Karl XII:s norska fälttåg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Under slutet av Stora nordiska kriget gjorde Sverige två misslyckade försök att invadera Norge. Det första försöket gjordes 1716, och det andra 1718.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter det att Karl XII kommit hem till Sverige år 1715 så slog han sig ner i Ystad och arbetade hårt för att få rikets ekonomi på fötter igen – och då samtidigt kunna skriva ut fler soldater, köpa in fler hästar och tillverka fler kanoner. Nödmynten var ett av sätten att finansiera kriget, men också det som senare gav landet ekonomisk kris. Efter att ha avvärjt hotet österifrån – de ryssar som landsteg och plundrade landet – så var det dags för ett nytt fälttåg, tyckte Karl. Men inte för att ta tillbaka de förlorade finska länen. Nej, slaget skulle riktas åt ett helt annat håll. Slaget – som kanske skulle ha fått Sveriges och Nordens historia att ta en annan vändning – nämligen slaget mot Norge.

1716 års fälttåg[redigera | redigera wikitext]

Karl XII:s fälttågsplan.

I november 1714 hade konungen efter fem års bortovaro i Turkiet återkommit till Stralsund, vars försvar han med obruten energi organiserade. Preussen, Danmark och Hannover förenade emellertid sina krafter i ett omsorgsfullt planlagt och med förkrossande överlägsenhet ansatt anfall mot Sveriges tyska provinser, och efter hjältemodigt försvar föll Pommerns sista fasta punkt, Stralsund, i deras våld. Sedan även Wismar i april 1716 fallit, voro Sveriges alla transmarina besittningar förlorade.

I dec. 1715 landsteg Karl XII på Skånes kust efter 15 års bortovaro från Sverige. Det låg nära till hands, säger danska generalstabsverkets, med rätta, att Karl XII efter återkomsten till Sverige skulle vända sina vapen mot Danmark. Då denna makt på grund av förhållandena till sjöss ej var åtkomlig på öarna eller Jutland, återstod att angripa densamma i Norge. Planer i denna riktning voro också tidigt å bane. I vad mån konungen därmed åsyftade besittningstagande av landet, är svårt att säga; osannolikt är icke, att det fälttåg, som nu begynte, var avsett såsom ett förspel till större företag, vilka hade till bakgrund vissa förhandlingar med tsaren.

Ett företag mot Norges hjärta, nedre Glommendalen och Kristianiaområdet, baserades naturligast på Värmland, Dal och Bohuslän. Från detta gränsområde ledde följande vägar inåt Norge: - från Dalby över Medskogen och från Fryksände över Grue (Östmarksvägen), båda mot Kongsvinger och båda på den tiden dåliga, delvis okörbara; - från Karlstad över Eda och vidare över Magnor bro eller Skillingmark mot Kongsvinger (Arvikavägen), smala och passuppfyllda vägar, vilka dock ledde till den relativt goda förbindelsen från Haneskog över Blaker och Skedsmo mot Kristiania; - från Holmedal över Örjebro och Onstadssund till Kristiania, vilken väg med undantag för sträckan Töcksmark-Örje var tämligen användbar: - från Töcksmark ledde ock en väg över Östervallskog mot Höland, varifrån man vintertid kunde över sjön Öjeren nå mot Kristiania och mot Moss ledande vägar; - från V. Ed över Nössemark mot Aremark och Fredrikshald, en körbar men ej särdeles god väg; samt slutligen - från Uddevalla över Naverstad och Enningdalen till Fredrikshald eller över Tanum till Svinesund.

»Då Norge icke kunde brödföda sig självt, än mindre en invasionsarme», skriver danska generalstabsverket, så måste ett angrepp mot Norge vara baserat på tillförsel från Sverige. Men en dåtida landsvägstransport från Sveriges rikaste provinser, framför allt Skåne, var särdeles tidsödande. Man måste därför, trots underlägsenheten till sjöss, söka begagna sig av sjötransport. Möjlighet därtill bjödo inomskärslederna från Göteborg utefter kusten upp till Strömstad och Dynekilen, båda orterna lämpliga som etapp-platser. Härvid användes grundgående fartyg under betäckning av Göteborgseskadern. Effektiv blockad av dessa kustområden var under den egentliga seglingstiden icke möjlig. En gång under fälttågets senare del kom emellertid en svensk transportflotta att bliva angripen i Dynekilen, men så var angriparen också den djärve kaptenen Peder Tordenskjold.

Försvararen ägde ingen naturlig grupperingslinje vid gränsen. Gränsområdesterrängen var nog så svårframkomlig för en angripare, men försvararen saknade där tillräckliga sidvärtsförbindelser, varför ett besättande av alla tillgångar vid gränsen skulle försvåra samverkan mellan de olika delarna. En naturlig försvarslinje var däremot Glommenlinjen, över vilken alla vägar mot landets hjärta ledde, och som därför ock på de viktigare övergångspunkterna var försedd med permanenta fästen, nämligen på vänstra flygeln Kristianfjeld, Kongsvinger och Blaker skans, på högra flygeln Fredrikstad. Framför denna linje fanns endast en större fast plats, nämligen Fredriksten, den enda verkliga gränsfästningen, samt en mindre sådan, fästet Basmo, som avsåg att spärra tillträdet över Höland. Härtill kom den lilla skansen Sponviken, som skulle hindra broslagning över Svinesund. Rollen av centralfästning spelade Akershus vid Kristiania. Försvararens bästa bundsförvanter voro klimat och natur. På sommaren hejdades angriparen av vattendragen, på vintern av snö och köld; olägligast för operationer var kanske dock den årstid, då töväder kommo vattnen att svälla över sina bräddar och gjorde vägarna ofarbara.

Den norska sunnanfjällska hären, som vid svenskarnas inryckning nätt och jämnt hunnit mobiliseras och fördelas, grupperades, sedan fästningarna fått sina besättningar, med 4,300 man under generalmajor Lutzow (sedermera överbefälhavare) i Fredrikstads och Fredrikshalds kanton, med omkring 700 man under överste Kruse i området kring Höland, med omkring 3,000 man i Kristianfjelds och Vingers kanton (överste Vind) samt med en reserv av omkring 3,000 man i Kristianiaområdet (generalmajor Sehested). Den sammanlagda styrkan utgjorde omkring 14,000 man. Inom varje kanton splittrades krafterna i smådelar, »posteringar». Det var, säger danska generalstabsverket, »kordongsystemet i Renkultur». Den norska kunskapartjänsten var emellertid välordnad; bl.a. funnos för ändamålet skidlöpare.

Karl XII avsåg att utföra fälttåget som en överrumpling. I snabba och oväntade drag skulle han med en liten men desto rörligare arme bryta igenom den utbredda försvarslinjen, intaga Kristiania, dit fågelvägen från Holmedal utgör endast 8 mil, samt besegra motståndarens rörliga stridskrafter. Överraskningsändamålet krävde, att inga uppseendeväckande omgrupperingar skedde ur armen i Skåne, och att truppsammandragningarna överhuvud gåvos minsta möjliga omfattning. I enlighet därmed kom operationsarmen att bestå av endast följande trupper, vilkas samling pågick från slutet av januari: - Konungens kår, som samlades vid Holmedal och bestod av 650 ryttare och 4 infanteribataljoner, nämligen Västmanlandsregementes livbataljon under överste Falkenberg, Närke-Värmlands regementes båda bataljoner samt av Södermanlands regemente en bataljon; - Mörners kår, som samlades vid Vänersborg och bestod av 1,900 ryttare och omkring 4 infanteribataljoner, sammansatta ur Smålands 5-männingar, Västgöta-Dals och Älvsborgs regementen samt Aschebergs regemente (Änkedrottningens livregemente); hela styrkan utgjorde 7,970 man. Därjämte fick överste Planting order att med Jämtlands regemente anfalla i riktning mot Røros. På grund av starka snöfall och svårigheter ifråga om tillförselväsendet m m stannade emellertid detta företag vid några smärre rekognoseringar.

»Konungen synes ej hava aktat Norges försvarskraft särdeles högt», säger danska generalstabsverket med rätta. I fråga om truppförbandens beskaffenhet kan konstateras, att de ej alla voro fulltaliga, och att tiden ej medgivit att komplettera en del brister i utrustningen. Någon egentlig vinterutrustning fingo trupperna icke. Västman1andsbata1jonen, delvis nyuppsatt, uppgives till 600 man. Den andra bataljonen, som ännu synes haft föga manskap utöver kadern, kvarblev på rotarna för att under överstelöjtnant Delwigs ledning kompletteras. Den blev fulltalig först i september. I fråga om beväpningen vidtog konungen en åtgärd av omdebatterat värde - särskilt med hänsyn till krigsskådeplatsens natur - nämligen att återinföra piken såsom beväpning för en tredjedel av manskapet.


Operationerna från gränsen till Kristiania

Mot slutet av februari ansåg sig konungen icke kunna uppehålla sig längre vid förberedelserna; han ville komma över Glommen, innan isen gick upp. Order gavs till kåren Mörner att framgå över V. Ed, förbi Fredriksten och Fredrikstad utan att uppehålla sig med belägring av dessa fästningar, och vidare över Moss till Kristiania, där förening avsågs med konungens kår. Till åtlydnad härav övergick Mörner gränsen vid Bjerkebek och nådde med fotfolket Moss, där förberedelser gjordes för upprättande av magasin, till vars tryggande bland annat en del lantvärn från Dalsland uppbådades. Till gränsbevakning uppbådades jämväl allmogen i Värmland och Dal. Vid gränsen kvarblevo tills vidare ock Hallands och Bohusläns ryttare under Aschebergs befäl.

Konungen sjä1v hade över Karlstad inträffat vid Holmedal och gick den 26 februari - en dag före Mörner - med sin kår över gränsen vid Östervallskog. Han följde personligen de främsta delarna, en förtrav om 7 kompanier kavalleri och dragoner. Med dessa framgick han över Römsjön och sjön Mjermen till Höland, dit följande dag infanteriet ankom. Vid Höland lyckades konungen överraska Hölandsgruppens befälhavare, överste Kruse, som endast hann samla 200 man till sitt försvar. Med dessa satte sig emellertid översten oförskräckt till motvärn och värjde sig så tappert, att han tillvann sig gillande av kung Karl själv, vilken som vanligt deltagit i handgemänget. Enligt en av Fryxell återgiven tradition besökte konungen efter striden den sårade och fångne översten på Hölands prästgård, därvid orden mellan dem föllo sålunda. Konungen: »Hur vågade du med så få man motsätta dig övermakten?» Kruse: »Det var netop ulykken, at vi var så få; med nogle hundrede mand til skulde jeg ikke så let vaere bleven tagen.» Konungen: »Om min broder Fredrik har många sådana karlar som du, då blir det icke lätt att mot honom föra krig.» Kruse: »Jo laengere Deres Majestät kommer ind i landet, desto flere vil De komme til at möde». Och så föll den kungliga slutrepliken: »Om du fallit, hade du förtjänat att läggas i en guldkista.»

Det var ingen risk för att svenskarna skulle möta alltför många karlar av Kruses kaliber. Den norske överbefälhavaren fann sig av händelsen vid Höland föranlåten att draga tillbaka hela försvaret över Glommenlinjen till passlinjen öster om Kristiania. Genombrytningen var alltså redan ett faktum, och det såg ut, som skulle konungen komma att vinna sitt tydligen hysta syfte att nå Kristiania och besegra därvarande försvarskrafter, innan flygelkårerna hunno tillbaka. »Men», säger en norsk krönikör, »vor Herre, som vilde frelse landet, lod falde saadan maengde sne tillige med Storm og Fog, at han nolens volens maatte blive under Fjeldet». Alltnog, konungen fann sig nödsakad att bliva stående ett par dagar vid Höland till följd av ett häftigt snöfall och i avvaktan på rapport från Mörner. Under tiden hann Sehested hjälpligt förskansa den ovannämnda passlinjen, dit även huvuddelen av de retirerade styrkorna i tid anlände.

Den 2 mars bröt konungen upp och nådde samma dag på aftonen Svindal vid Öjeren. Där mottog han rapport från Mörner, vari denne meddelade om sin framryckning, men även att hans marsch besvärats av djup snö, och att han - förmodligen på grund av hästbrist - måst lämna sina pjäser kvar i V. Ed. Konungen fortsatte nu framryckningen med sin här, gick, sannolikt vid Fetsund, över Glommens is, framsände spaning mot Kristiania och konstaterade en medelst förhuggningar och skansar förstärkt ställning på åsarna (Björåsen, Gjelleråsen och Hakåsen) tvärs över de tre vägar, som förena sig i Grorud. Vägarna mot ställningen ledde genom skogar och bergspass, och terrängen mellan dem var oframkomlig. Konungen vände sig då söder ut för att nå förening med Mörner och anfalla Kristiania söder ifrån. Han gick den 6 mars över Öjerens is i sydlig riktning till Enebak och därifrån följande dag till Spydeberg samt kom den 8 till Hölen, 10 km. norr om Moss. Här måste omkring tvåhundra sjuka kvarlämnas. De ansträngande operationerna med bivackering under köld och tidvis snöstorm hade tydligen medtagit krafterna. Den norska försvarsställningen vid Grorud var emellertid nu värdelös, varför Liitzow i god tid lät utrymma densamma och draga trupperna tillbaka till Kristiania.

I Hölen förenades den 8-9 mars Mörners kår med konungens, och följande dag gick marschen mot Kristiania. Norr om Ås, som nåddes den 11, befanns vägen förhuggen, varför marschen fortsattes över den frusna Bundfjorden. Kommen inom räckhåll för kanonerna från Akershus, varifrån en livlig eld öppnades, lät konungen sina trupper taga betäckning av de i fjordens norra del belägna öarna, Lindö, Nakholmen och Ladegårdsö, fortsatte marschen i skydd av dessa och marscherade vidare runt Frognekilen samt nådde på aftonen byn Aker norr om huvudstaden, där fotfolket fick bivackera. Redan samma kväll red det svenska rytteriet genom huvudgatorna in i den norska huvudstaden, obesvärat av fästningsartilleriet, som icke var eldberett i denna riktning, ty »der blev ikke Tid til at flytte kanonerne», som det heter i danska generalstabsverket.

Följande dag, den 12 mars, ryckte även fotfolket in i Kristiania, medförande några få kanoner. Själva staden var därmed i svenskarnas våld, och trupperna inkvarterades därinne och i förstäderna. Norska regeringen (»Slotsloven») hade lämnat huvudstaden och flyttat till Drammen. Men i Akershus fästning fick man småningom pjäserna riktade mot staden, och man underlät icke att beskjuta de av svenskarna belagda kvarteren, om ock med en viss försiktighet av hänsyn till stadens egna invånare. Situationen var icke av konungen oförutsedd; han hade givit order till Göteborgseskadern att söka ditföra belägringsartilleri och hyste planer på att med tillhjälp därav intaga fästningen. Men något artilleri skulle aldrig komma, och konungen, som måhända ej heller hyst stora förhoppningar därom, grep sig an med ett annat operationsföremål. De norska trupper, som stått i den kringgångna Gjellerås-ställningen hade nämligen före svenskarnas ankomst dragit sig tillbaka genom huvudstaden till en ny ställning tre mil väster därom, vid Gjellebek nära Drammen. Konungen lät omedelbart rekognosera densamma och fann den förstärkt samt föga mera lättillgänglig än den föregående. Rekognosörerna rapporterade, att vägen gav plats för endast två ryttare i bredd, och att de haft svårt att taga sig tillbaka, enär norska skidlöpare uppträdde i deras rygg. Då terrängförhållandena och den djupa snön gjorde det omöjligt för trupp utan skidor att vid sidan om vägen anfalla ställningens flanker, gjorde konungen ett par försök att med mindre styrkor kringgå ställningen på de vittgående vägarna över Ringerike och Tyrif jord. Sålunda sändes 500 dragoner under överste Löven över Hakedal-Jevnaker till Norderhov, men väl ditkommen efter att med möda hava arbetat sig förbi en del av bondeuppbåd försvarade förhuggningar, blev Löven själv i sitt kvarter överrumplad och tillfångatagen, varefter hans detachement gick tillbaka till huvudstyrkan. Ett annat försök gjordes av Södermanlandsbataljonen över Bärums järnbruk och Krogskogen, men även detta misslyckades till följd av vägspärrningar.

I detta läge började de bakre förhållandena bliva oroande. Tryggandet av förbindelselinjen över Moss och Svinesund ålåg generallöjtnanten Ascheberg med honom underställt regemente. Ascheberg hade för ändamålet av Mörner beordrats framgå till trakten av Skjeberg mellan Fredrikshald och Fredrikstad för att bland annat hindra utfall från de bada fästningarna; han skulle även söka få skansen Sponviken i sitt våld och få till stånd en bro över Svinesund. Ascheberg gick emellertid först den 12 mars över gränsen och tågade, oavlåtligt oroad av partier från fästningarna, genom Enningdalen förbi Fredrikshald till Skjeberg, dit han ankom den 18. Men strax förut hade genom ett utfall från Fredrikstad den viktiga etappstationen Moss jämte den bevakande lantvärnsstyrkan fallit i fiendens våld.


Striden vid Moss.

Underrättad härom beordrade konungen överste Falkenberg att med Västmanlandsbataljonen återtaga Moss, bemäktiga sig hamnen Larkollen - en av fienden utnyttjad tilläggsplats nära Moss - indriva kontributioner och upprätta magasin samt sörja för tryggandet av dessa jämte sjukdepåerna i Hölen och Son. Falkenberg uppbröt följaktligen över Kristiania söder ut och ankom den 19 mars till Moss, som utan strid åter togs i besittning. Han grep sig omedelbart an med indrivningarna, som även omfattade penningkontributioner - sätesgårdar fingo t.ex. betala vardera 200 riksdaler - men bönderna gjorde vad de kunde för att hindra indrivningen och gjorde dessutom förbindelsen med Kristiania osäker. Falkenberg fann nödvändigt att förskansa sig i Moss, där torget gjordes till försvarets centralpunkt med tillgångarna spärrade av spanska ryttare och palissader.l) Dessa åtgärder voro desto mera påkallade, som Ascheberg, alltjämt oroad från de båda fästningarna och alarmerad av ett rykte om en dansk styrkas landsättning i Fredrikstad, tog sig före att mot slutet av mars retirera till Nössemark och därifrån ända till V. Ed, lämnande bland annat åt sitt öde en vid Enningdalen posterad bevakningsstyrka, vilken följaktligen föll offer för ett utfall från Fredrikshald. Han hade väl avsett att återkomma med starkare krafter, vilka genom kunglig order voro under uppsättning, men nu var det slut med sjöars och strömmars bärighet.

Så stodo sakerna, då norska krigsrådet beslöt att övergå till ett mera offensivt uppträdande, bland annat mot Moss. Sistnämnda företag kunde sättas i verket, sedan förstärkningar från Danmark överskeppats till Fredrikstad. Mot den isolerade Västmanlandsbataljonen iscensattes nu en i förhållande till dess ringa styrka oproportionerligt stor anfallsapparat. Den 13 april landsattes vid Kambo norr om Moss en styrka om 560 man, utgörande Smålenska regementet under överstelöjtnant Huitfeldts befäl: ungefär samtidigt landsattes 2. Trondhjemska regementet, 1,000 man under brigadjär Budde, i Verlebukten söder om staden; dessa trupper understöddes av amiral Gabel från en i bukten befintlig eskader med ej mindre än 64 kanoner och med Moss inom skotthåll. Falkenberg var bokstavligen omringad. Striden kunde under sådana förhållanden ej bliva långvarig. Västmanlänningarnas förposter i norr och söder kastades tillbaka, och fienderna inträngde från båda hållen i staden. Alldeles utan undsättning blevo västmanlänningarna visserligen icke. Generalmajoren Delwig, som med 500 ryttare sänts av konungen för att söka upp Ascheberg, nådde Moss, då striden pågick, men hejdades norr om staden av Huitfeldt och synes ej lyckats binda mot sig avsevärd del av hans stridskrafter, synbarligen emedan Huitfeldt varit förtänksam nog att spärra vägen med förhuggningar. Dessutom uppgiver sig Gabel hava bestrukit vägen med artillerield från en del av fartygen. Så blev undsättningsförsöket fåfängt. Chefen för Västmanlands regemente uppmanades att giva sig. Men överste Melker von Falkenberg svarade: vi kämpa till sista man. Så blev det en strid från gata till gata, från hus till hus. Söder ifrån framgick Budde genom Kongens gade och Enggade, vilka sammanlöpte vid torget. »Svenskarna försvarade sig tappert», heter det i danska generalstabsverket, »och besköto angriparna från husens fönster». Hårdast blev kampen dels i övre ändan av Skovgade, dels på själva torget, där husen sedermera hava befunnits genomborrade av talrika kulor. Översten själv ledde striden från ett hus vid torget, sedermera benämnt »Mordstuen». Av Budde, som personligen kände honom, tillbjöds han pardon, vilken dock avböjdes. Kort därpå sårades Falkenberg till döds. Västmanlänningarna synas därefter snart funnit sig så kringrända, att fortsatt motstånd var omöjligt. Huvuddelen av bataljonen, 510 man jämte överstelöjtnanten Ryningsvärd och 10 andra officerare, blevo fångar; två fanor och två standar blevo byte. Falkenberg avled dagen efter striden, den 14 april. Fångarna fördes ombord på ett fartyg och överskeppades till västsidan av Kristianiafjorden. De stupade svenskarnas antal uppgick till 100; norrmännen hade 30 fallna och 89 sårade.

För västmanlänningarnas del hade alltså härmed 1716 års fälttåg nått sin tragiska avslutning. - Konungens belägenhet vid Kristiania hade genom Moss-ställningens fall, vårflödets inträde m. m. blivit sådan, att ett återtåg var oundvikligt. Natten mellan den 18 och 19 april tågade han i snabba marscher över Ekeberg till Onstadsund, där han på timmerflottar satte över den nu isfria Glommen, varefter han tämligen obehindrad av de efterföljande norrmännen nådde trakten mellan Fredrikstad och Fredrikshald, där han förlade armen med huvudläger vid Torpum. Här förblev hären i två månader, bl.a under avvaktan på belägringsartilleri. Den i maj månad ingångna överenskommelsen mellan Danmark och Ryssland om en landstigningsexpedition till Skåne var - eller föregavs vara - en av orsakerna till att Karl XII ansåg sig böra hålla sig kvar i ett slags anfallsberedskapsställning inom Norges gräns. I juni gjordes ett överrumplingsförsök mot Fredriksten, vilket dock misslyckades. Svårigheten att underhålla hären, särskilt efter Tordenskjolds lyckade angrepp i Dynekilen i slutet av juni (se sid. 258) nödgade konungen avsluta fälttåget och draga trupperna in i Sverige. Västmanlands regementes andra bataljon beordrades genom en i juli utgången order till småländska gränsen och återfinnes den 23 sept. i Skåne till en styrka av 586 man jämte befäl. I nov samma år blevo emellertid delar av trupperna hemsända till rotarna.


Ur Kungl. Västmanlands Regements Historia II, Holm & Sparre 1935

1718 års fälttåg[redigera | redigera wikitext]

Men nu hade kungen skrivit ut kring 40 000 man. Det var en stor styrka – men landets sista krafter hade uppbjudits och många soldater var mycket unga och oövade. Planen var att general Armfelt skulle ta en styrka på 11 550 karoliner, varav ca 8 000 var stridande förband, och anfalla det nordliga Trondheim, för att kapa Norge på mitten. Dessutom var Trondheim en viktig stad och dess erövrande skulle betyda mycket för fälttåget. Själv skulle Karl XII ta huvudstyrkan i söder och gå genom Halden mot Kristiania. I november belägrades fästningen Fredriksten nära Halden, och under kungens direkta order framskred belägringen mycket fort. Just Fredriksten var av avgörande betydelse för fälttåget, den kallades för "Norges nyckel" eftersom den som behärskade den strategiskt viktiga fästningen också behärskade knutpunkten i det visserligen primitiva men viktiga norska vägnätet, utan det skulle de danska trupperna i Norge vara helt avskurna från övriga Danmark och därmed ge upp ganska snart, det var en realistisk plan men fästningen var svårintaglig och trupperna som försvarade den var väl förskansade inne i den med stora förråd av både mat och vapen. Men den svenska belägringen fortskred sakta och en svensk seger låg inte helt utom räckhåll. Men då, den 30 november, träffades kung Karl XII av en kula som genomborrade bägge tinningarna och direkt medförde döden. Fälttåget avbröts; sydarmén marscherade tillbaka till Sverige och gårdarna medan nordarmén stod kvar utanför Trondheim längre norrut. Så snart Armfelt varskoddes om kungens död (och även avbrytandet av huvudanfallet), beslöt även han att retirera. Det blev en hård återmarsch, genom kallt klimat och soldaterna led svårt av törst, kyla och överraskades även av en snöstorm. Hälften av dem, 3 000 man, kom aldrig tillbaka från vad som brukar kallas Karolinernas dödsmarsch.

Se även[redigera | redigera wikitext]