Katarer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Katarernas ungefärliga utbredning i början av 1200-talet.

Katarer (av grekiska katharos, "ren") är ett kollektivnamn för de många sekter med dualistisk grundåskådning, vilka på 1000-talet började utbreda sig i Europa.
Ordet kättare härrör från namnet på denna trosinriktning.

De katarer som levde i södra Frankrike kom att kallas för albigenser, efter katarernas borg i Albi, en stad i regionen Languedoc. Dessa kallade sig själva les Bonhommes, "de goda männen", religiöst förstått som "de goda kristna", och rörelsen krossades av den katolska kyrkan och dess nystartade inkvisition under 1200-talet[1]

Uttrycket katarer användes tidigt om avfällingar i allmänhet från katolicismen. I tyskan kom ordet att beteckna avfällingar från kyrkan, och från plattyskans ketter (högtyskans ketzer) härleder sig det svenska kättare. Det bör dock observeras att termen "kättare" knappast används i officiella texter, både den katolska kyrkan, som de ortodoxa kyrkorna, använder benämningen "heretiker" för sådana kristna som de anser inte håller fast vid den allmänna och renläriga kristna tron, som de själva anser sig ha bevarat.

Trosuppfattningen[redigera | redigera wikitext]

De som tidigare hade varit katarer blev ålagda att bära ett gult kors av inkvisitionen.

Dualismen var den gamla persisk-orientaliska, nära besläktad med den gnostiskt inriktade manikeismen, varför katarerna också betecknats som nymanikéerna. Grundtanken var den eviga motsatsen mellan en god och en ond gud, av vilka den senare skapat jorden, materien, och där håller människosjälarna fångna i kroppens band. Den gode guden hade sänt Jesus i en skenkropp för att lära människorna vägen till frälsningen. Denna väg innebar materiens övervinnande, försakelse av alla jordiska ägodelar och njutningar.

Då oppositionen mot kyrkan och anslutningen till de katariska idéerna ofta hade framträtt utan direkt historiskt samband på olika platser, fick rörelsen formen av ett flertal sekter med olika namn och i det yttre olika utseende. I Italien kallades katarerna patarener (troligen efter stadsdelen Pataria i Milano), i Nederländerna piphler (troligen en förvanskning av paulicianer), i en del av Frankrike tisserands ("vävare", eftersom det bland vävarna fanns ett stöd för den nya rörelsen). I södra Frankrike var de kända under namnet albigenser, efter staden Albi. Mycket utbredd var också beteckningen bulgari, en antydan om rörelsens historiska utgångspunkt.

Ofta låg den dualistiska grundåskådningen undanskymd, men överallt kännetecknades rörelsen av stark fiendskap mot det katolska prästerskapet och hierarkin och även mot kyrkans helgon-, relik- och sakramentväsen. I sin gudstjänst lade de huvudvikten på predikan och bön. De skall även ha värderat fastor högt.

Den fullkomliga försakelsen av all jordisk egendom, äktenskap och köttätande ålåg inte hela församlingen, utan endast några få, de fullkomliga (perfecti). Bland perfecti upptogs man genom det för katarerna mest egendomliga bruket av deras enda sakrament, consolamentum, andedopet – dop, konfirmation, prästvigning och (om det mottogs på dödsbädden) sista smörjelsen i en enda ritual genom handpåläggning av de närvarande perfecti. Både män och kvinnor kunde ta emot andedopet.[2]. Efter consolamentum tog de avstånd från alla materiella ägodelar och levde ett mycket enkelt och andligt liv och avstod från att äta kött. Som prästvidga kunde de resa omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen, alltid på det lokala språket och inte som den katolska kyrkan på latin, eller förmedla andedop. Många tog detta dop på dödsbädden på grund av den kraftigt förändrade livsföring det innebar. Andra försatte sig efter att de andedöpts i endura, det vill säga de svälte sig till döds (en av katolikernas huvudanklagelser mot katarerna). Bland perfecti var katarernas kringvandrande apostlar bärarna av hela rörelsen. Den stora massan, de troende (credentes), kunde i det yttre förbli i sina yrken och i katolska kyrkan, bara de sökte sin andliga vård hos sina apostlar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Trosriktningens framträdande borde ha ett sammanhang med kvarlevande rester från gamla kyrkans manikeism, särskilt i Spanien och södra Frankrike. Den viktigaste influensen kom dock från Balkanhalvöns paulicianer och bogomiler, vilkas läror importerades genom köpmän och studerande, och senare genom korstågen. Katarerna stod alltså även historiskt i förbindelse med äldre orientaliska religioner.

Deras hastiga segertåg genom Europa berodde på, att den romersk-katolska kyrkan under sin kamp för ekonomisk och politisk makt allt mera förlorade förmågan att tillfredsställa folkets religiösa behov. Den världsförsakelse som katarerna visade fick på så sätt en dragningskraft. Tillströmningen till åskådningen blev störst mot slutet av 1100-talet. I Italien behärskade katarerna städerna, bestämde över tillsättningen av ämbetsmän och avskaffade i Rom den officiella katolska tideräkningen. I södra Frankrike var de förhärskande, och verkar där ha bildat en fast organiserad kyrka med invigda biskopar och påve. Rörelsen bredde även ut sig över Spanien, Tyskland, och enligt uppgifter, även till Rhen och till Nederländerna och in i England.

Katarernas utbredning är omdiskuterad då så gott som inga katariska källor bevarats åt eftervärlden (av katariska skrifter bara en bibelöversättning och ett ritual). Vår kunskap är beroende av de katolska motståndarnas, främst inkvisitorernas, skildringar. I dessa blandas dessutom katarerna ofta ihop med valdenserna.

Mot slutet av 1100-talet var katarernas utbredning så stor att kampen mot dem under flera årtionden blev katolska kyrkans viktigaste fråga. I denna kamp föddes inkvisitionen, och den kulminerade i Albigenskorstågen. Möjligheten till katarernas övervinnande till den katolska tron låg dock inte enbart i våldet, utan även i den helige Franciskus och hans lärjungars verksamhet, genom vilken folkmassorna, åtminstone delvis, åter fick det religiösa behovet fyllt, vilket förut drivit dem in i andra trosinriktningar. Genom hela 1200-talet var katarapostlar i verksamhet, trots alla hetsjakter. Först efter en 120-årig kamp lyckades kyrkan i början av 1300-talet kväva all aktiv katarisk verksamhet i Västerlandet. Den siste store kataraposteln var Peter Autier, vilken efter 13 års kringvandrande föll i inkvisitionens händer 1311. I de greko-slaviska länderna bortom det Adriatiska havet bibehöll nymanikeismen, trots flera korståg delvis herraväldet fram till den osmanska erövringen av området.

Försök att återuppliva katarernas lära har gjorts i nutiden, särskilt i Sydfrankrike.

Inom skönlitteratur har debutförfattaren Eva-Karin Berglund i sin andra del av debuttrilogin, Sanningens väg - Prästinnans vishet beskrivit katarernas tro och riter. Romanen handlar även om flera av korstågen och hur den katolska kyrkan gick ut i ett korståg mot katarena i Languedoc i södra Frankrike under 1200-talets början. Romanen ger även Maria Magdalena en stor roll i katarenas tro.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Baigent, Michael, (2006). Jesusskrifterna. Stockholm: Bazar Förlag. Sid. 120-121. ISBN 978-91-7028-165-5 
  2. ^ Baigent, Michael, (2006). Jesusskrifterna. Stockholm: Bazar Förlag. Sid. 121. ISBN 978-91-7028-165-5 


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Katarer.