Katarina Taikon

Från Wikipedia
Katarina Taikon
Porträttfoto från 1953, Aftonbladet
Porträttfoto från 1953, Aftonbladet
FöddKatharina Maria Taikon
29 juli 1932
Almby församling i Örebro, Närke[1]
Död30 december 1995 (63 år)
Ytterhogdals församling, Härjedalen[1]
YrkeFörfattare
NationalitetSverige[2]
SpråkSvenska
Verksam1963–1981
GenrerBarn
Ungdom
Noterbara verkKatitzi
Make/makaBjörn Langhammer
(g. 1962–1981)
PartnerOve Tjernberg
(1950-talet)
SläktingarAngelica Ström (dotter)
Niki Langhammer (son)
Rosa Taikon (syster)
Hans Caldaras (kusinbarn)
Monica Caldaras (kusinbarn)

Katarina Taikon, folkbokförd Katharina Maria Taikon, under en tid Taikon Langhammer, född 29 juli 1932 i Almby i Örebro i Örebro län, död 30 december 1995 i Ytterhogdal i Härjedalen, var en svensk författare och människorättskämpe av romsk härkomst.[3]

Katarina Taikon debuterade som författare 1963 med den självbiografiska Zigenerska. Hon var mest känd för sina barn- och ungdomsböcker i Katitzi-serien, som började ges ut 1969. Som rom var hon även aktiv i samhällsdebatten om de svenska romernas rättigheter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Katarina Taikon var dotter till silversmeden och tivoliägaren Johan Taikon och Agda Karlsson. Fadern kom till Sverige från Ryssland i början av 1900-talet och träffade servitrisen Agda Carlsson ett antal år senare, då han spelade fiol på en restaurang i Göteborg.[4] Katarina Taikon var yngre syster till silversmeden Rosa Taikon. Hans Caldaras och Monica Caldaras är hennes kusinbarn. Hennes mor avled när hon var nio månader gammal. Efter det att fadern gift om sig, kom Katarina Taikon i fosterhem hos paret Kreüter på Sörböle i Skellefteå[5][6]. Paret Kreüter drev ett tivoli och hade allra helst velat adoptera sitt fosterbarn, men fadern motsatte sig detta.[7][8]

Sommaren 1939 skrevs hon in som Ketty Karlsson (moderns efternamn) på barnhemmet Umebygdens barnhem på Öbacka i Umeå. De båda första böckerna[9][10] om Katitzi utspelar sig också i södra Västerbotten, och i den sista vänder hon åter till flickrummet i Skellefteå[11]. När Katarina Taikon var 16 år spelade hon 1948 en huvudroll i Arne Sucksdorffs kortfilm Uppbrott. Hon bodde 1969 till 1987 på Henriksdalsberget i Nacka där ett torg har uppkallats efter henne.[12]

Liksom de flesta Kalderash-romer i sin generation hade hon inte gått i skola som barn, utan lärde sig läsa och skriva först i tonåren. Hon studerade senare på Birkagårdens folkhögskola och vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut.[13]

År 1982 drabbades Katarina Taikon av hjärtstillestånd. Hon kunde återupplivas av ambulanssjukvårdarna men hade då redan fått svåra hjärnskador av den långvariga syrebristen. Därefter låg hon 13 år i koma, tills hon avled 1995 utan att ha återfått medvetandet.[14]

Hösten 2012 utgavs biografin Den dag jag blir fri, skriven av Lawen Mohtadi.[8] En dokumentärfilm om Katariana Taikons liv, Taikon, hade biopremiär i oktober 2015 med manus och regi av Gellert Tamas och Lawen Mohtadi.[15]

Katarina Taikon kämpade, tillsammans med systern Rosa Taikon, för mänskliga rättigheter. Sedan de blev läskunniga och kunde läsa det som skrevs om "zigenare", väcktes engagemanget och Taikon blev en betydande del av romernas medborgarrättsrörelse under 1960- och 1970-talet.[16]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Katarina Taikon var en tid förlovad med skådespelaren Ove Tjernberg[17] (1928–2001)[1] och fick med honom dottern Angelica Ström (född 1953). Tillsammans med konstnären Svenolov Ehrén (1927–2004)[1] fick hon sonen Michael Langhammer (född 1957). Åren 1962–1981 var hon gift med fotografen Björn Langhammer (1933–1986)[1] och fick med honom sonen Niki Langhammer (1961–1999).[18][1]

Katarina Taikon gravsattes på Skogskyrkogården i Stockholm i samma grav som brodern Paul Taikon.[19]

Bibliografi över utgivning på svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1963. Libris 22895 
  • Zigenare är vi. Stockholm: Tiden. 1967. Libris 807276 
  • Dikter. Stockholm: Författarcentrum. 1968. Libris 2524508 
  • Raja, zigenerskan. Stockholm : Bonnier, 1979 Libris 7146046 ISBN 9100440779

Serien om Katitzi

Bilderböcker om Katitzi med illustrationer av Lisbeth Holmberg-Thor

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

I Skellefteå, där Katarina Taikon bodde på fosterhem, finns sedan 2015 Katitzis gata uppkallad efter henne.[20]

2023 har busstorget på Henriksdalsberget i Nacka utifrån ett medborgarförslag fått namnet Katarina Taikons torg.[21]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 
  2. ^ läs online, www.vidaweb.org .[källa från Wikidata]
  3. ^ ”Katarina Taikon”. taikon.se. Arkiverad från originalet den 5 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210505173350/https://www.taikon.se/katarina-taikon. Läst 5 maj 2021. 
  4. ^ )., Edling, Lars (1950- (2016). 101 historiska svenskar. Historiska media. sid. 276. ISBN 9789175452913. OCLC 1005164784. http://worldcat.org/oclc/1005164784. Läst 28 mars 2019 
  5. ^ Sörböle. (2005). [Skellefteå: Studieförbundet Vuxenskolan]
  6. ^ Skelleftebygdens historia: Kulturlivet i Skellefteå: med lust och glädje stor-. (1988). Skellefteå: Skellefteå kommun [Clausén, red].
  7. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 21 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150521215144/http://www.abf.se/Distrikt-och-avdelningar/ABF-Vasterbotten/ABF-Umearegionen/Nyheter/Umearegionen-laser/. Läst 19 maj 2015. 
  8. ^ [a b] Mohtadi, Lawen (2015). Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. 1. pocketutg. Stockholm: Natur & kultur
  9. ^ Katitzi. Tyresö: 1969. Libris 8211689
  10. ^ Katitzi och Swing. Stockholm: Gidlund. 1970. ISBN 91-7021-068-3
  11. ^ Uppbrott. Nacka: Tai-Lang. 1980. Libris 8379566
  12. ^ ”Katarina Taikon får torg på Henriksdalsringen uppkallat efter sig”. Nyheter från Västra Sicklaön. https://vastrasicklao.se/2021/07/01/katarina-taikon. Läst 7 juli 2021. 
  13. ^ Taikon-Langhammer, Katarina M, författare, Värmdö i Vem är det : Svensk biografisk handbok / 1993 / s 1085.
  14. ^ ”Katarina Taikon vägrade skammen”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/katarina-taikon-vagrade-skammen_7519360.svd. Läst 2 november 2013. 
  15. ^ ”Taikon”. www.sfi.se. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=79656&ref=%252ftemplates%252fSwedishFilmSearchResult.aspx%253fid%253d1225%2526epslanguage%253dsv%2526searchword%253dTaikon%2526type%253dMovieTitle%2526match%253dBegin%2526. Läst 18 oktober 2015. 
  16. ^ ”skbl.se - Katarina Maria Taikon”. localhost. https://skbl.se/sv/artikel/KatarinaTaikon. Läst 6 mars 2020. 
  17. ^ Odelberg Wilhelm, Bäckmark Magnus, red (2003). Svenska släktkalendern. Årg. 29(2003). Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 348. Libris 9972937. ISBN 91-22-02008-X 
  18. ^ Mohtadi, Lawen (2012). Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon (1. utg.). Stockholm: Natur & kultur. sid. 93. Libris 12736863. ISBN 978-91-27-13279-5 
  19. ^ Skogskyrkogården, kvarter 19K, gravnummer 25778 på Hittagraven.se. Åtkomst 14 augusti 2015.
  20. ^ Protokoll, Skellefteå kommunfullmäktige 2015-06-16 §185, Skellefteå
  21. ^ https://nackalistan.se/2023/07/27/katarina-taikon

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Illustrationsbehov författare Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Katarina_Taikon&oldid=54230907”