Karl Carstens

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl Carstens, 1973

Karl Carstens, född 14 december 1914 i Bremen, Tyskland, död 30 maj 1992 i Meckenheim, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, var en tysk politiker som tillhörde kristdemokraterna (CDU).

19761979 var han talman (förbundsdagspresident) för den tyska förbundsdagen och mellan 1979 och 1984 var han förbundspresident i Förbundsrepubliken Tyskland.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carstens föddes i stadsdelen Schwachhausen i Bremen. Hans far stupade i första världskriget innan sonen föddes. Efter studenten 1933 började han studera juridik och statsvetenskap i Frankfurt am Main, Greifswald, Dijon, München, Königsberg och Hamburg. Han tog sin första juridiska statsexamen 1936 och sina andra 1939. 1938 promoverade han till Dr. jur. och började arbeta i Bremen. Han deltog i andra världskriget vid ett luftvärnsartilleri där han blev löjtnant. 1940-1945 var han medlem i NSDAP.

Efter kriget började han arbeta som advokat i Bremen. Han var 1945-1947 även periodvis verksam hos borgmästaren Theodor Spitta och var med och tog fram Bremens författning. 1948 började han studera vid Yale i New Haven där han tog en Masters of Laws 1949. 1949-1954 följde arbete som rättslig rådgivare hos senaten i Bremen och samtidigt var han lärare vid Kölns universitet. 1954 började hans karriär vid tyska utrikesdepartementet.

Han började som västtysk ständig representant vid Europarådet i Strasbourg och var sedan verksam vid tyska UD i Bonn. Han var expert för europafrågor och ställföreträdare för utrikesministern. 1958 övertog han avdelningen West I Europa. 1960 utnämndes han till professor. Hans politiska karriär, Carstens var medlem av CDU sedan 1955, tog vidare fart 1960 då han blev statssekretare. 1966 följde statssekreterarposten i försvarsministeriet. 1968-1969 var Carstens sedan chef för Bundeskanzleramt under Kurt Georg Kiesinger.

1972 blev han förbundsdagsledamot. Han var ordförande för CDU/CSU:s förbundsdagsgrupp 1973-1976 och utnämndes 1976 till förbundsdagens president. 23 maj 1979 valdes han till Tysklands femte förbundspresident som efterträdare till Walter Scheel.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]