Kalmars historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kalmar omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna.

Kalmars historia präglas av att staden byggts och vuxit vid vattnet. Det är till största delen över vattnet som omvärlden kommit till Kalmar. På en och samma gång har staden åldrats och föryngrats. Kalmar har börjat som en handelsplats vid en hamn belägen vid en mycket gammal handelsväg. Namnet träder första gången in i historien på en runsten i Södermanland från 1000-talet, där det berättas om en man som blev dräpt i Kalmarna sundum, det vill säga Kalmarsund. Kalmar är sannolikt ett gammalt svenskt ord för stengrund. Stenbankarna – Kalmarna – syns tydligt från Ölandsbron vid lågvatten. Eventuellt nämndes Kalmar först av sjöfarare som benämning på en farlig svårseglad passage.

Flera forskare har tolkat Kalmar som en senast år 1200 planmässigt anlagd stad, men man har också ansett att det före stadssamhället har funnits ett försvarstorn. Järnexporten har spelat en viss roll vid stadens tillkomst.

Vid mitten av 1200-talet var Kalmar en av Sveriges viktigaste städer, en efter nordiska förhållanden blomstrande handelsstad, som dominerades av rika handelsmän av tysk härkomst. I synnerhet anses dessa ha kontrollerat utrikeshandeln. Exporten bestod av tjära, sten och bräder, smör, råg, hudar och tidigt av järn. Stenen bröts ur det öländska kalkberget. Tjära och bräder kom ur Smålands skogar. Saltet var en viktig importvara. Andra vanliga varor som togs hem från utländska orter var öl, vin, tyg, malt och kryddor. Kalmar hade viktiga förbindelser med medeltida Hansan (tyskt handelsförbund). Ända fram mot Gustav Vasas tid tycks handeln till betydande del ha legat i tyska händer.

Men det finns en lång historia i Kalmartrakten före medeltidens. Den ger sig till känna vid den nuvarande stadens ytterkant, där land och stad steglöst övergår i varandra. En krans av järnåldersgravfält visar att bebyggelsehistorien i Kalmar sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. De flesta av de flera tusen fasta fornlämningarna som är belägna inom Kalmar kommun härrör från järnåldern. 1987 gjorde arkeologer intressanta upptäckter i Tingby en mil väster om Kalmar. Enligt en omdiskuterad tolkning skall den då funna boplatsen vara mer än 8 000 år gammal. Forntidens människor lade ner mycket arbete vid utformningen av den sista viloplatsen. Inte långt från Kalmar flygplats bildar sju stenar en krets, en domarring. Här är kanske begravningsplatsen för en forntida bondby. Flygledartornet skymtar fram bortom åkrarna, och man ser de stora kontrasterna mellan dagens verksamhet och gravfälten som har daterats till järnålderns yngsta del 500-1500 e.Kr. Därefter går forntiden över i medeltid.

Slottet[redigera | redigera wikitext]

Kalmar slott.
Huvudartikel: Kalmar slott

Kring denna monumentalbyggnad har Kalmars historia kretsat. Forskarna tvivlar inte på att Kalmar slott är ett nationellt projekt. Slottets äldsta kända del var ett fristående rundtorn, en kastal, rest under 1100-talet. Delar av den finns fortfarande under det nuvarande slottets nordöstra hörn. Kastalen ingick i ett system av torn längst Östersjökusten. I en halv cirkel runt Kalmar står som förposter borgliknande stenkyrkor varifrån man kunde hålla utkik över land och vatten och där man kunde söka skydd för fiender. Den äldsta är Hossmo kyrka som har daterats till 1175. Under 1200-talet byggdes kastalen i Kalmar ut till en imponerande borg, som i århundraden var en mittpunkt för lokal, nationell och nordisk politik. Här höll t ex drottning Margareta 1397 rådsmötet som avsåg att förena de tre nordiska rikena till en union för framtiden. Det slott vi ser i dag är en renässansborg, en Vasaborg, även om betydande delar är av medeltida ursprung. Det är Gustav Vasa och hans söner Erik och Johan som har satt sin prägel på det nuvarande slottet. Gustav Vasa har en speciell betydelse för Kalmar. 1520 kom han flyende hem från Lübeck, för att starta ett befrielsekrig. På Larmtorget finns Vasabrunnen och en gestaltning av "danskdödarmonumentet". Gustav Vasa blev kung 1523. Hans befrielseverk bröt Lübecks handelsvälde och gjorde Sverige till en nationalstat. Medeltidsborgen i Kalmar utvidgades och förvandlades till ett renässansslott och en modern försvarsanläggning. Runt borgen anlades en kraftign yttre sten- och jordvall till skydd mot artilleriet, vid denna tid ett nytt och fruktat vapen. De fyra hörnen försågs med runda hörntorn, postejer, utrustade med kanoner. Gustav såg mest till slottets nytta, medan hans söner Erik XIV och Johan III svarade för den konstnärliga utsmyckningen m.m. De hade hjälp av utländska arkitekter och konstnärer som inredde slottet. Vid slutet av 1600-talet inleds en lång tid av förfall. Det anrika byggnadsverket som hade belägrats 22 gånger under 394 år, men aldrig tagits genom stormning, degraderades nu till fängelse, spannmålsupplag och kronobränneri. Mycket av den praktfulla inredningen förstördes. Det kom till och med förslag om att slottet skulle rivas. På 1850-talet började ett renoveringsarbete som sedan har fortsatt fram till vår tid.

Staden flyttas[redigera | redigera wikitext]

Under Kalmarkriget 1611-13 förstördes en stor del av dåvarande Kalmar. 1611 har ansetts vara stadens genom tidernas olyckligaste år. I myterna om det olyckliga kriget spelar Krister Some, en stor roll. Han sägs vara en förrädare som kapitulerade och uppgav slottet till den danska kungen Kristian IV. En befälhavare som överlämnar sig till fiender riskerar alltid att bli betecknad som förrädare. Some har kallats den svarta figuren i Kalmars historia, folket har dömt honom hårt. Generationer av barn har spottat på den bild på slottet som anses föreställa honom.

Slottet och den brända och förstörda staden var under två år i danskarnas händer. När staden sedan under mycket möda hade byggts upp igen kom den svåra branden 1647. Redan 1639 hade generalkvartermästare Johan Wärnschiöld börjat arbeta på en befästnings- och stadsplan för Kvarnholmen. 1647 togs det slutliga beslutet att staden skulle flyttas, och 1657 var flyttningen i det närmaste fullbordad.[1] Det tog lång tid trots befallning av kungen att flytta en av rikets största städer efter ett halvt årtusende på samma plats. Kvarnholmen befästes med vallar och bastioner. Innanför stadsmuren stakades en symmetrisk stadsplan ut med raka gator kring länsresidenset och kyrkan, staden byggdes upp efter ritningar. Det nya Kalmar blev en fästningsstad, riksgränsen flyttades söderut. Sedan blev Sverige större, Kalmar förlorade i betydelse och blev en provinsstad.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Ingenstans i Sverige har så mycket blod flutit som runt Kalmar slott. Sista gången Kalmar låg i skottlinjen var under 1670-talets dansk-svenska krig.

Framför vindbryggan in till slottet står ankaret till skeppet Nyckeln som bärgades 1904. Nyckeln gick på grund, fattade eld och sprängdes i luften efter hård eldgivning från danskarna 1679. Kalmar Nyckel, Calmare Nyckel, det ena av två segelfartyg (det andra var Fågel Grip) med vilka de svenska emigranterna till Nordamerika företog sin resa 1637–38 för att grunda den koloni som blev Nya Sverige i Delaware gick under. Så småningom inträdde fredligare tider. Den svenska flottans huvudstation flyttades 1689 från Kalmar till den nya staden Karlskrona. 1786 stadgades i ett kungligt brev att Kalmar inte längre skulle anses som fästning och 1792 drogs garnisonen i staden in. Också den befästa ön Grimskär förlorade sin militära betydelse när huvudfästningen nedlades. 1797 lyftes fästningsportarna av och Kalmar blev för första gången i sin historia en öppen stad, även om stadstullen i princip fram till 1860 krävde kontroll av alla varor och personer som passerade ut och in genom staden. 1822 dömdes fästningsverken ut och murarna som omgav Kvarnholmen lämnades åt sitt förfall fram till 1860-talet då de började rivas.[2] Under några decennier raserades åtskilligt av stadens fästningsverk. I boken Kalmar och kalmarbor under 1600-talet beskrivs Kalmars historia under 1600-talet.

Bebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Kalmar omkring 1910.
Kalmar 1930. Ur Svensk världsatlas.

En bit in på 1800-talet började Kalmar växa utanför fästningsstaden. Med järnvägen 1874 bröts vallarna framför järnvägsstationen igenom och delar av slottsfjärden utfylldes. Teatern och frimurarehotellet byggdes. Västerport vid fängelsebron nedanför gamla vattentornet var stadens infart på landsidan. Vindbryggan, som en gång fanns där, togs bort på 1800-talets första del och ersattes av den färdiga tullbron 1850. Linné var fascinerad av Kalmar och alla stenhus som var ovanliga utanför Stockholm på 1700-talet. De vittnar om att byggherrarna var rika trots de hårda tiderna. Än idag bär Kvarnholmen en tydlig prägel av gammal handelsstad, inte minst genom de hissbommar, som likt kanoner, sticker ut från gavlar och vindskupor på köpmanshusen. Det var Karl X Gustav som hade beordrat kalmarborgarna att bygga i sten. De som byggde i trä hotades med höga böter, vilket inte var så konstigt eftersom trähusen lätt brann ner under de stora stadsbränderna. Västra Kvarnholmen eldhärjades 1679 och 1765 och de östra delarna 1800. De två kvarteren mellan Lilla Torget och Stortorget är det enda område som helt skonats från eld. I centrum på Kvarnholmen ligger domkyrkan och på andra sidan stortorget rådhuset från 1680-talet. Stortorgets alla byggnader vittnar om att både kronan, kyrkan och borgerskapet tillmätte den nya staden hög status. Kalmars domkyrka var ett skrytbygge, den är byggd av öländsk kalksten, granit och inflätade kalkstenar. Den var 1600-talets och barockens förnämsta kyrkliga byggnadsverk i Sverige, ett stormaktstidens skyltfönster.

Ända in på 1950-talet låg 1600-talets stadsplan och bebyggelsetyp orubbad. Under 1960- och 1970-talet revs delar av innerstadens gamla bebyggelse och ersattes av banklokaler, varuhus och parkeringsplatser. Stadssaneringen innebar den häftigaste förändringen av Kalmars stadsbild sedan den medeltida staden demolerades och den nya på Kvarnholmen byggdes. Dock är kulturmiljön bättre bevarad i Kalmar än i många andra svenska städer. En och en halv meter under nutidens "gamla staden" ligger medeltidens stad. Det som inte kom till användning av de raserade vallarna vid byggandet av den nya staden på Kvarnholmen, jämnades ut som ett täcke över medeltidsstaden, vilken bokstavligt talat försvann under schaktmassorna. Av medeltidsstadens och 1500-talets stad återstår i dag bara obetydliga delar av ringmuren ovan jord, t ex vid Skansgatan, och av det sena 1500-talets stadsbefästning, bastionen Skansen.Kungen då var Karl XV.

Viktigare händelser i historien[redigera | redigera wikitext]

Till 1400-talet[redigera | redigera wikitext]

1500-talet[redigera | redigera wikitext]

31 maj 1520.

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

1700-talet[redigera | redigera wikitext]

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

  • 1874 – förbinds Kalmar stad med järnvägsnätet när Alvesta-Växjö-Kalmar är helt komplett. Industrialiseringen påbörjas om än att den tar sig svagare uttryck i staden än på andra håll vid samma tid. Ångkvarnen (nuvarande Kalmar läns museum ) byggs vid denna tid.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

  • 1915Kalmar stift går upp i Växjö stift
  • 1972Ölandsbron invigs
  • 1986 – Kalmar läns museum flyttar in i nya lokaler där den gamla ångkvarnen låg. Den imponerande tegelbyggnaden sex våningar hög räddades undan rivning efter en tidvis hård bevarandedebatt.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1015 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1016 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Blomkvist, Nils (1992). ”Europas port till Sverige.”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) 1992:2,: sid. 20-27 : ill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.  Libris 2362665