Katalonien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Katalonien
Kataloniens flagga
Kataloniens vapensköld
Localización de Cataluña.svg
Huvudstad Barcelona
Provinser Barcelona, Girona, Lleida och Tarragona
Officiella språk katalanska, spanska och aranesiska
President Artur Mas (CiU)
Yta 32,114km2
Invånarantal (2012) 7 565 603
Befolkningstäthet 240/km2
Nationaldag 11 september

Katalonien (katalanska Catalunya; spanska: Cataluña; aranesiska: Catalonha) är en autonom region i nordöstra Spanien med 7,6 miljoner invånare (2012). Katalonien omfattar de fyra provinserna Lleida, Tarragona, Girona och Barcelona där även huvudstaden med samma namn ligger. Katalonien gränsar i väster till Aragonien och i söder till Valencia. I norr gränsar Katalonien till franska Katalonien (Roussillon) i Frankrike och Andorra.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De äldsta människofynd som gjorts i Katalonien i närheten av franska gränsen antas vara cirka 25 000 år gamla. På 500-talet f.Kr. anlades den grekiska kolonin Emporion vid nuvarande Spaniens östkust, utanför nuvarande Girona. Detta gjordes troligtvis av handelsresande från den grekiska staden Massalia, dvs den nuvarande franska Medelhavshamnstaden Marseille. Cirka 200 f.Kr. påbörjade romarna koloniseringen av Katalonien. Den romerska kolonin Hispania Tarraconensis fanns fram till början av 400-talet när västgoternas intåg gjorde slut på den romerska kulturen. År 475 e.Kr. införlivades Katalonien i kungariket Tolosa, nuvarande Toulouse, av den västgotiske kungen Eurik. År 718 når den muslimska erövringskampanjen Al-Andalus Katalonien, som annekteras fram till dess att Karl den store år 801 förenade landet med sitt rike, under namnet Marca Hispanica.

Karta över furstendömet Katalonien år 1608

"Spanska mark" indelades i 15 grevskap, bland vilka Barcelona snart fick ett visst övertag. Vid denna tid påträffas för första gången namnet Catalaunia, sannolikt en förvrängning av "Gotholania". Det senare begreppet var till minne av landets forna herrar, goterna. Den sista greven att tillsättas av en frankisk kung blev den katalanske adelsmannen Wilfred den hårige. Den frankiske kungen Ludvig den stammande (Ludvig II) tilldelade honom Barcelona, Girona och Besalú. Efter hans död år 897 blev grevskapet Barcelona ärftligt (dock fortfarande sanktionerat av de frankiska kungarna). Detta ses numera som inledningen till ett självständigt Katalonien. Den definitiva frigörelsen från det frankiska kungaväldet kom dock först år 985 när hjälp i kriget mot Al-Mansur uteblev.

Katalonien förblev sedan ett självständigt feodalsamhälle fram till 1137, då det genom giftermålsförbindelse mellan Ramon Berenguer IV och Petronila av Aragon förenades med Aragonien. Statsföreningen genomfördes dock först 1150. Det nya kungariket Aragonien påbörjade en expansion som pågick fram till mitten på 1400-talet.

Under Ferdinand den katolske införlivades landet med det övriga Spanien. Man behöll dock sin ursprungliga, fria författning, och sina egna riksständer – Les Corts Catalanes. I gengäld var man länge utestängd från handel och utnyttjande av det nyupptäckta spanska Amerika, vilket ledde till en lång ekonomisk nedgång för regionen.

År 1640, under trettioåriga kriget, utropades den Katalanska republiken, med löfte om beskydd från Frankrike. Sedan franska trupper 1648 lämnat Katalonien, anföll Filip IV Katalonien som föll 1652. År 1659 avträdde Spanien till Frankrike den nordligaste delen av regionen (i dag ofta benämnt Nordkatalonien) genom den pyreneiska freden; den nya franska provinsen fick då namnet Roussillon.

Det katalanska självstyret upphävdes först 1716, efter att Katalonien anslutit sig till av Filip V:s motståndaren under det spanska tronföljdskriget.[1]

Francesc Cambó lade fram den katalanska stadgan 1910.

Spanska revolutionen 1936–39 hade sitt starkaste fäste i Katalonien. Det var en frihetligt socialistisk samhällsomvandling som senare övergick i spanska inbördeskriget. Efter Francisco Francos militärkupp hade hela landet inklusive Katalonien en fascistisk diktatur som varade i 40 år, och först efter Francos död 1975 inleddes demokratiska reformer.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Katalonien är också ett landskap med formen av en triangel, som med sin bas stöder sig på Pyrenéerna i norr, utmed gränsen mot Frankrike, och i söder sänker sig ned mellan Aragonien och Medelhavet, till dess spetsen berör Valencia och en ungefärlig yta av 32 000 km², vartill kommer en mindre enklav (14 km²) i franska departementet Pyrénées-Orientales.

Större delen av Katalonien upptas av terrasser, utgående såväl från Pyrenéerna som från de utmed kusten löpande Kataloniska bergen. Låglandet är inskränkt till några smärre kustpartier vid Figueres, Tarragona och Ebrodeltat samt Lleidaslätten i det inre. Vattendragen utgörs av Ebro, som på en kort sträcka genomflyter södra Katalonien, och dess biflod Segre med tillflödena Noguera Ribagorçana, gränsflod mot Aragonien, Noguera Pallaresa, Cervera med flera. Av kustfloderna Fluvià, Ter, Tordera och Llobregat är den sistnämnda störst; den lilla Sènia bildar gränsen i söder. Landets bergiga beskaffenhet gör, att klimatet är mindre varmt, än man av Kataloniens läge i jämnhöjd med mellersta Italien skulle vänta.

Provinser

Områden Katalonien utgörs av ett 40-tal områden, så kallade comarques, grevskap.

Sport[redigera | redigera wikitext]

FC Barcelonas hemmaarena Camp Nou är Europas största fotbollsarena med plats för närmare 100 000 åskådare

Det finns ett enormt idrottsintresse i Katalonien. FC Barcelona är regionens främsta fotbollslag.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Demonstration för katalansk självständighet

Kataloniens regionala regering, bestående av CiU och ERC och ledd av Artur Mas, har tillkännagett att en folkomröstning om regionens självständighet ska hållas 9 november 2014. Centralregeringen i Madrid, bestående av PP och ledd av Mariano Rajoy, menar att omröstningen skulle strida mot Spaniens konstitution och att den därför inte kommer att hållas.

Kataloniens nationaldag 2013 genomfördes en stor manifestation då en 48 mil lång mänsklig kedja, Via Catalana, bildades genom regionen i stöd för självständighet från Spanien.

Ekonomi och klimat[redigera | redigera wikitext]

Kustlinjen vid Tossa de Mar

Endast kusten och de lägre dalarna bär i detta hänseende Medelhavsländernas allmänna prägel; man påträffar där både oliv- och apelsinträd, ris och dadelpalmer, de senare vilka dock aldrig hinner längre än till blomning. I det inre är floran mycket mera växlande, och där förekommer nästan alla det tempererade bältets träd och frukter. Korkeken växer mycket ymnigt. Jorden är i allmänhet bördig och omsorgsfullt odlad samt lämpar sig väl för alla de vanliga sädesslagen, ehuru dessas avkastning ej motsvarar behovet. Markens konstbevattning är driven till en hög grad av fullkomlighet. En kännbar olägenhet är bristen på skog, vilken framkallats av en fortsatt hänsynslös skövling och nu nödvändiggör en ansenlig införsel av virke. De mineraliska tillgångarna består i järn, koppar, bly, stenkol och bergsalt.

Industrin är livligare än i någon annan del av Spanien. Länge fanns endast i Katalonien verkligt moderna fabriksstäder och större industriella anläggningar. Dagens katalanska ekonomi har en väldigt viktig industriell basis vilken utgör 37 % av den arbetsföra befolkningen. Den baseras främst på tillverkningsindustri inom bl.a. bilar, lastbilar, flygplansdelar, kemikalier, möbler, mat, elektronik numera främst datorkomponenter, varvsindustri och så vidare. Inför de olympiska sommarspelen 1992 inleddes en byggboom som ännu pågår, den drivs på numera av en ökande turism. En annan viktig sektor är förlagsindustrin med översättningar, bokutgivningar, grafisk illustration och så vidare.

Cirka 3 % av den arbetsföra befolkningen jobbar inom den primära sektorn med bland annat tillverkning av mousserande vin, matprodukter, grisuppfödning, fruktodlingar och så vidare. Ungefär 60 % av den arbetsföra befolkningen jobbar inom tjänstesektorn, särskilt stor är produktionen av tjänster inom turism, företag som jobbar med publicitet samt forskning. Katalonien är en av de fyra regionerna som ingår i samarbetet The Four Motors for Europe tillsammans med Lombardiet, Baden-Württemberg och Rhône-Alpes.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Katalonien har tre officiella språk: katalanska, spanska och aranesiska. Aranesiska talas i Arandalen som ligger i Pyrenéerna, i nordvästra Katalonien, gränsandes mot Aragonien och Frankrike. Katalanska har en speciell status sedan autonomiakten från 1979. Där anges det att katalanska är ursprungsbefolkningens språk. Katalanska är också officiellt språk i furstendömet Andorra.

Katalansk dagspress[redigera | redigera wikitext]

I Katalonien ges numera ut dagstidningar både på spanska och katalanska. De två största dagstidningarna med utgivning i regionen, La Vanguardia (grundad 1881) och El Periódico de Catalunya (grundad 1978), fanns länge enbart i spanskspråkiga utgåvor. Sedan 1997[2] har El Periódico även en edition på katalanska, något som 2011 togs efter av La Vanguardia[3] Tack vare[källa behövs] sina två språkversioner har La Vanguardia sedan 2011 återtagit rollen som regionens största dagstidning (cirka 200 000 ex mot 130 000 ex – räknat i daglig försäljning). Båda tidningarna säljer ungefär 50 % av upplagan i vardera språk. Därutöver finns mindre, enspråkigt katalanska dagstidningar; den största av dessa är El Punt Avui (cirka 50 000 i upplaga).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Katalonien". NE.se. Läst 29 april 2013.
  2. ^ Montoliu, César: "Informe sobre el sistema de traducción automática del Periódico de Catalunya". Europa.eu. Läst 10 juni 2013. (spanska)
  3. ^ La Vanguardia en català (2012-05-04): "'La Vanguardia' celebra a Mataró un any d'edició en català". Lavanguardia.com. Läst 10 juni 2013. (katalanska)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur och källor[redigera | redigera wikitext]