Karl August

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kronprins Karl August av Sverige

Karl August, ursprungligen Fredrik Kristian August av Augustenburg, född 9 juli 1768Augustenborgs slott i Danmark, död 28 maj 1810Kvidinge hed, Skåne, var tredje son till hertig Kristian Fredrik av Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg (vars gren av oldenburgska huset härstammade från Kristian III i Danmark) och hertiginnan Charlotta Amalia av Holstein-Ploen samt kortvarigt kronprins av Sverige.

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter studier, bland annat i Leipzig 1782-1784, gick han 1786 i dansk krigstjänst, blev 1790 generalmajor, tog anställning i österrikiska kavalleriet och deltog i revolutionskrigen vid Rhen. År 1803 utnämndes han till kommenderande general i sunnanfjällska Norge och anlände dit 1804.

Han fick 1807 en viktigare ställning, sedan freden i Tilsit omöjliggjort de nordiska staternas neutralitet. Danmarks förhållande till England gjorde att de engelska flottornas herravälde på haven i stort sett skar av förbindelsen mellan Norge och Danmark. Detta ledde i sin tur till att en särskild regering inrättades i Norge, och i denna blev prins Kristian August 24 augusti 1807 ordförande. Norges ställning försämrades, då Danmark 29 februari 1808 av Napoleon I tvingades förklara krig mot Sverige, och prinsen fick ansvaret både för landets politiska ledning och dess militära försvar.

Sveriges västra armé angrep under Gustaf Mauritz Armfelt ledning, men möttes av kraftigt motstånd. De svenska trupperna drog sig i slutet av juni (1808) tillbaka över gränsen, och de egentliga krigsrörelserna upphörde. Den 7 december 1808 slöts en formell vapenvila med två dagars uppsägning.

Striden om den svenska tronen[redigera | redigera wikitext]

Redan tidigt antas prinsen fått veta om missnöjet mot Gustav IV Adolf. Då general Georg Adlersparre 13 mars 1809 med värmländska fördelningen tågade från Karlstad mot huvudstaden för att delta i kungens avsättning, hade prins Kristian ock lovat honom att icke angripa, om icke Fredrik VI befallde det eller ryssarna inbröt i Sverige.

Själv hoppades han till en början på en trestatsskandinavism under sin egen kung, Fredrik VI. Greve Herman Wedel-Jarlsberg, i samråd med flera svenskar (Adlersparre, von Platen, K. H. Posse m.fl.) arbeta för en förening mellan Norge och Sverige under prinsen. Meningen var först, att Norge under honom skulle skilja sig från Danmark och därefter han på grund härav väljas till tronföljare i Sverige.

Under förespeglingar om den svenska tronen och med överdrivna framställningar av den norska vapenvilans betydelse pådrev Adlersparre och hans parti alltså tronföljarvalet i Sverige; inom hemliga utskottet på riksdagen fick förslaget majoritet. Den 15 juli 1809 bifölls det av bondeståndet samt 18 juli av de övriga stånden, hos adeln dock först efter livliga debatter och mot ett betydande antal reservanter, vilka hellre velat uppskjuta valet.

Han motsatte sig upprepade maningar från Fredrik VI att anfalla Sverige, men vägrade samtidigt att mottaga den svenska tronföljden, innan han fått sin kungs samtycke. Dessutom vägrade han resa till Sverige förrän freden blivit sluten. Wedel-Jarlsberg och Adlersparres ansträngningar att åstadkomma en resning i Norge, dit Fredrik VI f.ö. skickat först presidenten Kaas och sedan sin svåger prins Fredrik av Hessen att kontrollera prins Kristian, misslyckades. Hoppet om Norge förgick alltså, och Adlersparres motparti, de s.k. gustavianerna, började under hösten nära förhoppningar om, att prinsen skulle utebli och tronföljarvalet kunna göras om. Även dessa gick dock om intet, och sedan freden med Danmark slutits i Jönköping 10 december 1809, begav sig prinsen i början av januari 1810 till Sverige.

Tronpretendent[redigera | redigera wikitext]

På begäran av Karl XIII, som adopterade honom, antog han därvid namnet Karl August. Den 22 januari 1810 höll han sitt intåg i Stockholm, och 24 januari avlade han på rikssalen sin trohetsed samt mottog ständernas hyllning.

Tillsvidare nöjde sig kronprinsen med att iakttaga och bida och lät ytterst få ana sina framtidsplaner. Prinsens plötsliga död omintetgjorde alla eventuella planer på de olika nordiska ländernas förening under en kung.

Kronprinsens plötsliga död[redigera | redigera wikitext]

Den 28 maj 1810 åkte kronprinsen till Kvidinge hed för att se husarexercis. Han gjorde det från hästryggen, men då han skulle rida ur vägen för en attack, förlorade han plötsligt kontrollen över hästen som satte av i karriär. Prinsen vacklade i sadeln och föll omsider baklänges till marken. De tillskyndande fann honom medvetslös, upplivningsförsök var fåfänga, och efter en halvtimme avled han. Två dagar senare verkställdes obduktion, som utfördes av hans läkare Rossi samt tre tillkallade professorer från Lund. Därvid visades att dödsorsaken var ett slaganfall under ritten. Trots detta spreds snart rykten om att prinsen förgiftats eller på annat sätt bragts om livet. Anklagelserna riktades främst mot de s.k. Gustavianerna som ansågs vilja sätta någon av Gustav III:s familj på tronen. I efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. mördades av pöbeln (Fersenska mordet).

Karl August var ogift och barnlös.

Under sin korta tid som kronpris hann Karl August motta ett antal hedersbetygelser som följde på hans inträde i det svenska kungahuset. Bland annat utsågs han 18 april 1810 till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien, och han var den förste att kallas till denna position i akademien.

Monumentet i Kvidinge restes 1826 till minne om kronprins Karl August.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl August, 1904–1926.