Kameraövervakning
 |
Denna artikel anses ha ett svenskt perspektiv och bör skrivas om ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2010-01) |
 |
Kameraövervakning är att övervaka platser med hjälp av övervakningskameror.
Hemlig kameraövervakning som används av brottsbekämpande myndigheter klassas som ett hemligt tvångsmedel.[1]
Innehåll |
Övervakningskameror [redigera]
Det första kameraövervakningssystemet installerades 1942 i Peenemünde av Walter Bruch för att övervaka uppskjutningen av V-2-raketer.[2] 1944 började kameraövervakning användas i Manhattanprojektet för att kunna sköta kranar som hanterade plutonium utan att någon behövde vara närvarande.
Den absolut vanligaste formen av kameror är fast monterade kameror som ibland kallas "domekameror" på grund av den typiska genomskinliga globen (på engelska "dome"). Innanför den sitter den vanligtvis rörliga kameraoptiken. Kameror som är styrbara av en operatör via en manöverpanel är också vanliga. Det finns en uppsjö av olika kameralösningar för alla tänkbara behov. Det finns också kameror som aktiveras av rörelse. Dessa används antingen för att spara utrymme i videolagrare och undvika onödiga inspelningar eller att man skickar signalen vidare till till exempel en larmcentral som kan kontrollera vad som pågår. Till detta förekommer dubbelriktad ljudkommunikation så att larmoperatören kan tala med personerna som befinner sig på platsen.[källa behövs]
Kameran placeras så att den täcker det man vill övervaka, exempelvis en dörr där man vill kontrollera vem som vill in eller i rent [brotts]förebyggande syfte (se situationell brottsprevention). Bilden från kameran överförs via kabel, vanligtvis koaxial eller tvåtråd, till en monitor och/eller videolagrare. Man kan även skicka videosignalen via TCP/IP i ett datanät och avståndet mellan kamera och monitor/lagrare kan då i princip vara hur långt som helst.
Det är mycket vanligt att det är en inspelningsfunktion (videolagrare) kopplad till kameraövervakningen så att man i efterhand kan kontrollera vad som hänt; detta är den absolut vanligaste övervakningsmetoden. Att någon de facto sitter och tittar på monitorer i övervakningssyfte är extremt ovanligt. Det inspelade materialet får sparas i högst 30 dagar såvida inte upptagningen används vid brottsutredning, och endast spelas upp om man misstänker att brott föreligger (till exempel snatteri, rån eller inbrott) och då endast för att identifiera gärningsmän. Materialet måste också hanteras på ett sådant sätt att det inte kan komma i orätta händer.
Lagstiftning [redigera]
Sverige [redigera]
Sverige har länge haft en internationellt sett sträng lagstiftning som styrt kameraövervakningen. Efter Sveriges inträde i EU mjukades den dock upp betydligt. Numera är det mer eller mindre fritt fram att montera upp utrustning för kameraövervakning under förutsättning att man skyltar att övervakning sker.
Kameraövervakning på allmän plats är i Sverige reglerat med en lag som gäller från 1 juli 1998 och heter SFS 1998:150 (lagen.nu) "Lag om allmän kameraövervakning". Lagen gäller endast då övervakningskameran har ett blickfång som på något sätt kan fjärrövervaka och identifiera en person på allmän plats. Med allmän plats menas gator, torg och alla andra platser och lokaler dit allmänheten har tillträde.
Kameraövervakning i banklokaler, postkontor och butiker undantas från kravet på tillstånd, för dessa kategorier erfordras enbart en anmälan till länsstyrelsen. Denna förenkling har gjorts mot bakgrund av behovet av skydd mot rån och stölder i sådana lokaler.
Området innanför ett inhägnat område på en industri till exempel är inte allmän plats och behöver inget tillstånd från Länsstyrelsen, om kamera inte ser utanför inhägnaden.
Tillstånd ges enbart när övervakningen har till enda syfte att förebygga och avslöja brott.
Butiker behöver söka tillstånd hos Länsstyrelsen som kontrollerar om utrustningen övervakar allmän plats. Om exempelvis ett företag har en parkeringsplats på sin egen tomtmark där det går en allmän väg bredvid måste kamerabilden skärmas av så att inte vägen övervakas. Övervakning av exempelvis allmänna vägar, busstationer med mera ges bara tillstånd för i undantagsfall.
Som privatperson krävs inga tillstånd eller kontroller av anläggningen under förutsättning att man endast övervakar sin egen tomt eller bostad. Det krävs dock fortfarande att de som vistas inom det övervakade området görs medvetna om detta genom skyltning.
Uppgifter som inhämtas via kameraövervakning på annan plats än allmän plats omfattas dock av Personuppgiftslagen (1998:204). Hur de ska behandlas och i vilken omfattning de får inhämtas avgörs om uppgifterna är strukturerade eller ostrukturerade.[3]
Rättsfall [redigera]
- Kameraövervakning av entréer i flerfamiljshus har ansetts otillåten enligt personuppgiftslagen (PUL).[4]
- Högsta förvaltningsdomstolen har i två domar förbjudit Bromma gymnasium och Tensta gymnasium att sätta upp kameror.
Noter [redigera]
- ^ Justitiedepartementet. "Hemliga tvångsmedel och rättssäkerhet", Justitiedepartementets webbplats, 19 november 2007. Läst den 19 januari 2012.
- ^ Dornberger, Walter: V-2, Ballantine Books 1954, ASIN: B000P6L1ES, page 14.
- ^ ”DI, Kameraövervakning”. http://www.datainspektionen.se/lagar-och-regler/personuppgiftslagen/kameraovervakning/.
- ^ https://lagen.nu/dom/hfd/2011:77
