Karlskrona

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Karlskrona (olika betydelser).
Koordinater: 56°9′39″N 15°35′10″Ö / 56.16083°N 15.58611°Ö / 56.16083; 15.58611
Karlskrona
Tätort
Centralort
Residensstad
Fredrikskyrkan i centrala Karlskrona
Fredrikskyrkan i centrala Karlskrona
Land  Sverige
Landskap Blekinge
Län Blekinge län
Kommun Karlskrona kommun
Församling Karlskrona stadsförsamling
Lyckå församling
Koordinater 56°9′39″N 15°35′10″Ö / 56.16083°N 15.58611°Ö / 56.16083; 15.58611
Area 2 172,38 hektar
Folkmängd 35 212 (2010)[1]
Befolkningstäthet 16,21 inv./hektar
Grundad 1680
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postort Karlskrona
Postnummer 371 XX
Riktnummer 0455
Tätortskod 2680
Karlskronas läge i södra Sverige
Red pog.svg
Karlskronas läge i södra Sverige
Karlskrona sett från Tjurkö
Karlskrona pekas ut av Karl XI den 19 november 1679
Karlskrona omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna.
Karta över Karlskrona vid 1800-talets mitt
Trefaldighetskyrkan på Stortorget
Kronobageriet på Stumholmen
Vy över Karlskrona från bryggarberget

Karlskrona är en tätort i Blekinge och centralort i Karlskrona kommun samt residensstad för Blekinge län.

Karlskrona är en gammal örlogsstad belägen på fastlandet och öarna längst österut i Blekinge skärgård. Den största ön heter Trossö och utgör Karlskrona centrum. Stumholmen tillhörde länge flottan, men är idag ett marint musealt centrum samt bostadsområde. Centrala delen av staden upptogs 1998 på Unescos världsarvslista som Örlogsstaden Karlskrona.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den ö som Karlskrona kom att byggas på, Trossö, ägdes under 1600-talet av bonden Vittus Andersson. På fastlandet ett par kilometer därifrån fanns under den danska tiden en annan, äldre stad med namnet Lyckå och ett par mil därifrån hade danskarna börjat att bygga Kristianopel innan Blekinge blev svenskt 1658. Fram till 1679 ägdes ön liksom de närmaste holmarna av bonden Vittus Andersson, som nu tvingades sälja sina egendomar till svenska Kronan och samma år påbörjades planerna att förlägga större delen av rikets flotta på Trossö. Den nya staden, Karlskrona stad, uppkallades efter sin grundare Karl XI samt Landskrona.[2][3] Dess läge var strategiskt med kontrollerade förbindelser mot fastlandet och på havssidans inramande arkipelag uppfördes 1681 militära befästningar för att skydda flottbasen. Att Sverige ville förlägga sin örlogsflotta just här, berodde givetvis på att man ville manifestera en maktposition nära Danmark och europeiska kontinenten. Dessutom är hamnen isfri större delen av året.

Den 10 augusti 1680 erhöll Karlskrona sina stadsprivilegier, medan Ronneby som tidigare förlorat sina då Kristianopel byggdes, medförde att Karlskronas handel och tillväxt ökade då många av dess invånare tvingades flytta dit. Även folk från Kristianopel strömmade till efter att deras danska stad förstörts av svenskarna. Karlskrona gynnades också av flera års tullfrihet under dess uppbyggande. Skeppsbyggare till den nya flottbasen med skeppsvarv hämtades från Österbotten och Stockholm.

År 1682 byggdes broar som förenade stadskärnan med fastlandet. Vid Amiralitetskyrkans grundande 1685 omtalades Marinens musikkår via sina föregångare Amiralitetsmusikanterna för första gången. Detta gör orkestern till landets näst äldsta kulturinstitution, endast Kungliga Hovkapellet är äldre.

Den första stadsplanen, uppgjord 1683 av Erik Dahlbergh, Hans Wachtmeister och Carl Magnus Stuart, visar Karlskrona som en ren fästning. 1694 års plan av Erik Dahlberg, som senare kom att följas gav även plats för stadsbebyggelse.[4]

Karlskrona blev snart rikets tredje största stad, näst efter Riga i dagens Lettland och Stockholm.

Karlskrona utvecklades snabbt, men i börja av 1700-talet inträdde stagnation på grund av krig och farsoter. 1701–11 dog omkring 7 000 personer då pesten drabbade staden, och 1741 och 1789 drabbades staden åter av farsoter som vardera krävde 6 000 dödsoffer.[4]

När Karlskrona som en militärt sluten hamnstaden sakta vittrade bort i takt med den svenska stormakten, avtog tillväxten varmed staden förlorade mycket av sin forna glans, men den har dock bevarat sin position som en stark flottbas. Att Karlskrona var tänkt som en framtida huvudstad i en stormakt märks främst i dess centrala delar där Stortorget följer dåtidens ideal för hur Europas stormaktsstäder skulle se ut. Med sin stora öppna piazza där kyrka, rådhus och statsförvaltning ligger i torgets ytterkanter följer den barockens mönsterbild. Antalet kyrkor och statsförvaltningsborgar visar också på stadens tänkta uppgift. Det stora militärområdet och varvet påvisar att Karlskrona som rikets södra port länge ansågs vara en mycket viktig stad att försvara. Än idag bedrivs verksamhet på Karlskronavarvet. Karlskrona var alltså tänkt att överta Stockholms plats som rikets huvudstad men dessa planer realiserades aldrig.

Karlskrona var dock fortfarande med sina 10 018 innevånare Sveriges tredje största stad år 1766[5] och behöll denna plats fram till 1830-talet.[6] Karlskrona blev också den fjärde svenska stad som judar hade rätt att bosätta sig i mellan 1784–1838.[7] 1790 brann större delen av staden ned, men den återuppbyggdes snart. Även 1887 och 1909 härjades Karlskrona av större eldsvådor. 1800-talet innebar en stagnation, fram till slutet av 1800-talet industrins utveckling och järnvägens ankomst (1874 järnvägen Karlskrona-Växjö, 1889 Blekinge kustbanor, 1899 Östra Blekinge järnväg) innebar en ny uppblomstring.[5]

Under åren 1910–49 fanns elektrisk spårvägstrafik från Amiralitetsgatan i söder till Bergåsa i norr.[8]

Administrativa tillhörigheter[redigera | redigera wikitext]

Här beskrivs historiken för den centrala delen av tätorten, den tidigare stadskommunen, se även Augerum och Lyckeby för historiken för de delarna

Karlskrona stad bröts 1680 ut ur Augerums socken och blev vid kommunreformen 1862 en stadskommun. Staden inkorporerade 1934 en del av Augerums socken/landskommun, inklusive det samtidigt upplösta Långö municipalsamhälle. 1952 och 1967 införlivades kringliggande socknar/landskommuner och 1971 uppgick stadskommunen i Karlskrona kommun med Karlskrona som centralort.[9] Tätorten har i norr och nordost växt ihop med Augerum i Augerums socken och Lyckeby i Lösens socken.

I kyrkligt hänseende har Karlskrona sedan 1680 hört till Karlskrona stadsförsamling. Efter sammanväxt kom Augerumsdelen tillhöra Augerums församling och Lyckebydelen Lösens församling. Dessa två uppgick 2006 i Lyckå församling.[10]

Karlskrona ingick till 1971 i domkretsen för Karlskrona rådhusrätt. Från 1971 till 2001 ingick orten i Karlskrona tingsrätts domsaga och orten ingår sedan 2001 i Blekinge tingsrätts domsaga.[11]

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

År 1700 bodde 10 000 invånare i staden. På grund av krig och farsoter minskade befolkningen dock under följande år, 1710-11 dog omkring 7 000 personer i Karlskrona av pesten. 1766 fanns 10 018 innevånare, och Karlskrona var då Sveriges 3:e största stad.[12] 1800 fanns här 10&nsp;166 innevånare och staden var då ännu Sveriges 3:e största. 1850 var innevånarantalet 14 097 och staden var då Sveriges 4:e största. 1870 fanns här 16 558 innevånare, 1890 20 613 innevånare, 1900 23 955 innevånare, 1910 27 434 innevånare, 1920 27 056 innevånare[13], 1923 28 414 innevånare[14], 1930 25 491 innevånare, 1940 29 604 innevånare, 1941 30 301 innevånare, 1942 31 489 innevånare.[15]



Befolkningsutvecklingen i Karlskrona 1960–2010[16]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
30 642
1965
  
31 062
1970
  
33 873
1975
  
33 414
1980
  
32 223
1990
  
30 091 2 058
1995
  
31 597 2 112
2000
  
32 077 2 128
2005
  
32 606 2 136
2010
  
35 212 2 172
Anm.: Sammanvuxen med Lyckeby och Torskors 1970



Geografi[redigera | redigera wikitext]

Centrala delarna av staden (Skärgårdsstaden) ligger på Trossö och några omkringliggande holmar såsom Saltö, Dragsö, Björkholmen, Ekholmen, Pantarholmen och Stumholmen med flera. Till tätorten hör vidare den norrut ganska stora ön Vämö och dess intilliggande öar (Mellanstaden). I detta området finns flera stora bostadsområden som Hästö, Gräsvik, Pantarholmen, Annebo, Galgamarken, Kungsmarken, Marieberg, Långö och Bergåsa. Mariedal är en stadsdel med villabebyggelse.

Den ursprungliga stadsplanen, det vill säga Trossö, upptar ca 185 hektar mark och är ganska kuperad. Mitt på Trossö finns Stortorget vars yta inkl rådhuset och Fredrikskyrkan är 28 000 m², utan de båda byggnader är torget 25 000 m². Stortorget är Sveriges största torg. I Svenska kyrkans Karlskrona stadsförsamling finns idag tre kyrkor: Fredrikskyrkan, Trefaldighetskyrkan (även kallad Tyska kyrkan) och Kungsmarkskyrkan. I Karlskrona finns också Sveriges största träkyrka, Amiralitetskyrkan (även kallad Ulrica Pia), som tillhör Karlskrona Amiralitetsförsamling.

Norrut på fastlandet ligger den i tätorten inkorporerade orten Lyckeby samt där intilliggande stadsdelar (Fastlandsstaden). Spandelstorp är en bostadsområde utanför staden, uppfört på det som förr i tiden var Spandelstorps gård.

Vid Bergåsa och bostadsområdet Annebo finns länssjukhuset, Blekingesjukhuset/Karlskrona, som är större än Blekingesjukhuset/Karlshamn.

Stadsdelar[redigera | redigera wikitext]

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Karlskrona var länge dominerat av verkstadsindustri med Karlskronavarvet som största privata arbetsgivare.

Ericsson etablerade sin verksamhet i Karlskrona 1946. Med etableringen av Europolitan, numera Telenor, och högskolan fortsatte sedan utvecklingen inom IT/telecom i det som kallats Telecomcity. Sedan 1869 har Blekinge Läns Tidning rapporterat om stadens nyheter.

Historiska företag[redigera | redigera wikitext]

Tidigare företag som varit viktiga för Karlskrona är Karlskrona Porslinsfabrik, Tyska bryggeriet, Linderoths bryggeri, Tjurkö stenhuggeri, Saluhallen Karlskrona och Karlskrona hattfabrik.

Köpcentrum/gallerior[redigera | redigera wikitext]

Stormarknader[redigera | redigera wikitext]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Museer[redigera | redigera wikitext]

Marinmuseum är ett populärt besöksmål i Karlskrona. Museet ingår i myndigheten Statens maritima museer tillsammans med Vasamuseet och Sjöhistoriska museet. Marinmuseum har cirka 200 000 besökare om året varav runt 30 procent är utländska turister. Dessa består i första hand av tyskar och danskar, men också många är polska besökare.[17] Blekinge museum samt även friluftsmuseet Wämöparken med äldre, typiska byggnader för landskapet.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Marinens musikkår, som är en av det svenska försvarets tre professionella militärmusikkårer, är stationerad i Karlskrona.

År 2002–2004 arrangerades Rundgångsfestivalen i Wämöparken som en årlig festival av den ideella föreningen Rundgång med artister som Bad Cash Quartet, Adam Green, Slagsmålsklubben och Jens Lekman.

Sport[redigera | redigera wikitext]

FK Vittus är en orienteringsklubb i Karlskrona. Man har även framgångsrika fotbollslag i form av Karlskrona AIF (herrar) och Karlskrona FF (Damer, div.2). I Karlskrona hör även innebandyklubben Wedeby IBK hemma.

Friidrottarna i KA2 IF producerar allt fler lovande talanger och herrhandbollen, främst Hästö IF som spelar i Allsvenskan, men även Kungl. Flottans IF och IFK Karlskrona som spelar i division 3 håller hög klass. Karlskrona Hockey har blivit kända som ett "pop"-lag med mycket publik och även stor publicering i tv och radio. Bland annat har Karlskrona Hockey varit 1:a på den kända hockey profilen Nicklas Wikegårds lista hela 3 gånger. Karlskrona Hockey är även en publikkär förening; man hade säsongen 07/08 ett publiksnitt på 3 056 personer, vilket är mer än många lag i Hockeyallsvenskan. De lag som har större publiksiffror är anrika klubbar som Leksands IF och Malmö Redhawks.

På gamla KA2:s regementsområde har kommunen uppfört en idrottsanläggning Telenor Arena Karlskrona, med målsättningen att det ska göra Karlskrona ledande inom idrott och hälsa.

Kända personer födda eller bosatta i Karlskrona[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Tätorter; arealer, befolkning”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/Product____12991.aspx. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ Hellquist, Elof (1922): "Svensk etymologisk ordbok / 302". Runeberg.org. Läst 22 juni 2014.
  3. ^ "Karlskronas historia". Karlskrona.com. Läst 22 juni 2014.
  4. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 14 
  5. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 21 
  6. ^ ”CyberCity / Befolkningstal för hela Sverige”. http://urbanhistory.historia.su.se/cybercity/befolkning/. Läst 20 juli 2014. 
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 669 
  8. ^ ”Wämöleden” (PDF). Karlskrona kommun. http://www.karlskrona.se/upload/Wamo.indd.pdf. Läst 28 maj 2008. 
  9. ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  10. ^ ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 17 december 2013. 
  11. ^ Domsagohistorik Karlskrona tingsrätt
  12. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 14 
  13. ^ Statistisk årsbok för Sverige 1943 s. 5.
  14. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 14 
  15. ^ Statistisk årsbok för Sverige 1943 s. 5.
  16. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 
  17. ^ ”Marinmuseums officiella webbplats”. http://www.marinmuseum.se/sv/Besok/Om/. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Karlskrona 300 år. En återblick i ord och bild, 1–3. Red: Rune Hillbom.
  • Vol. 1: 1679–1862. Av Rune Hillbom & Erik Langemark. Karlskrona 1979, 175 s.
  • Vol. 2: 1863–1930. Av Rune Hillbom & Erik Langemark. Karlskrona 1982, 212 s.
  • Vol. 3: 1931–1973. Av Agnes Wirén. Karlskrona 1986, 178 s.
  • Vittus den siste bonden på Trossö, av Kjell Öhman, utg. 2006

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]