Karl Hermann Frank

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl Hermann Frank


Ställföreträdande Gauleiter i Sudetenland
Ämbetsperiod
oktober 1938–april 1939
Företrädare
Efterträdare Fritz Köllner

Ämbetsperiod
28 april 1939–april 1945
Efterträdare Richard Hildebrandt

Statssekreterare i Böhmen och Mähren
Ämbetsperiod
augusti 1943–april 1945

Född 24 januari 1898
Karlsbad, Böhmen, Österrike-Ungern
Död 22 maj 1946 (48 år)
Prag, Tjeckoslovakien
Gravplats Ďáblice-kyrkogården, Prag
Nationalitet Tyskland Tyskland
Politiskt parti Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP)
Övrig politisk
anknytning
Sudetendeutsche Nationalsozialistische Partei
Sudetendeutschen Heimatfront
Sudetendeutsche Partei
Maka 1) Anna Müller (född 1899; giftermål 1925, skilsmässa 1940)
2) Karola Blaschek (1913–1982; giftermål 1940)
Barn Harald (född 1926), Gerhard (född 1931)
Edda (född 1941), Wolf-Dietrich (född 1942), Holle (född 1944)
Residens Prag
Militärtjänst
I tjänst för Flag of the NSDAP (1920–1945).svg Nazityskland
Försvarsgren Flag Schutzstaffel.svg SS
Grad HH-SS-Obergruppenfuhrer-Collar.png SS-Obergruppenführer och general i Waffen-SS och polisen (1943)
Slag/Krig Andra världskriget
Utmärkelser Планка Железного креста 2 класс.png Järnkorset av andra klassen
Планка Золотой партийный знак НСДАП.svg NSDAP:s partitecken i guld
SS-Ehrenring
Karl Hermann Frank (till höger) och Reinhard Heydrich i Prags slott, Pražský hrad, 1941.
Karl Hermann Frank (till höger) och riksprotektor Kurt Daluege, september 1942. Sittande till vänster, president Emil Hácha.

Karl Hermann Frank, född 24 januari 1898 i Karlsbad, död 22 maj 1946 i Prag, var en sudettysk nazistisk politiker och SS-general. Han var statssekreterare i riksprotektoratet Böhmen-Mähren mellan 1943 och 1945. Frank uppnådde tjänstegraden Obergruppenführer (general) 1943.

Som repressalieåtgärd för Reinhard Heydrichs död 1942 gav Frank order om att den tjeckiska byn Lidice skulle ödeläggas. Efter andra världskriget dömdes Frank till döden av en tjeckoslovakisk domstol och avrättades.

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Karl Hermann Frank var son till folkskolläraren Heinrich Frank och dennes hustru Paula (född Eberhardt). Efter att enligt egen uppgift ha blivit ratad vid mönstringen på grund av en synnedsättning på höger öga tjänstgjorde Frank under slutet av första världskriget (1918) vid den österrikisk-schlesiska gränsbevakningen, vid sidan av sitt arbete som tjänsteman vid ett stålverk i Witkowitz. Han blev redan 1919 medlem och aktiv inom det senare förbjudna sudettyska nazistpartiet Sudetendeutsche Nationalsozialistische Partei. År 1921 fick han anställning i födelsestaden Karlsbad, dit han återvände och 1925 ingick äktenskap med Anna Müller (född 1899). Äktenskapet resulterade i två söner.

Frank fortsatte sitt politiska engagemang, och drev från 1925 på fritiden ett nationalistiskt bokförlag samt bokhandeln Buch & Kunst K.H. Frank. År 1933 gav sig Frank på allvar in i den sudettyska politiken; han blev lokal partichef i det av gymnastikläraren Konrad Henlein grundade Sudetendeutschen Heimatfront, som den 19 maj 1935 omvandlades till Sudettyska partiet (SdP). År 1935 invaldes Frank i den tjeckiska riksdagen för SdP, blev följande år Henleins ställföreträdare som ledare i Sudetlandet för det med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) förenade SdP. Efter Münchenkonferensen 1938, då Tjeckoslovakien tvingades avstå Sudetlandet till Tyskland, gick Frank med i NSDAP och utnämndes till ställföreträdande Gauleiter (under Henlein) i den nya tyska provinsen. Frank blev även medlem i Schutzstaffel (SS) och gavs tjänstegraden Brigadeführer.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter den tyska inmarschen i Tjeckoslovakien den 15 mars 1939 utsågs Frank till statssekreterare för riksprotektoratet Böhmen-Mähren, närmast underställd riksprotektorn Konstantin von Neurath. I denna egenskap var det han som bar ansvaret för att 30 000 tjecker transporterades till Tyskland för att utnyttjas som tvångsarbetare. Därtill befordrades Frank till SS-Gruppenführer och blev chef för ockupationsmaktens polisväsen (Höherer SS- und Polizeiführer Böhmen und Mähren) i det på papperet fortfarande självständiga landet. I februari 1940 skilde sig Frank från sin hustru Irma och gifte redan i april om sig med läkaren Karola Blaschek (1913–1982),[1] som var medlem i Sudetendeutsche Partei. Paret fick en son och två döttrar.

Efter mordet på ställföreträdande riksprotektorn Reinhard Heydrich i maj 1942 ökade Franks inflytande även om Kurt Daluege blev Heydrichs formelle efterträdare. Den sistnämnde saknade dock Franks ingående kunskaper om land och folk. Tillsammans beordrade Daluege och Frank att de tjeckiska byarna Lidice och Lezáky skulle utplånas som hämnd för mordet på Heydrich.

Efter von Neuraths avsked och Dalueges pensionering 1943 blev Frank som chef över de repressiva organen protektoratets reelle härskare, även om Wilhelm Frick innehade titeln som riksprotektor 1943-1945. Frank befordrades 21 juni 1943 till SS-Obergruppenführer, och 1 juli 1944 även till general i Waffen-SS och polisen. Från 20 augusti 1943 var han upphöjd till rang av tysk statsminister för Böhmen-Mähren, vilket var jämställt med riksminister.

Frank förde en veritabel terrorregim mot den tjeckiska civilbefolkningen. I protokollen från Nürnbergprocessen står antecknat att Frank 1942 emottog en tjeckisk delegation som hemställde hos honom att landets högre läroanstalter åter skulle få öppnas. Frank svarade då cyniskt "Om kriget vinns av England, då kan ni öppna era universitet själva; om Tyskland vinner, då kommer en femårig grundskola att vara tillräcklig för er".[2] Han fullföljde också, i egenskap av lokal chef för Gestapo och SS, Wannseekonferensens planer mot judarna. Omkring 70 000 av de uppskattningsvis 120 000 tjeckiska judarna mördades eller omkom. Frank förnekade för sin del under rättegången efter kriget kännedom om att 38 000 av fångarna vid Theresienstadt skulle ha transporterats till Auschwitz-Birkenau.

Rättegång och död[redigera | redigera wikitext]

I andra världskrigets slutskede flydde Frank och överlämnade sig 9 maj 1945 i staden Pilsen till amerikanska trupper, men blev utlämnad till de tjeckiska myndigheterna. Frank ställdes inför rätta som krigsförbrytare inför en folkdomstol i Prag. Rättegången pågick i 3 månader, och åtalspunkterna hänförde sig i huvudsak till Lidice. Han försvarades av den tjeckiske advokaten Kamil Rössler som förgäves försökt avsäga sig uppdraget, men med vars insats Frank själv uppges ha varit nöjd.

Försvaret inriktade sig dels på att Frank åtnjöt folkrättslig immunitet gentemot den tjeckoslovakiska staten, och dels på att Frank inte kunde åläggas ett garantansvar för allt vad enskilda tyska befattningshavare gjorde sig skyldiga till. Frank befanns skyldig enligt åtalspunkterna och dömdes till döden. Han avrättades genom hängning på gården i fängelset Pankrac i maj 1946 inför en åskådarskara på 500 personer.[3] Frank begravdes i en anonym grav på Ďáblice-kyrkogården i Prag.

Befordringshistorik[redigera | redigera wikitext]

Karl Hermann Franks befordringshistorik[4]
Datum Tjänstegrad
1 november 1938 SS-Brigadeführer (inträdde i SS med denna tjänstegrad)
9 november 1939 SS-Gruppenführer und Generalleutnant der Polizei
21 juni 1943 SS-Obergruppenführer und General der Waffen-SS und Polizei

Utmärkelser i urval[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • RuSHA-Akte Karl Hermann Frank. Bundesarchiv Berlin.
  • Protokollen från Nürnbergprocessen, volym 7, femtiofjärde dagen, fredagen 8 februari 1946, morgonsessionen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”MUDr Karola Blaschek–Frank (1913–1982)” (på tjeckiska). Arkiverad från originalet den 23 januari 2012. http://www.webcitation.org/64utw3kvL. Läst 23 januari 2012. 
  2. ^ Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "7", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948, s. 155  "Should the war be won by England, you will reopen your schools yourselves; should Germany win, then five-grade elementary schools will be enough for you."
  3. ^ Šiška, Jakub (6 maj 2006). ”Mai 1946: Die Hinrichtung von Karl Hermann Frank und das Schicksal von Kamil Rössler” (på tyska). Kapitel aus der Tschechischen Geschichte. Radio Praha. Arkiverad från originalet den 9 november 2013. http://www.webcitation.org/6L04a4xCD. Läst 9 november 2013.  Uppgifter om 5 000 åskådare förekommer på The History Net, medan siffran 5 500 anges av Ann Tusa och John Tusa i Nürnbergprocessen.
  4. ^ Miller, Michael D.; Collins, Gareth. ”SS-Obergruppenführer und General der Polizei (A–G)” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 9 november 2013. http://archive.is/9CdzP. Läst 9 november 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. Sid. 130. ISBN 978-91-88858-32-0 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. Sid. 160. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "7", Nuremberg: International Military Tribunal, 1947 
  • Tusa, Ann; Tusa, John (1987). Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda. ISBN 91-582-1070-9 
  • Wistrich, Robert S. (2002) (på engelska). Who's Who in Nazi Germany. London: Routledge. Sid. 63f. ISBN 0-415-26038-8 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Frank, Ernst (1971) (på tyska). Karl Hermann Frank: Staatsminister im Protektorat. Heusenstamm: Orion-Heimreiter. Libris 34052 
  • Friedman Towiah, red (1998) (på tyska). SS-Obergruppenführer Karl Hermann Frank: Höherer SS- und Polizeiführer für Böhmen-Mähren in Prag 1939–1945: das Ghetto Theresienstadt bei Prag und der Ghetto-Kommandant SS-Hauptsturmführer Dr. Siegfried Seidl: eine dokumentarische Sammlung. "1". Haifa: Institute of Documentation in Israel for the Investigation of Nazi War Crimes 
  • Küpper, René (2010) (på tyska). Karl Hermann Frank (1898–1946): politische Biographie eines sudetendeutschen Nationalsozialisten. München: Oldenbourg. ISBN 978-3-486-59639-7 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]