Karoliner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den frankiska ätten, se Karolinger.
Karoliner
Taktik
Indelningsverket
Karoliner
  • Karoliner
Krig
Karoliner bär på Karl XII:s lik, målning av Cederström.
En norsk modell av en karolinsk soldat.

Karoliner, av Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl, var soldaterna inom Sveriges armé under kungarna Karl XI och Karl XII. I regel hade de blå rockar med gult foder, uppvikta nedtill.

Indelningsverket och karolinernas ursprung[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Indelningsverket

1680-talet startade indelningsverket och i och med det fick Sverige sina första indelta soldater i armén. I 1687 års reglemente kom den blå enhetsuniformen och karolinerna fick därmed det utseende de senare bar under hela stora nordiska kriget. Under den senare delen av Karl XI:s regentår red han ofta på mönstringar och deltog personligen i träningen av soldaterna. Han införde många ändringar och var mycket upptagen med att förbättra Sveriges armé och flotta, dess utbildning och välstånd.

Infanteriet[redigera | redigera wikitext]

Uniformen[redigera | redigera wikitext]

Dansk-norsk soldat och svensk karolin på Fredrikstens fästning i Halden i Norge.

Det karolinska infanteriet med sina blå rockar och gula uppslag är kanske vad karolinerna mest förknippas med idag. Infanteristerna kunde emellertid bära andra färger både på rock och uppslag. Grå, gula och röda rockar förekom och vanliga färgkombinationer på uppslagen var vit, röd, ljusblå.

I 1687 års reglemente fastslogs att hela infanteriet skulle bära den blå enhetsuniformen, vilket dock i praktiken aldrig inträffade. Många kom att bära grå vadmalsrockar och t.o.m. sachsiska röda rockar som erövrades vid en drabbning med dessa. Som huvudbonad bars en karpus, men under årens lopp byttes den ut mot den trekantiga karolinerhatten i filt.

I uniformen ingick även halsduk, väst och byxor av skinn eller kläde, linneskjorta och strumpor. För mindre saker hade soldaterna en ränsel. På fötterna hade karolinerna lågskor med spänne av mässing och sula av näver. Dessa skor var lika långa till vänster och höger och hade ett tvärt slut vid tårna, vilket gjorde att de kunde användas till båda fötterna.

Officerarna, som bekostade sin utrustning själva, köpte stövlar som såg ut som kavalleriets kragstövlar, men ändå var mer anpassade till infanteriets krav. Ullstrumporna räckte över knäet och var gula, röda, vita, grå eller blå. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. Det vanliga var att en soldat hade två par strumpor. Officerarnas egenhändigt införskaffade uniformer var ofta av bättre kläde än de meniga soldaternas.

Beväpningen[redigera | redigera wikitext]

I infanteriet skulle, enligt Karl XI:s reglemente som gällde vid krigsutbrottet 1700, en tredjedel av bataljonen vara pikenerare, två tredjedelar musketerare och grenadjärer. Av dessa var grenadjärerna en tiondel så många som musketerarna.[1]

Vid krigsutbrottet 1700 var en pikenerare utrustad med en pik och värja. Musketerarna var utrustad med värja och musköt utan bajonett. Grenadjärerna hade handgranater, värja och musköt med bajonett. Från och med slutet av 1704 var alla musketörer utrustade med bajonett. Från och med år 1696 började flintlåsmusköten successivt ersätta luntlåsmusköten. Under åren 1700–1709 stred karolinerna med både wärjor, bajonetter och piquar, alltså hade inte vare sig piken eller värjan undanträngts av bajonetten. Efter 1709 började piken bli allt mindre vanlig.[2] Piken blev mindre vanlig för att bajonetter blev bättre, bayonetterna gjorde musköterna till halvspjut så då var piken nästan användlös.

Stridsformering[redigera | redigera wikitext]

Soldaterna var indelta i kompanier på 150 man.[3] Ett kompani bestod av mannar från samma trakt, ibland samma by.[3] Fyra kompanier bildade en bataljon på 600 man[3] och två bataljoner bildade ett regemente på 1 200 man. Varje kompani hade en egen fana som bars av fänriken[4]. I strid var det mycket viktigt att ha reda på var kompaniets fana var, då denna användes som riktmärke. Om fanan förlorades sänktes moralen betydligt och i värsta fall upplöstes kompaniet.

I strid stod infanteriet uppställt bataljonsvis. Bataljonens djup (rotar) var normalt fyra man. En stridsuppställd karolinsk bataljon på fyra mans djup hade en bredd på 150 man.[5]

I fält[redigera | redigera wikitext]

Reglerna var mycket stränga i den karolinska armén. Att till exempel stjäla mat från en annan soldat ledde till mycket stränga straff. Plundring, som ofta tidigare varit en del av soldaternas vardag, förbjöds. Detta förbud efterlevdes inte alltid, som exempelvis vid Narva och Lemberg. Att använda Guds namn felaktigt var bland det värsta brott man kunde begå och straffet för detta var döden.

Matransonen för en soldat i armén kunde vara 625 gram torrt bröd, 850 gram smör eller fläsk, en tredjedels liter ärter och 2,5 liter öl per dag.[6] Man drack ogärna vatten i armén eftersom det ofta var förorenat.

I torpet[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Soldattorp

Torpet de meniga soldaterna fick var vanligtvis ett stort kök som också blev sov- och vardagsrum. Ju högre rang man hade, desto fler rum fick man – en löjtnant hade exempelvis 3 rum och kök.[7] Torpet den menige fick skulle ligga bredvid en åker, och ett ängstycke skulle vara tillgängligt. En menig soldat skulle också få en ko, några får och en häst för att bruka jorden och dra hem ved från skogen till sitt torp[8] När Karl XI var i Närke 1695 på inspektion såg han en röd skylt på varje torp. På skylten stod det namn, kompani, regemente och så vidare. Karl XI tyckte det var en lysande idé och snart hade alla torpen i riket liknande skyltar som placerades på väggen mot vägen.[8]

Karolinsk fälthantverkare år 1700.

Dragonerna[redigera | redigera wikitext]

I enkla ordalag var dragonerna beridet infanteri som tog sig fram till krigsskådeplatsen till häst, satt av och stred till fots. Undantaget var Jämtlands dragonregemente som var oberidet.

Dragonernas beväpning var enligt 1696 års exercisreglemente utrustad med värja, två pistoler och en musköt som utrustades med bajonett samtidigt som infanteriet. Beväpningen var likadan under strid som exercis.[9]

Kavalleriet[redigera | redigera wikitext]

Uniformen[redigera | redigera wikitext]

Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar[10]. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs[10], skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar (uppvikt eller trekantig). I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en halsduk (svart eller vit)[10].

På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Stövlarna kunde också innehålla vador. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder[11]. Som skydd kunde ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.

Beväpning och utrustning[redigera | redigera wikitext]

Det karolinska kavalleriets ryttare var, enligt Karl XI:s exercisreglemente 1695, beväpnat med en seriebeställd värja från Vira bruk[12] med svart värjband (portepe)[13]. Värjan bars i ett gehäng av sämskat älgskinn eller buffelhud med en bronssölja. Karbinen med en tillhörig spännare hängde i en bred karbinrem av sämskat älgskinn med mässingssölja och en god stark karbinhake över vänster axel och de två hjullås eller flintlåspistolerna var nedstuckna i pistolstrumpor av kläde, som i sin tur var nedstuckna i starka hölster med smorläderskappor framför den svarta sadeln. Över höger axel hängde ryttarens patronkök (kartuschväska) överklätt med sämskat älgskinn[13].

Hästarna[redigera | redigera wikitext]

De karolinska hästarna var noterbara för sin goda kondition. Oftast var de relativt små och kraftiga. Adelsfanans hästar skulle år 1684 vara vallacker och 12 palmer höga. Hästarna skulle skötas om två gånger per dag. Innan de gick i strid vandes de vid kraftiga smällar av pistoler, vajande fanor, eld, trumpeter och trummor. Det krävdes många hästar i armén; i vissa lägen kunde antalet hästar vara lika stort som antalet soldater. Detta då de inte bara behövdes vid kavalleriet utan även hos trossen, vid infanteriet och artilleriet. Nya hästar behövdes hela tiden då det var hästarna som tog hårdast vid i slagen och då många dog vid marscher.[14].

Hästmunderingen[redigera | redigera wikitext]

Det var viktigt att sadlarna inte bröt hästarna[13]. Under sadlarna fanns det vikta hästtäcket och ett schabrak av blått gult, svart eller rött kläde[15], underfodrat med buldan, ett grovt säckvävsliknande tyg. Vidare ett par starka hölster med smorläderskappor. Ett par stångbetsel, stigbyglar, lädergrimma, hästtäcke, tvärsäck, foderpossa, skrapa, skoborste, viskduk och en gång hästskor och två gånger söm[13].

Stridsformering[redigera | redigera wikitext]

Ryttarna red i ett pilformat kompani, som normalt räknade 125 hästar, uppställd enligt Karl XI:s exercisreglemente på tre led, tätt anslutna, med tätast möjliga anslutning mellan rotarna.[16] Ryttmästaren hade sin plats i spetsen kompaniet, löjtnanten och kvartermästaren strax bakom.[16] Standaret, vilket utgjorde den allmänna rättningspunkten, fördes av den andre kornetten som red i mitten av främsta ledet. Den äldste korpralen ställdes på högra flygeln, den andre vid standaret[källa behövs], den tredje på vänstra flygeln. Det svenska kavalleriet kom att använda den mycket framgångsrika taktiken att rida rakt på fienden med värjan, för att sedan använda handeldvapnen.

I torpet[redigera | redigera wikitext]

Ryttarna hade ungefär samma villkor i torpen som fotsoldater. De ägde inte vapnen och uniformen, de ägdes av dem som satte upp ryttarna (bönder och andra). I Jämtland hade kavallerikompaniet ryttarhärbren [17] där utrustningen förvarades förseglad i fredstid. I ett kontrakt år 1687 heter det angående ryttarens inkvartering: Der gemena Ryttare... bli hoos anordhnadhe bönder uti deras Stugur och niutha hoos dhem wedh och werma, finnes och så Lägenheth, få dhen sin serdheles Stugu och een sådan sängh som bonhen med sitt fålck brukar, dher Jempte måste Ryttaren för dess Häst hafwa stall och foderrum.

Artilleriet[redigera | redigera wikitext]

Svensk sexpundig handgranatmörsare konstruerad år 1705.

Artilleriet använde tre olika sorters pjäser: kanoner, haubitsar och mörsare. De flesta var tillverkade av järn, men även pjäser av brons förkom.

Efter slaget vid Poltava 1709 kom det till flera förbättringar främst av Carl Cronstedt, till exempel anmarschbommar som man monterade i fästen på båda sidor av lavetten och sköt kanonen framför sig när man avancerade (marscherade an) mot fienden. Ett annat sätt var att använda aktionshästar för att förflytta pjäsen. I båda dessa fall var alltså eldröret hela tiden riktat mot fienden, till skillnad mot vanlig transport av stycket då eldröret var bakåtriktat.

År 1712 infördes Christopher Polhems nya riktskruv. En annan mycket viktig person var Johan Siöblad som gjorde en rad förbättringar på 1680- och 90-talen.

Uniformer[redigera | redigera wikitext]

År 1687 infördes enhetsuniformen för artilleriet. För infanteriet och kavalleriet användes då blå uniformer, artilleriets var ungefär likadana men grå.

Rocken var mörkgrå med blå krage, blå ärmuppslag och blått foder. Detta gällde artillerister från Sverige liksom från andra delar av riket. I uniformen ingick även blå lärfthalsduk, gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå långstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, svart filthatt med rött hattband och trekantigt uppvikt brätte. År 1710 byttes den grå uniformen ut mot en blå.

Vapen[redigera | redigera wikitext]

Som vapen bar de liksom infanteriet musköter men i stället för värjor, som var långa och otympliga för artillerister, bar de hirschfängare. En hirschfängare var som en värja men lite kortare (68 centimeter). Klingan var från början likadan som infanteriets, men på 1680-talet tillverkades eneggade klingor med sågtandad rygg som gjorde dem mer användbara som verktyg. Under Stora nordiska kriget återgick man till tvåeggade klingor.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Under Skånska krigets slutskede omorganiserade Karl XI det svenska fältartilleriet från två större kompanier till fyra mindre och rörligare kompanier med endast 60 man i vardera. Två av dem fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett i Göteborg. Vid Stora nordiska krigets utbrott fanns det 1 784 artillerister i den svenska armén och år 1714 enbart 1 308 man.

I fält[redigera | redigera wikitext]

Under Stora nordiska kriget användes inte artilleri så ofta för svensk del. Troligt var att det tog mycket tid att föra med sig artilleri i fält och detta passade inte den svenska krigsledningen. Mot slutet av Stora nordiska kriget började artilleri användas mer. Vid slaget vid Gadebusch spelade det svenska artilleriet en avgörande roll för segern.

Karolinsk stridstaktik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Karolinsk stridstaktik

Karolinernas stridstaktik var mycket offensiv. Med hjälp av kavalleriet och dess skvadroner som var som en kil in i motståndarnas led blev deras taktik mycket farlig. Den var en utveckling av den franska under Ludvig XIV. Modet, religionen och tron på kungen var mycket viktiga för att den offensiva karolinska stridstaktiken skulle fungera. Det sades inte spela någon större roll om man duckade eller stod rakt upp eftersom det var Guds vilja (eller ödets val) om någon dog; på så sätt kröp soldaterna sällan ihop under fiendens musköt- eller artillerield.

I den karolinska armén tränade man ytterst sällan försvar. Karolinerna skulle marschera rakt mot fienderna och inte avlossa några skott förrän de såg dem i vitögat. Detta gjorde att de var överlägset träffsäkra, men även att fler karoliner riskerade att stupa innan de började avlossa sina handeldvapen. Karl XII hade bestämt detta för att träffsäkerheten på dessa äldre vapen var så dålig, men även för att skrämma fiender med djärv tapperhet.[källa behövs]

I den karolinska armén använde man pikar, som var borttagna vid de flesta andra arméer vid denna tid.

Moralen och religionen[redigera | redigera wikitext]

Karolinermonumentet vid Duved restes 1892 efter fälttåget mot Norge 1718 till minne av de ca tre tusen karoliner som blev kvar på fjället.

Soldaternas privata liv var strängt reglerat och övervakat både i fält och hemma vid soldattorpet. Förutom den trohet som de svor den svenska kungen så var soldaterna tvungna att lära sig och följa kristendomens regler, eftersom Sverige under stormaktstiden var ett land som strängt följde den lutherska läran. Att man skulle ha respekt för Gud var lika självklart som att slåss mot landets fiender. Efter segern vid Narva trodde många att Gud sänt snöstormen för att hjälpa. Det var en utbredd tro att Gud bytt sida vid Poltava.

Om man inte var en tillräckligt god kristen, då kunde man bli mycket hårt straffad. Ett brott som stred mot Guds lära ansågs mycket grovt, att smäda Guds namn kunde vara belagt med dödsstraff.[18] Religionen i armén var även mycket viktig för soldaternas moral, inte minst för enhetskänslan i en tid då de nationella känslorna inte var lika utvecklade som de kom att bli under 1800-talet.

Den karolinska armén bestod av soldater från alla delar av riket, även om de svenska och finska soldaterna var i majoritet. I början av 1700-talet, då var det lika svårt för en dalkarl att känna nationell gemenskap med en finländare eller skåning. Här kom däremot den kristna (den lutherska) läran att spela störst roll för gemenskapen inom armén, när man slogs mot utländska styrkor. Även präster i armén följde soldater ut i strid vid ett flertal tillfällen under det Stora nordiska kriget, ofta för att höja soldaternas moral och sörja för deras själavård.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Artéus, G: "Karolinsk och Europeisk stridstaktik 1700-1712", sidan 29. Exlibria, 1972
  2. ^ Artéus, G: "Karolinsk och Europeisk stridstaktik 1700-1712", sidan 29, 30. Exlibria, 1972
  3. ^ [a b c] Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 25 
  4. ^ Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 15-16 
  5. ^ Artéus, G: "Karolinsk och Europeisk stridstaktik 1700–1712", sidan 31. Exlibria, 1972
  6. ^ Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 26-27 
  7. ^ Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 19 
  8. ^ [a b] Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 20 
  9. ^ Artéus, G: "Karolinsk och Europeisk stridstaktik 1700–1712", sidan 30, 31. Exlibria, 1972
  10. ^ [a b c] Bellander, E. (1973). Dräkt och uniform. Stockholm: Norstedts förlag 
  11. ^ Edler, J.P. Ryttarmunderingar under Karl XII:s tid 
  12. ^ Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 36 
  13. ^ [a b c d] Edler, P.J. Ryttarmunderingar under Karl XII:s tid 
  14. ^ Waxberg, Henry (1973). Hästen vid det karolinska rytteriet. Stockholm: LTs förlag 
  15. ^ Höglund, Lars-Eric; Sallnäs, Åke. Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721. Fanor och uniformer. 
  16. ^ [a b] Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 34-35 
  17. ^ Reichenberg, N.. Jämtlands ryttare och Hästjägare 1658-1892 
  18. ^ Åberg, Alf; Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Sid. 55 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Gunnar Artéus (1972). Karolinsk och Europeisk stridstaktik 1700-1712. Lidköping: Exlibria 
  • Alf Åberg & Göte Göransson (1976). Karoliner. Höganäs: Bra böcker 
  • Margus Laidre (1996). Segern vid Narva. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur 
  • P. J. Edler. Ryttarmunderingar under Karl XII:s tid. Stockholm: armemuseum 
  • Reinhold Stenbock. Östgöta kavalleriregemente 1618-1699 
  • Henry Waxberg (1973). Hästen i det karolinska rytteriet. Borås: Centraltryckeriet AB 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]