Karl X Gustavs första danska krig

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl X Gustavs första danska krig
Del av Nordiska kriget
Svenskene ut pa isen maleri av Johan Philip Lemke.jpg
Svenska trupper korsar isen över till Själland. Målning av Johan Philip Lemke.
Ägde rum 1657-1658
Plats Danmark och Tyskland
Resultat Svensk seger, Freden i Roskilde
Territoriella
ändringar
Danmark avträder Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Trondheims län och Bornholm till Sverige
Stridande
 Sverige  Danmark
Befälhavare/ledare
Sverige Karl X Gustav
Sverige Carl Gustaf Wrangel
Sverige Gustaf Otto Stenbock
Sverige Per Brahe d.y.
Danmark Fredrik III
Danmark Ulrik Frederik Gyldenløve
Danmark Iver Krabbe
Danmark Anders Bille

Karl X Gustavs första danska krig (1657-1658) var ett krig mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Sverige var därför mycket svagt vilket föranledde att Danmark anföll Sverige. Kriget slutade med svensk seger efter det avgörande tåget över bält vilket resulterade i den för Sverige mycket förmånliga freden i Roskilde.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Vid tiden för krigsutbrottet var den svenske kungen Karl X Gustav upptagen med kriget i Polen vilket inte hade utvecklat sig bra för svenskarna. Dessutom hade Ryssland förklarat Sverige krig 1656. Nederländerna, Tysk-romerska riket och Spanien uppmuntrade den danske kungen Fredrik III att angripa Sverige. Den danska befolkningen var i stor utsträckning emot ett krig mot Sverige men Fredrik hoppades att med ett framgångsrikt krig stärka sin makt i förhållande till det danska rådet. Fredrik planerade att ta Bremen och Halland från Sverige, samt att avskaffa den svenska tullfriheten i Öresund.

Den danska armén var vid denna tid svag och dåligt övad och rustad. Man påbörjade värvningar och hade 1657 lyckats mobilisera en stor här. Den danska flottan var betydligt starkare och man rustade 40 fartyg. De danska krigsförberedelserna noterades av svenska spioner och för att möta hotet ökade man utskrivningen av knektar.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

Stormaktstiden
Sveriges historia 1611–1718

Föregås av äldre vasatiden

Gustav II Adolf 1611–1632

Kristina 1632–54

Karl X Gustav 1654–60

Karl XI 1660–97

Karl XII 1697–1718


Fortsättning: Frihetstiden

Den 5 juni 1657 nådde den danska krigsförklaringen Halmstad och riksdrotsen Per Brahe samlade omedelbart allt krigsfolk i södra Sverige i Markaryd. Den danske befälhavaren i Skåne, Christian Ulrik Gyldenlöwe, utnyttjade inte tiden till att gå till snabbt angrepp. Istället inträffade den första krigshandlingen i kriget söder om Danmark. Den 16 juni gick 9 000 danskar under ledning av den åldrige Anders Bille in i svenska Bremen och ockuperade området. Under tiden hade Brahe lyckats samla 3 700 man i Markaryd och med dessa bröt han in i Skåne där han den 18 juni vann ett slag vid Ängelholm. Därefter återvände Brahe med sina styrkor till den svenska sidan medan danskarna retirerade till Helsingborg.

Danskarna räknade med att kung Karl X Gustav skulle ta sig hem sjövägen med sin armé från Polen. De lade därför större delen av sin flotta vid Bornholm för att genskjuta den svenska kungen. Kung Karl bestämde sig istället för att följa samma plan Lennart Torstenson använt i kriget 1643 och anföll Danmark söderifrån. På mycket kort tid marscherade han från Polen till Svenska Pommern med sin armé på 6 000 man. Detta var ingen stor styrka men den bestod till största delen av rutinerade soldater. I Pommern anslöt ytterligare trupper till armén och den marscherade sedan vidare till Hamburg. Där sände kungen in en styrka om 1 800 man under Karl Gustav Wrangel i Bremen. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades den svenska styrkan på kort tid lägga under sig de största delarna av landet. Den danska armén led stora förluster och många danska knektar gick istället i tjänst på svensk sida.

Den 10 augusti stormade och erövrade svenskarna det danska fästet Itzehoe i Holstein efter fyra dagars belägring och danskarna retirerade till fästet FredriksoddeJylland. Fästningen var mycket stark och hade med de trupper som flytt från Bremen en besättning på 8 700 man, mer än hela Karl X Gustavs armé i Danmark. Även om svenskarna kontrollerade Jylland och landvägen till fästningen hade danskarna kontrollen över sjövägen.

Den svenska flottan bestod av 44 fartyg av varierande kvalitet och flottans insats under kriget var högst blygsam. Vid Mön hade den samlade svenska flottan möjlighet att slå halva den danska, men försatt tillfället och sjöslaget avlöpte utan att någondera sidan förlorade något fartyg. Den danska flottan fortsatte att kontrollera haven kring Danmark.

I Halland slöt allmogen upp på dansk sida och danska styrkor inledde i augusti en belägring av Laholm. Den 30 augusti fick Per Brahe förstärkningar och hans styrkor uppgick till 8 000 man. Med dessa gick han till offensiv i Halland och den 31 augusti möttes de svenska och danska styrkorna vid Genevadsbro norr om Laholm. Dagen slutade med en svensk seger och danskarna drog sig tillbaka.

Ett antal krigshändelser ägde samtidigt rum utefter norska gränsen i vad som kom att kallas för Krabbefejden. Befälhavaren över trupperna i södra Norge, generalmajor Iver Krabbe, anföll in i Sverige under sommaren för att binda svenska trupper, och eventuellt innesluta Göteborg. Den mest omfattande stridshandlingen i området var slaget vid Hjärtum, som ägde rum den 27 september 1657.

I oktober vågade sig de svenska styrkorna på en stormning av Frederiksodde som intogs med små svenska förluster medan de danska trupper om inte stupade togs tillfånga. Efter erövringen var Jylland under svensk kontroll. Den danska huvudön Själland skyddades dock av havet och den danska flottan. Samtidigt fanns en oro över att kriget kunde ta en sämre vändning för Sverige om det inte avgjordes snabbt. Sverige var redan i konflikter med både Ryssland och Polen och även Brandenburg hotade.

Vintern blev bister med låga temperaturer. I januari genomförde den svenska armén överraskande marscher över de tillfrusna danska Bälten. Med den svenska huvudarmén hotande Köpenhamn tvingades Danmark att sluta freden i Roskilde som medförde omfattande landavträdelser till Sverige.

Freden[redigera | redigera wikitext]

Freden i Roskilde innebar att Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland (för gott, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm, Trondheims län.

Kriget följdes kort efter freden av Karl X Gustavs andra danska krig.

Slag och viktiga operationer[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]