Kasus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det rättsvetenskapliga begreppet, se Casus.

Kasus är en grammatisk kategori för nomen (substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord och particip), som markerar dessas funktion i satsen.

I första hand gäller det substantiv och pronomen samt substantiverade former av övriga nomen, men i många kausala språk kongruensböjs adjektiv, räkneord och adjektiviskt använda particip alltid med huvudordet. Allra vanligast är denna kasuskongruens hos språk där adjektivattribut i allmänhet placeras efter huvudordet.

Indelning[redigera | redigera wikitext]

Kasus ses traditionellt som en böjningskategori, men eftersom flera kasus får substantiv att fungera som adverbial, kan det i en del fall betraktas som avledning. Vissa lingvister delar in kasus i följande grupper:

Kasus i olika språk[redigera | redigera wikitext]

Svenska[redigera | redigera wikitext]

På frågan om hur många kasus svenskan har, kan svaret variera från noll till tre.

  • Tre kasus innebär att man förutom till substantiv också skall se till kategorin personliga pronomen, i vilken särskilda objektsformer finns. Nominativ är då subjektsformerna ("jag", "du" och "han"/"hon"/"den"/"det" samt pluralisformerna "vi", "ni" och "de"). Som genitiver räknas de possessiva pronomina ("min", "din", "hans"/"hennes"/"dess", etc). Slutligen räknar man objektsformerna ("mig", "dig" etc) som "objektskasus".
  • Två kasus, bygger på att de personliga pronomina egentligen inte bör räknas eftersom de är så få, men som ändå räknar substantivens s-former som genitivkasus ("bokens") och de s-lösa formerna nominativ eller "grundform". Detta är traditionellt den vanligaste ståndpunkten bland svenska lingvister.
  • Ett kasus innebär att s-formerna ses som genitiv, medan de s-lösa formerna helt enkelt är kasuslösa former. Andra som säger att svenskan har ett kasus anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk ("påhängd") partikel. De anser då också att den form som finns (med eller utan s) är ett kasus (det enda).
  • Inga kasus betyder att s-formerna inte är genitiver. Om det bara finns en kategori kvar är det inte meningsfullt att kalla den kasus.

Svenska akademiens grammatik anno 2004 uppger att genitiven är ett kasus i svenskan.

Kasus fanns i fornsvenskan men återfinns under 1500-talet endast som kasusrester i skrift.

Indoeuropeiska språk[redigera | redigera wikitext]

Det ursprungliga indoeuropeiska språket anses ha haft åtta kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ. Många av kasusändelserna anses ha uppkommit genom att pronomen eller postpositioner från äldre språkformer "vuxit fast" vid sina huvudord.

Finsk-ugriska språk[redigera | redigera wikitext]

Av urindoeuropeiskans kasus lokativ och ablativ ser man tydligt att kasus kan uttrycka funktioner som exempelvis svenskan uttrycker med hjälp av prepositioner. Detta är ännu tydligare hos de riktigt kasusrika språken, bland annat många i den finsk-ugriska familjen, där exempelvis finskan har 15 kasus och ungerskan 22 stycken.

Några exempel på finska[redigera | redigera wikitext]

  • Nominativ: talo = ”hus”
  • Partitiv: taloa = ”en del av huset”
  • Genitiv: talon = ”husets”
  • Essiv: talona = ”som hus”
  • Translativ: taloksi = ”bli hus”
  • Inessiv: talossa = ”i huset”
  • Elativ: talosta = ”ut ur huset”
  • Illativ: taloon = ”in i huset”
  • Adessiv: talolla = ”på huset”
  • Ablativ: talolta = ”från huset”
  • Allativ: talolle = ”till huset”
  • Abessiv: talotta = ”utan hus” (också med preposition ilman och partitiv: ilman taloa = ”utan huset”)
  • Komitativ: taloineen = ”med sina hus” (också med genitiv, possessivsuffix (n(sa)) och postposition kanssa: talonsa kanssa = ”med sitt hus”)
  • Instruktiv: taloin = ”med hjälp av sina hus” (att göra något med hjälp av något, exempelvis käsin = ”för hand”)

Exempelvis, för den finska orten Virolahti finns det ingen sådan vägvisare. Däremot finns vägvisaren Virolahden  k:k, vilket ska förstås som ”vägen till Virolahti kyrkby”.[förtydliga]

Kasus eller inte?[redigera | redigera wikitext]

Ibland är språkbeskrivarna oense om hur många kasus ett visst språk har. Det kan bero på åtminstone två faktorer:

  • Ett visst kasus är begränsat till ett fåtal ord och är inte längre produktivt, det vill säga kan inte markeras på nya ord, varvid de kvarvarande ordformerna kan betraktas som egna ord, vanligen adverb. I svenskan är ingen oense om att dativformer som lagom och stundom har blivit rena adverb.
  • Affixet för ett kasus har blivit vad som snarast är att betrakta som en klitisk partikel. Tecken på det kan vara att en ändelse hamnar på ett annat ord (och endast där) i nominalfrasen än huvudordet. Det faktum att svenska språkbrukare idag formulerar sig "Kungen av Thailands häst" snarare än "Kungens av Thailand häst" gör att genitiv ifrågasätts som kasus i svenskan. I mariska fästs modalisändelsen idag oftast på ord som redan är markerade för ett annat kasus, nämligen illativ, vilket gör att många[vem?] anser att modalis inte är ett kasus i språket. Andra ser kombinationen illativsuffix+modalissuffix som ett morfem, varvid modalis av dem kan anses vara mariskt kasus.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ulf Teleman , Svenska Akademiens grammatik, Norstedts bokförlag, Stockholm 1999.

Mallunderhåll: Kontrollera att de länkade artiklarna har denna mall.