Kapplöpningen om Afrika
Kapplöpningen om Afrika eller Afrikas delning[1] kallas de koloniseringar och territoriekonflikter i Afrika som utspelades mellan imperialistiska europeiska länder från början av 1880-talet till första världskrigets utbrott 1914.
Under den senare hälften av 1800-talet förändrades imperialismens karaktär från ett "informellt" kontrollsystem genom militärt inflytande och ekonomisk dominans till formellt direktstyre. De konkurrerande länderna Storbritannien, Frankrike, och kejsardömet Tyskland tvistade om territorialanspråken, och var flera gånger nära ett krigsutbrott. Försök att medla kolonialanspråken misslyckades, och dispyter över Afrika var en av faktorerna som ledde till första världskrigets utbrott.
Innehåll |
Öppnandet av kontinenten [redigera]
Öppnandet av Afrika för västerländsk utforskning och exploatering hade börjat i slutet på 1700-talet handlar om plundring och folkmord och utforskning.
För att möta agressiva främlingar tillfogade man ett kollektiv av unga vita män som oftast var oerfarna men som ville döda. De fick gevär för att undanröja allt motstånd och förgiftade de svartas vattendrag.
Nästan alla strider slutade i vitseger i Mau Mau-upproret i Kenya så dog 20 000 svarta medan 200 vita dog. Ett annat är folkmordet på herero- och namafolken då svart uppbror mot tyska kolonialstyret resulterade till masslakt på 65 000 svarta (Svältdöd, koncentrationsläger och förgiftande av brunnar var karaktäristiskt för folkmordet.)
I Kongostaten under kung Leopold II av Belgiens styre kan 30 miljoner svarta omkommit.[2]
Där man vunnit över områden blev det expeditioner och vita nybyggare skulle bygga upp vita samhällen och ta kontroll över de svarta invånarna genom att sätta dem i koncentrationsläger för att motverka käppar i hjulen.
Man beslagtog deras ägodelar och sålde dessa på vit marknad. Sedan så skeppade man över svarta till vita samhällen som slavar, många dog på resan och de dumpade man i havet, de som kom fram blev affischerade som slavar och utsålda till vita herrar. Dock fick vita som hade en svart slav behandla de svarta hur de ville. Mycket skedde med vapenkontroll av dem och fysiskt våld och många miste livet.
Orsaken att man såg svarta som mindre värda var att människor var inte enade. Utan levde för sig själva och deras värld outforskad. Genom en kultur som vita människor yttrade kunde de med tankeförmåga med tinget uppfinna ett vapen som motsvarar tusen spjut- geväret. Sedan hade uppfinnare efter uppfinnare drivit samhället vidare. Båt, gevär, papper och penna och så mycket mera hittat de instrument som behövdes för att erövra världen och skriva över andra kulturer med sin kultur. Men faktum var att "tillsammans" hade bara några få vita människor åstadkommit utvecklingen, därför de var lika värda som färgade. Men något man inte ville tro eftersom man skulle erövra världen. De vita erövrade världen och hade dragit vinstlott och förtjänade livsrum på bekostnad på de svarta i de andra världsdelarna. På resorna följde vita unga oerfarna män med som fick skjutvapen men på varje plats till exempel Australien så var de svarta ett begränsat antal medan de vita kunde med transporter hela tiden ersätta sina förluster tills det inte fanns några svarta kvar att möta. Det blev utrotning av hela folk på sina ställen.
Så gick det till. Men man vet att människovärdet har alla. Sedan kan olika kulturer ligga bakom men alla har samma värde.
År 1835 hade européer kartlagt den största delen av nordvästra Afrika. Bland de mest kända europeiska upptäcktsresande var David Livingstone, som kartlade det väldiga inre delarna av Afrika och Serpa Pinto, som korsade både södra och centrala Afrika. Expeditioner på 1850- och 1860-talen av Richard Burton, John Speke och James Grant lokaliserade de stora centrala sjöarna och Nilens källa. Vid slutet av århundradet hade européer kartlagt Nilen från dess källa; loppet hos Niger-, Kongo- och Zambezifloden hade också kartlagts och världen insåg nu vilka resurser som Afrika kunde erbjuda. Men vid 1875 var de enda större kolonierna det franska Algeriet, vars erövring hade börjat på 1830-talet trots Abd al-Qadirs starka motstånd och Kabylernas uppror på 1870-talet; den brittiska Kapkolonin och Angola som hölls av portugiserna.
Teknologiska framsteg underlättade koloniseringen. Industrialiseringen gav snabb utveckling inom transport och kommunikation, speciellt i form av ångfartyg, järnvägar och telegrafer. Medicinska framsteg var också viktiga, särskilt medicin mot tropiska sjukdomar. Framtagandet av kinin, ett effektivt läkemedel mot malaria, möjliggjorde stora erövringar i tropikerna.
Källor [redigera]
Fotnoter [redigera]
- ^ McKay, John P.; Hill, Bennett D.; Buckler, John; Ebrey, Patricia Buckley; Beck, Roger B.; Crowston, Clare Haru; Wiesner-Hanks, Merry E. A History of World Societies: From 1775 to Present . Eighth edition. Volume C – From 1775 to the Present. (2009). Bedford/St. Martin's: Boston/New York. ISBN 978-0-312-68298-9. ISBN 0-312-68298-0. "By 1883 Europe had caught 'African fever,' and the race for territory was on." (McKay 738).
- ^ http://sv.wikipedia.org/wiki/Kongostaten
