Karl X Gustav
| Karl X Gustav | |
|---|---|
| |
| Porträtt av Karl X Gustav från 1653–1654 av Sébastien Bourdon | |
| Regeringstid | 6 juni 1654–13 februari 1660 (5 år och 252 dagar) |
| Kröning | 6 juni 1654 i Uppsala domkyrka |
| Företrädare | Kristina (regerande drottning av Sverige) |
| Efterträdare | Karl XI |
| Valspråk | I Gud mitt öde, han själv skall göra det (latin: In Jehovah sors mea, ipse faciet) |
| Gemål | Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp |
| Barn | Karl XI |
| Far | Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken |
| Mor | Katarina Karlsdotter Vasa |
| Född | 8 november 1622 Nyköpingshus i Nyköping |
| Namnteckning | 
|
| Död | 13 februari 1660 (37 år och 97 dagar) Kungshuset i Göteborg |
| Begravd | 4 november 1660 Riddarholmskyrkan i Stockholm |
Karl X Gustav, född 8 november 1622 på Nyköpingshus, död 13 februari 1660 i Göteborg, var kung av Sverige från 1654 till sin död sex år senare. Hans korta tid som svensk kung präglades av krig, och han tillbringade större delen av sin regeringstid som ledare av den svenska armén i Polen, Tyskland och Danmark. Armén var mycket framgångsrik och tåget över Stora Bält som ledde till freden i Roskilde är en av Sveriges största krigsframgångar någonsin.
Han var son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina av Sverige, dotter till Karl IX. Han gifte sig 24 oktober 1654 med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Karl X Gustav återinförde furstehuset Wittelsbach i Sverige, grundlade dess pfalziska gren som svensk kungaätt och var den förste kungen under den karolinska eran, vilken brukar anses utgöras av hans egen, hans son Karl XI:s samt hans sonson Karl XII:s regeringstider.
Karl X Gustavs uppväxt
Karl X Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpings slott. Hans föräldrar hade tagit sin tillflykt till Sverige undan trettioåriga kriget, och de kom aldrig att återvända. Karl Gustav växte sålunda upp i Sverige, och hans uppfostran blev svensk, övervakad bland annat av rikskanslern Axel Oxenstierna. Från sitt arv ärvde han vissa tyska traditioner, det tyska språket som sitt andra modersmål och starka personliga intressen för det tyska rikets förhållanden, bland annat på grund av de arvsanspråk som tillkom hans släkt. Då Johan Kasimir och hans familj efter Gustav II Adolfs död behandlades med köld och misstroende av drottning Kristinas förmyndarregering, särskilt Oxenstierna, så blev den unge pfalzgrevens ställning från början ganska oklar. Han var på samma gång svensk arvfurste och landsflyktig tysk greveson. Från barndomen lärde han därför att röra sig i osäkra och prövande förhållanden.
Efter studierna i hemmet tillbringade Karl Gustav några månader vid Uppsala universitet och genomförde 1638 en utländsk studieresa, som varade till hösten 1640. Största delen av dessa år tillbringade han i Frankrike, huvudsakligen vid Ludvig XIII:s hov i Paris.
Deltagande i trettioåriga kriget
Vid hemkomsten möttes Karl Gustav av allvarliga svårigheter. Motsättningarna mellan Axel Oxenstierna och den pfalzgrevliga familjen hade skärpts. Johan Kasimir hade alltid haft vänner i olika kretsar, även inom rådet, och inom dessa kretsar började en opposition röra sig mot den aristokratiska förmyndarstyrelsen. Karl Gustav var möjlig tronarvinge efter den unga drottningen och önskade inträda i Sveriges tjänst, men förmyndarregeringen vägrade länge. Till sist, sommaren 1642, fick han dock resa ut till hären i Tyskland, och här lärde han nu under Lennart Torstensons befäl kriget, deltog i slaget vid Leipzig 1642 och slaget vid Jankov 1645 samt deltog i tåget mot Danmark 1643–1644 och fick då lära sig att detta land kunde erövras från söder.
År 1645 återvände Karl Gustav till Sverige, och en ny utsikt öppnade sig: han sökte vinna sin kusin drottning Kristinas kärlek. Under ett par år stod saken och vägde, och Karl Gustav blev mer än någonsin en huvudperson i de politiska striderna. Till sist avböjde Kristina hans frieri, men hon gav honom ersättning. I januari 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han inte uträtta mycket innan freden slöts i oktober 1648, men fick i stället leda de stora värvade arméernas avdankning och likaså de invecklade förhandlingarna om fredens "exekution", som intill juni 1650 fördes i Nürnberg.
Trontillträdet
Samtidigt som Karl Gustav arbetade på att verkställa freden hade drottning Kristina berett honom ännu en upphöjelse. År 1649 hade hon, mot högadelns motstånd, utsett sin kusin Karl Gustav till tronföljare. Hos henne själv mognade i hemlighet beslutet att abdikera. Kristina fullbordade sin avsikt, och den 6 juni 1654 abdikerade hon i Uppsala. Samma dag hyllades och kröntes Karl Gustav som kung.
| Gustav I | Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kristina av Holstein-Gottorp | Karl IX | Maria av Pfalz | |||||||||||||||||||||||||||||||
| Maria Eleonora av Brandenburg | Gustav II Adolf | Katarina av Sverige | Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken | ||||||||||||||||||||||||||||||
| Kristina Ogift och barnlös drottning av Sverige 1632-1654 | Karl X Gustav | ||||||||||||||||||||||||||||||||
Med en rådmansdotter i Stockholm, Märta Allertz, hade Karl Gustav före tronbestigningen en son, Gustaf Carlson. Efter tronbestigningen skyndade han att gifta sig. I oktober 1654 stod hans bröllop med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Giftermålet hade politisk betydelse, då den holsteinske hertigen var en given bundsförvant mot Danmark. I äktenskapet föddes endast ett barn, sonen Karl, född i november 1655.
Kriget mot Polen
För Karl Gustav som kung öppnade sig stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt. Inåt att knyta samman erövringarna med hemlandet, omorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser efter de nya krav som följt med erövringarna, och på samma gång lösa ståndsstriden, utåt att befästa stormaktsställningen och skapa en politik som målmedvetet kunde befordra dess intressen. Om Karl Gustav klart uppfattat dessa uppgifter vet vi inte. Säkert är att hans regering kom att röra sig i andra banor. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han Sverige in i krig mot Polen.
Karl Gustav höll sig några månader avvaktande, men när bud kom att ryssarna oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå svenska Livland beslöt han, i slutet av 1654, att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen avsåg sålunda att göra upp räkningen med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Östeuropa och förekomma Ryssland. Men närmare tycks Karl Gustav inte ha klargjort vad han ville vinna i Polen. När framgångarna till en början, hösten 1655, lät han av polska magnater hylla sig som kung. En möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den svenska stormakten, liksom det varit på tal under Gustav II Adolfs sista år. Efter några månader kom bakslaget: i Polen började en folkresning, och de som hyllat Karl Gustav avföll. Då tog han upp en annan tanke: att dela Polen med dess övriga fiender. Olika delningsförslag avlöste varandra under 1656. Gemensamt för dem alla var att Sveriges andel skulle omfatta "sjökusten" och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna. Därmed kom förslagen att te sig som en fullbordan av Sveriges "Östersjövälde".
Sveriges inre frågor blev genom kriget skjutna åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till kriget genomdrevs en första reduktion vid 1655 års riksdag.
I kriget visade sig snart stora svårigheter. Andra länders intressen hotades av Sveriges ingripande i Polen, och en efter annan drogs de in. Det var Karl Gustavs stora missräkning att han trodde sig kunna hindra detta genom ett nät av diplomatiska föreställningar och förespeglingar. Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg blandades först in, då han som hertig av Preussen under polsk överhöghet var direkt oroad av Karl Gustavs företag. Han tvingades till en början att hylla Karl Gustav som länsherre för Preussen och genom ett fördrag i Königsberg i januari 1656 även att ställa upp med hjälptrupper, men avböjde till sist. Genom fördraget i Libau i november 1656 frigjorde han sig från länshögheten och närmade sig Polens kung. Ryssland måste känna att Karl Gustavs ingripande var riktat mot dess framgångar, och i juni 1656 föll ryssarna in i Livland. Kejsaren, Sveriges gamle motståndare i Tyskland, kände sig hotad av dess framgångar i Polen och beredde sig att gripa in. Nederländerna fruktade för sina handelsintressen och gjorde starka påtryckningar. I Karl Gustavs rygg hotade Danmark. Han vann dock segrar i Polen, flodövergången vid Sandomierz och hans segrar i öppna fältslag, främst tredagarsslaget vid Warszawa den 18–20 juli 1656, förde hans rykte över Europa. Men polackernas uppror kunde inte kvävas, och segrarnas frukter blev ringa. I början av 1657 var Karl Gustavs ställning i Polen allvarligt undergrävd. Kurfursten drog sig definitivt undan, ryssarna härjade Livland, kejsaren slöt i maj samma år sitt förbund med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks krigsförklaring. Det polska företaget var inte bara misslyckat, det hade framkallat en hel koalition mot Sverige.
Första kriget mot Danmark
I detta läge gjorde Karl Gustav en plötslig vändning – han drog sig ur den polska härvan, lämnade endast en mindre styrka i Polen, och hastade mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657 erövrades Jylland, i januari–februari 1658 följde tåget över Bält och freden i Roskilde. Anfallet på Polen hade skaffat honom en stridsställning från vilken han kunde ingripa varhelst den europeiska oron gjorde det nödvändigt. Segern över Danmark möjliggjordes genom denna stridsställning och genom hans personliga djärva anfallstaktik.
Karl Gustav hade under sitt segertåg välvt planer på att tillintetgöra Danmark, helst i delning med Englands lordprotektor Oliver Cromwell, vars stöd han sökte mot Nederländerna. Det var samma tankar som förut i fråga om Polen. Han måste dock ge upp dem då Cromwells förbund inte stod att vinna för ett sådant mål, och huvudbestämmelsen i freden blev endast en stor landavträdelse: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän (där Karl Gustav står staty i Uddevalla från segern) och Trondheims län, med mera. Men dessutom ingick i freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och Danmark, kompletterat genom muntliga avtal mellan kungarna. Således skulle bland annat främmande fientliga flottor hindras att inlöpa i Östersjön. Karl Gustav hade därmed sökt binda Danmark politiskt, när han inte kunde införliva det i den svenska stormakten.
Bland de fiender som återstod efter besegrandet av Danmark trädde Österrike i förgrunden och vid dess sida Brandenburg, som nu fullbordat sin övergång. Stridsfältet utvidgade sig över Tyskland, och här tillkom en ny stor fråga, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand III, som avlidit 1657. Frankrike under Jules Mazarins ledning sökte samla alla det habsburgska husets motståndare. Karl Gustav ville också vända sina vapen till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg, och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt europeisk, och ur Karl Gustavs anfall på Polen tycktes framgå en fortsättning av trettioåriga kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes av förberedelser för ett fälttåg i Tyskland.
Andra kriget mot Danmark
Fälttåget i Tyskland kom dock inte till stånd, i stället vände sig Karl Gustav plötsligt åter mot Danmark i augusti 1658. Orsakerna är komplicerade. En låg i Danmarks motspänstighet vid de förhandlingar som förts för Roskildefredens komplettering. Den hade visat att Danmark inte lät binda sig vid Sverige så som Karl Gustav avsett. Dessutom hade utsikterna för ett krig i Tyskland förmörkats. I juli 1658 blev Leopold av Österrike vald till kejsare, och Sveriges försök att samla tyska ständer på sin sida hade föga framgång. De bundsförvanter som Karl Gustav hoppats på höll sig tillbaka. Oliver Cromwells syften var andra än hans, och vad som för Karl Gustav var betänkligast, Mazarin agerande: han eggade visserligen Sverige, men undvek själv alla bindande förpliktelser. Ekonomiskt sett kunde den svenska – i huvudsak värvade – hären inte hållas sysslolös, och när ett företag i Tyskland syntes utsiktslöst återstod endast Danmark. Nu gällde det på allvar Danmarks existens. Karl Gustav drömde om dess införlivande i den svenska stormakten. Men det andra danska kriget stockade sig ännu hastigare än förut det polska. Köpenhamns försvar och undsättning genom en nederländsk flotta i oktober blev den första vändpunkten, den misslyckade stormningen av staden i februari 1659 den andra. Österrikare, polacker och brandenburgare gick till anfall, stängde in de svenska besättningarna i Preussen och Pommern och trängde upp i Jylland. England och Frankrike höll sig alltjämt tillbaka, ja drogs av Nederländerna in i en medlingspolitik, konserterna i Haag maj–juli 1659, vars udd riktades mot Sverige.
Karl Gustav hade åter missräknat sig på sin egen styrka, på motståndarens försvarskraft och på de europeiska makternas hållning till hans hänsynslösa svenska erövringspolitik. Karl Gustav höll sig kvar på de danska öarna, som därmed blev krigets huvudsäte, men hans ställning blev under 1659 allt svårare. Holländska flottor spelade herrar i de danska farvattnen, i november 1659 tillintetgjordes vid Nyborg den svenska hären på Fyn av förenade österrikare, brandenburgare, polacker, danskar och holländare, och huvudstyrkan på Själland smälte samman Allt detta beroende på Karl Gustavs vankelmod (se Peter Englunds Den oövervinnerlige, kap. 10). Planerna på Danmarks tillintetgörelse måste ges upp, liksom förut planerna på Polen. Karl Gustav erkände det, och han erbjöd fred åt både Danmark och Polen, men ännu hoppades han på endera sidan vinna något, och han avslog varje avträdelse även från erövringarna i Roskildefreden, såvida inte ersättning gavs. Han räknade alltjämt med förändringar i makternas inbördes ställning, och han beredde sig till nya ansträngningar.
Den sista tiden
Sveriges ständer kallades till riksdag i Göteborg den 12 november[1][2] 1659, kungen anlände dock till staden först på julafton 1659 i sällskap med drottning Hedvig Eleonora, deras fyraårige son, sedermera Karl XI, samt kungens syster, furstinnan Maria Euphrosyne. Sällskapet bodde i Kungshuset på Södra Hamngatan.
Den 4 januari 1660 öppnades ständernas möte – en regelrätt riksdag – i Kronhuset. Efter någon veckas överläggningar insjuknade kung Karl X Gustav i influensa som övergick i lunginflammation. Nedbäddad i Kungshuset avled kungen, mellan klockan 1 och 2, natten till den 13 februari.
Den kände historikern och kyrkomannen Anders Fryxell (1795–1881) ger en bild av Karl X Gustavs hälsotillstånd:
| ” | 'Carl Gustafs hälsa hade aldrig varit särdeles att lita på. Halsen, kort och tjock, hotade med slag; likaså kroppens tidiga och mer och mer ökade fetma. Matordningen var ej den bästa, och konungen åt både så mycket och så fort, att smältningen därav försvårades. Redan i flera år hade han också lidit av hvarjehanda ohälsa. Blodet blev skörbjuggartadt och andedräkten besvärad av tyngd och hosta, hvarjemte ibland om nätterna infann sig en så svår väderkolik, att konungen måste stiga upp och långa stunderna vandra fram och åter över kammargolvet. För att avleda de osunda vätskorna hade han redan i flera år nyttjat fontanell på armen, men som sjukligheten och den ovanliga fetman ständigt tilltog, hade läkarna redan länge förutsett, att livstiden icke skulle bliva långvarig. | „ |
Förloppet och medverkande
Den 11 januari bevistade kungen Krister Bondes begravning, och på aftonen fick han problem med snuva och bröstvärk. Efter några dagar tillstötte feberrysningar, allmän matthet, svårt tryck under bröstet, tung andhämtning, huvudvärk, törst och en svår slemhosta. Genom olika behandlingar dämpades tillstånden, så att han kunde arbeta, men natten till den 8 februari återkom besvären med full kraft. Läkarna åderlät kungen, och genom blodets beskaffenhet insåg de att situationen var allvarlig. Den 8 och 9 februari tillbringade han i en länstol under oroliga kastningar, och den 10 februari ökade besvären ytterligare, tillsammans med en svår hicka.
Mellan klockan fem och sex på morgonen den 11 februari tillkallades hovpredikanten och själasörjaren Erik Gabrielsson Emporagrius, och stödd på drottningen och Nils Brahe gjorde kungen sin syndabekännelse (cirka en halv timma) och tog nattvarden. Sjukdomen och dödstecknen ökar under dagen och kungen uppmanar nu drottningen och rådsherrarna att ...genom snar fred skaffa riket säkerhet och lugn.[3]
Söndagen den 12 februari blev han allt svagare med häftig feber och andningssvårigheter, och hans testamente sattes upp. Kungen tog farväl av sina närmaste, sin gemål, sin son och de närmaste vännerna. Fram emot natten ökade plågorna, och kungen kunde inte ligga ned utan hölls uppe i armarna av riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe. Vid midnatt meddelade läkarna att döden närmar sig, och kungen tar på nytt farväl av de närvarande. Sitt testamente förmådde han inte underteckna helt, endast bokstäverna Car kommer med.
Emporagrius tillkallades på nytt och kungen utbrister Gud vare mig nådelig!, vilket blev hans sista ord. Karl X Gustav dog mellan klockan ett och två på natten mellan 12 och 13 februari 1660.
Det finns två rådande versioner om kungens sista minuter i livet. Den ena säger att han dog i armarna på Oxenstierna och Brahe, vilket motsägs av doktor Emporagrius som menar att han ...men stilla vilande i sin bädd uppgav han sin anda.
Den länstol, prydd med en kunglig krona, som kungen använde på sitt rum skänktes till Nils Brahe som ett minne och fördes därefter till Skoklosters slott.
Efterspel
Karl X Gustav rycktes bort från ett läge vars faror röjer att han spänt sina och Sveriges krafter för högt. Hans drömmar att bygga ut den svenska stormakten över Polens östersjöländer eller över de danska öarna hade strandat. Men det var å andra sidan på grund av hans vapens styrka som hans sons förmyndare, när de avvecklade de stora krigen, kunde behålla de skånska landskapen åt Sverige. Därmed kom Karl X Gustav att ge, vad han själv egentligen inte avsett, "naturliga gränser" åt det egentliga Sverige.
Karl X Gustavs begravning firades med stor högtidlighet den 4 november 1660 i Stockholm, där hans lik först nedsattes i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan, för att senare flyttas till det Karolinska. Med sig i kistan fick Karl X Gustav begravningsregalier i form av en krona, spira, riksäpple, nyckel och ring. Till begravningen komponerades ett musikstycke av Anders Düben d.ä. som heter Miserere mei Deus, och som under ceremonin spelades.[4]
Barn
Barn med drottning Hedvig Eleonora:
- Karl XI (1655-1697), kung av Sverige 1660–1697
Barn före äktenskapet :
- Carolus Wenzeslaus Jankoffsky, född cirka 1643; mor: Ludmilla Jankowska von Lazan
- Gustaf Carlson; mor: Märta Allertz
- Nils Carlsson, född 1648; djurvaktare vid Gripsholms djurgård; mor: troligen ladugårdspigan Valborg Staffansdotter
- Samuel Carlsson, död 1691; gjorde karriär inom svenska flottan i Karlskrona; mor: Sidonia Johansdotter
- Anna Carlsdotter; gift i Stockholm Maria 16 maj 1669 med kompanisjömannen Erik Jöransson Körnigh; mor: "Svana-Lilla" Lobjörn[5]
Anfäder
Lista över slag och belägringar där Karl X Gustav deltog
- Slaget vid Leipzig - 23 oktober 1642
- Slaget vid Jankov - 24 februari 1645
- Slaget vid Prag (1648) - 25 juni - 1 november 1648
- Slaget vid Sobota - 23 augusti 1655
- Slaget vid Zarnow - 6 september 1655
- Slaget vid Wojnicz - 23 september 1655
- Belägringen av Kraków (1655) - 25 september - 13 oktober 1655
- Slaget vid Golomb - 8 februari 1656
- Slaget vid Jarosław - 15 mars 1656
- Striden vid Sandomierz - 22 mars 1656
- Slaget vid Nisko - 28 mars 1656
- Slaget vid Kcynia - 1 juni 1656
- Tredagarsslaget vid Warszawa - 18-20 juli 1656
- Slaget vid Tybrindvig - 30 januari 1658
- Tåget över Bält - 30 januari - 6 februari 1658
- Slaget vid Kolding (1658) - 25 december 1658
- Stormningen av Köpenhamn - 11 februari 1659
Karl X Gustavs begravningståg 1660
Konstnär: Jean Le Pautre efter teckning av Erik Dahlbergh. Material och teknik: Kopparstick, handkolorerat. Underlag: Papper. Mått i millimeter: 310 x 4 560
Se även
Referenser
Noter
- ^ Weibull, Curt (1957). Riksdagen i Kronhuset och Carl X Gustafs död i Göteborg 1660. Göteborgs historiska museum. sid. 7
- ^ Rundqvist, Agne, red (1982). Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg: 1619-1982. Göteborg förr och nu, 0348-2189 ; 17. Göteborg: Göteborgs hembygdsförb. sid. 6. Libris 504662
- ^ Järnrötter.se
- ^ http://www.youtube.com/watch?v=N3dT6eoh5Fk
- ^ Meijer Granqvist, Paul (1910). Carl X Gustaf: "den förste Pfalzaren" : en minnesskrift. Stockholm: Askerberg. sid. 20-21. Libris 8222368
Källor
- Carlén, Octavia (1869). Göteborg: beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande. Stockholm: Oscar L. Lamms förl. sid. 159-167. Libris 1579165
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl, 24 april 1910.
Litteratur
- Peter Englund skriver om Karl X Gustav i böckerna Ofredsår och Den oövervinnerlige
- Isacson, Claes-Göran (2002). Karl X Gustavs krig: fälttågen i Polen, Tyskland, Baltikum, Danmark och Sverige 1655-1660. Lund: Historiska media. Libris 8803878. ISBN 91-89442-57-1 (inb.)
- Larsdotter, Anna (2009). ”Våghals på tronen”. Populär Historia (12): sid. s. 18-29. ISSN 1102-0822. http://popularhistoria.se/artiklar/karl-x-gustav-en-vaghals-pa-tronen.
- Bergström, Börje (1994). Alla tiders Sverige (1. uppl.). Malmö: Gleerup. sid. 122-126. Libris 7272495. ISBN 91-40-61694-0 (inb.)
- Sveriges historia
- Englund, Peter (2000). Den oövervinnerlige: om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt. Stockholm: Atlantis. sid. 505-560. Libris 8374784. ISBN 91-7486-999-X (inb.)
Vidare läsning
- Rydholm, Claes (2015). Göteborgsadresser med betydelse - i stort och i smått: berättelser från dåtid till nutid. TNF-bok 186. [Stockholm]: Trafik-Nostalgiska Förlaget. sid. 88-89. Libris 17831487. ISBN 9789186853907
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Karl X Gustav.
