Karl Langenskiöld
Bror Karl Langenskiöld, född 26 januari 1857 i Pau, Frankrike, död 30 juni 1925 i Djursholm, var en finsk-svensk friherre, bankman, riksdagsman, och nationalekonom.
Langenskiöld deltog i bankkommittén 1900 som beslutade att Riksbanken skulle bli rikets centralbank och utge sedlar. Han var riksbankschef (bankofullmäktig) 1901-1912.
[redigera] Biografi
Karl Langenskiölds släkt kommer från Borgå, där förfadern Henrik Påvelsson hade ett frälsehemman på 1600-talet. Ätten adlades 1772 och hette innan den dess Lang.[1] Släkten immatrikulerades på Finlands riddarhus 1818. Karls far Carl Fabian Langenskiöld var senator och upphöjdes till friherre. Karl var dennes yngste son med Maria Magdalena af Björksten, föddes i Pau, men växte upp i Finland och hade finskt medborgarskap.
Langenskiöld tog fil.mag. 1877 vid universitetet i Helsingfors, och jur.utr.kand. 1881. 1882 var han borgarståndets sekreterare under lantdagen i Helsingfors, och hade tjänst i Sankt Petersburg på statsekretariatet. 1886 doktorerade han i nationalekonomi i Helsingfors, och blev docent samma år. Efter att ha undervisat vid universitetet, lämnade han den akademiska världen 1890 då han blev vd för Nordiska aktiebanken i Viborg. Han blev snart ett känt namn, och kallades till Stockholm och Skandinaviska banken, där han 1895 blev vd och blev samtidigt svensk medborgare.
1900 ingick Langenskiöld i en statlig kommitté som skulle teckna upp strategin för att omvandla Sveriges riksbank till en modern centralbank, och ta monopol på att ge ut sedlar. I detta arbete gjorde sig Langenskiöld sig mycket uppskattad, och valdes av Sveriges riksdag till bankofullmäktig 1901.
1907 tog Karl Langenskiöld över ansvaret för verksamheten i D. Carnegie & Co AB[2] i Göteborg.
Vid finanskrisen 1907 gjorde Langenskiöld en stor insats för att rädda de svenska finanserna. I samband med detta omformade han banken till ett mera självständigt ämbetsmannaverk, med ökat oberoende från riksdagen. 1912 försökte han driva igenom att alla högre poster skulle tillsättas på meriter, men förslaget gick inte igenom i riksdagen, varmed han avgick som bankofullmäktig. Under åren 1916-1919 var han ledamot av första kammaren, och var därtill under många år ledamot av stadsfullmäktige i Stockholm, samt i flera bolagsstyrelser.
Langenskiöld deltog därefter i förberedelserna för grundandet av Riksräkenskapsverket och i flera andra statliga kommittéer. 1912 blev han invald i Kungliga Vetenskapsakademien, och utsågs till dess preses 1922.
Langenskiöld gjorde betydelsefulla donationer, bland annat Karl Langenskiölds minnesfond, samt till Finlands kamp för självständighet, Åbo akademi, och till den frivilliga försvarsutbildningen. Han erhöll Frihetskorset av första klass 1918.[3]
1893 gifte han sig med Alba Maria Ekman, dotter till Oscar Ekman, med vilken han fick döttrarna Alba Maria Rosina Langenskiöld och författaren Ebba Margareta Langenskiöld-Hoffmann, samt sönerna konsthistorikern professor Eric Langenskiöld och Carl Gustaf Langenskiöld. 1932, i Kreugerkraschens kölvatten, grundade Carl Gustaf Langenskiöld Bankirfirman Langenskiöld som 1980 bytte namn till Carnegie.[2][4]
[redigera] Källor
- ^ Langenskjöld i Nordisk familjebok (2:a upplagans supplement, 1925)
- ^ [a b] Historia - Carnegie
- ^ Aftonbladet 10/7 1918
- ^ Sveriges ridderskaps- och adelskalender 1923
- Svenska män och kvinnor, del 4
[redigera] Externa länkar
- Carl Gustaf Langenskiöld och Eric Langenskiöld i Vem är Vem? : Stockholmsdelen (1:a upplagan, 1945)
- Ebba Margareta Langenskiöld-Hoffmann
