Kina

Denna artikel behandlar Folkrepubliken Kina, den nutida stat som har Peking som huvudstad. Se även Kina (region), Taiwan (Republiken Kina) och Kina (olika betydelser).

中华人民共和国 Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó
Flagga Statsvapen
Valspråk:
Nationalsång: De frivilligas marsch
Huvudstad	Peking (Beijing)  39°54′N 116°24′O
Största stad	Shanghai
Officiellt språk	kinesiska (mandarin)1
Statsskick	Republik
president	Hu Jintao
premiärminister	Wen Jiabao
Självständighet	inbördeskriget i Kina
• deklarerad	1 oktober 1949
• erkänd	1 oktober 1949
Yta	9 596 961 km² (4:e)
• varav vatten	2,8 %
Demografi
• folkmängd	1 339 724 852 (1:a)
• befolkningstäthet	139,6 inv/km² (53:a)
BNP (PPP)	(2011)
• totalt	$11 316 miljarder  (2:a)
• per capita	$8 394
Valuta	renminbi (yuan = 10 jiao = 100 fen) (CNY)
Tidszon	UTC +8
Topografi
• högsta punkt	Mount Everest 8 850 m ö.h.
• längsta flod	Yangtze 6 380 km
Nationaldag	1 oktober
Landskod	CN, CHN
Landsnummer	86
1 Putonghua, "mandarin", är den officiella dialekten av kinesiska, med undantag för Hongkong och Macao där den kinesiska dialekten kantonesiska istället används. I Hongkong gäller även engelska som officiellt språk och i Macao även portugisiska. I autonoma områden och provinser fungerar också lokalt dominerande minoritetsspråk som officiella språk.

Territorier kontrollerade av olika dynastier och andra maktinnehavare genom Kinas historiska.

Kina, officiellt Folkrepubliken Kina (förenklade kinesiska tecken: 中华人民共和国; traditionella kinesiska tecken: 中華人民共和國; pinyin:  Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó ), är det största landet i Östasien och världens folkrikaste land med över 1,3 miljarder människor. Kina gränsar mot Kazakstan, Ryssland, Mongoliet, Afghanistan, Bhutan, Burma, Indien, Nordkorea, Nepal, Laos, Pakistan, Kirgizistan, Vietnam och Tadzjikistan, samt ett kort havsgräns mot Japan. Landet är en socialistisk republik som styrs av Kinas kommunistiska parti under ett enpartisystem och har jurisdiktion över 22 provinser, 5 autonoma regioner, 4 kommuner och 2 speciella administrativa regioner. Peking har varit huvudstad sedan 1949. Kina är ansedd som både en ekonomisk och militär stormakt och har en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Den gamla kinesiska civilisationen var en av världens första och blomstrade kring Gula floden. Folkrepubliken Kina grundades 1949, då kommunistpartiet och dess armé stod som segrare i ett utdraget inbördeskrig.

Historia

Det gamla dynastiska kejsardömet Qing, under ledning av en manchurisk klan som härskat i Kina sedan 1644, gick under vid den republikanska revolutionen vintern 1911 och avskaffades officiellt året därpå. I den nya kalender som då infördes, och som fortfarande är i bruk i Republiken Kina (Taiwan), är 1912 "republikens första år". Guomindangpartiet (traditionell kinesiska: 國民黨; förenklad kinesiska: 国民党, svenska: Nationalistpartiet), en i augusti 1912 bildad koalition av flera av de grupperingar som varit drivande bakom störtandet av kejsardömet, segrade i det första kinesiska valet, i vilket dock bara mellan fem och sex procent av befolkningen i landet deltog.

Inbördeskriget

Kinas kommunistiska parti (KKP) grundades i Shanghai 1921 av bland andra Mao Zedong. Under de första åren av sin existens hade det endast något hundratal medlemmar, de flesta intellektuella ungdomar från relativt välbärgade familjer, snarare än några genuina representanter för Kinas arbetarklass. Partiet var vid konstituerandet medlem av Moskva-baserade Komintern som hade representation vid bildandet. 1931 utropade KKP den "Kinesiska sovjetrepubliken" i provinsen Jiangxi. Ett utdraget inbördeskrig mot Guomindangregeringen följde, och från 1937 även mot Japan (Andra sino-japanska kriget), vilket genomförde en storskalig invasion av Kina. Japans mål var att i likhet med de västerländska kolonialmakterna, skaffa sig egna kolonier för att kunna försörja den växande japanska industrin med viktiga råvaror.

Mao Zedong, en av de ledande personerna inom Kinas kommunistiska parti, ledde under denna tidsperiod en synnerligen framgångsrik gerillarörelse, vilken genom okonventionell krigföring lyckades kraftigt försvaga både de japanska och den kinesiska Guomindang-regeringens konventionella trupper. Mao Zedong sammanfattade sina militära erfarenheter i boken Om långvarigt krig (论持久战, 1938) en handbok i gerillakrigföring. Detta verk har senare kommit att inspirera ett stort antal andra gerillarörelser under 1900-talet, bland annat FNL, de sydvietnamesiska kommunistiska gerillatrupperna, i deras krig mot USA under Vietnamkriget och FARC, en gerillagrupp fortfarande verksam i Colombia.

Kommunisterna fick det slutliga övertaget efter Andra världskrigets slut 1945, när Sovjetunionen lämnade över Manchuriet till KKP. Innan det industriellt relativt väl utvecklade Manchuriet överlämnades till de kinesiska kommunisterna, hade dock de sovjetiska trupperna monterat ner de flesta av de viktiga industrierna, och sänt dem med tåg till det närliggande sovjetiska Sibirien, där de återuppbyggdes.

Grundandet av folkrepubliken

På grund av den ytterligt svaga och hårt reglerade ekonomin i de områden som kontrollerades av Guomindang-regeringen, kombinerat med militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen till de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Zedong, vann dessa ständigt mark. Den 1 oktober 1949 kunde den kommunistiska Folkrepubliken Kina utropas av Mao på Himmelska fridens torg i Peking. Den nya centralmakten skickade året därpå s.k.fredsbevarande styrkor till Tibet och enheter ur Folkets Befrielsearmé har allsedan dess varit stationerade i regionen.

Guomindangregeringen tog sin tillflykt till ön Taiwan i det Östkinesiska havet; med sig dit tog de hela den kinesiska statens guldreserv, samt stora delar av landets kulturarv i form av de kejserliga samlingarna från Förbjudna staden i Peking (dessa förvaras nu i Nationella palatsmuseet i Taipei). I Taibei, öns största stad, upprättade man en exilregering, vilken fortsatte Republiken Kinas regering finansierade under sina första decennier i exil mycket stora stående arméer, i avsikt att invadera fastlandet och återta regeringsmakten där. Guomindangregeringen i Taipei erkändes av FN som hela Kinas lagliga regering fram till 1972. Formellt är de två rivaliserande kinesiska staterna Folkrepuliken Kina och Republiken Kina fortfarande i krig. Det råder dock vapenvila mellan de båda de facto-staterna, vilka indirekt bedriver omfattande handel med varandra, främst via det kinesiska territoriet Hongkong.

Folkrepubliken Kinas regering, under mer än tjugofem år ledd av premiärministern och länge tillika utrikesministern Zhou Enlai, samarbetade till en början nära med Sovjetunionen som i folkmun och propaganda kom att kallas för den socialistiske ”storebrodern”. Efter Nikita Chrusjtjovs makttillträde och hans avståndstagande från den s.k. personkulten kring Stalin, vilken inleddes vid det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress 1956, surnade dock relationerna. Kina och Sovjet bröt visserligen aldrig de diplomatiska förbindelserna, men mellan den båda ländernas kommunistpartier upphörde alla kontakter i början av sextiotalet. Denna splittring dem emellan fick också återverkningar i andra länder, ex.vis Sverige där den ledde till bildandet av det radikala KFML.

Mao, som visserligen aldrig haft nära band till - utan faktiskt ofta internt kritiserat - den 1953 bortgångne Stalin, var djupt oroad av Chrusjtjovs öppna kritik av sin föregångare. Ett skäl till detta lär ha varit att Mao såg framför sig hur han själv mycket väl skulle kunna komma att bli utsatt för liknande och ännu mer svidande kritik och fördömanden efter sin egen död. Under Maos femton sista år vid makten, och även under några år efter hans död, beskyllde Kinas kommunistparti Sovjetunionens för att bestå av idel "revisionister" och "social-imperialister".

Efter Mao Zedongs död år 1976 ändrades den politiska kursen, och sedan 1978 har stora liberaliseringar av ekonomin genomförts, vilket på senare år har gjort att Kinas ekonomiska tillväxt i en internationell jämförelse är mycket hög.

Det kinesiska kommunistpartiet håller ännu ett politiskt järngrepp om landet. KKP:s inflytande har inte minskat i takt med den ekonomiska liberaliseringen. Partiet har lyckats anpassa sig efter de förändringar som skett i det kinesiska samhället till exempel genom att framstående affärsmän nu tillåts bli medlemmar i partiet. Den ökande användningen av internet (235 miljoner människor har internet) i Kina har lett till att fler kineser har möjlighet att uttrycka sin åsikter offentligt, men har också gett den kinesiska staten ökade möjligheter till kontroll av medborgarna. Den kinesiska staten har byggt upp ett av världens mest avancerade och omfattande system för censur och kontroll av material på internet och blockerar ett mycket stort antal utländska webbplatser.

Ekonomi

Ekonomisk tillväxt i Kina från 1952-2005

Folkrepubliken Kina hade från 1953 fram till 1978 en planekonomi i sovjetisk modell. Deng Xiaoping initierade 1978 marknadsorienterade reformer som uppmuntrade bönder på landsbygden att starta industrier. Invånarna i städerna uppmuntrades att starta privata företag vilket medförde en framväxt av många nya företag inom tjänstesektorn. Man välkomnade också utländska investeringar.

Kinas ekonomi är en av de snabbast växande globalt sett och är idag världens 2:a största ekonomi efter USA. Åren 2001-2006 passerade Kinas ekonomi Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland i storlek. Givet storleken på landets befolkning, har landet potential att bygga en ekonomi flera gånger större än USA:s.

Enligt Öhrlings PricewaterhouseCoopers beräkningar växer Kina om USA och blir världens största ekonomi redan år 2025 och 2050 kommer Kinas ekonomi att vara 30 procent större än USA:s. Samtidigt kommer Indiens ekonomi vid samma tidpunkt att ha nått en storlek motsvarande ca 90 procent av USA:s ekonomi, enligt Öhrlings PricewaterhouseCoopers.

Enligt en rapport från Goldman Sachs förespås Kina överta USA:s roll som världens största ekonomi år 2040. Det enda land som efter denna tidpunkt kan konkurrera med Folkrepubliken Kina i ekonomisk storlek, väntas bli Indien.

Skillnaderna i levnadsstandarden är stor mellan bönder och stadsbor. Den ekonomiska liberaliseringen under 1980-talet medförde en snabb höjning av köpkraft och standard i landsbygdsområden i främst södra och östra Kina, men omkring 1990 var medelinkomsten i städerna fortfarande dubbelt så hög som på landet. Välståndsskillnaderna blir även mindre mellan till exempel statliga anställda med fast lön (sämre betalda), anställda i kooperativa företag och egna företagare.

Sedan 1978, och framför allt sedan början av 1990-talet har Kinas ekonomi växt kraftigt, efter att ha varit en obetydlig del i världens ekonomi. Enorma penningflöden från västvärlden till Kina utgjorde den största faktorn till den hastigt ökande ekonomin.

Kinas växande ekonomi kräver alltmer stål, betong, cement och olja till sin växande industri. Denna faktor orsakade att världspriset på dessa produkter ökat kraftigt. Det var främst stora metropoler som (Shanghai, Peking och Guangzhou) som fick uppleva boomen - antalet medelklasskineser ökade som aldrig förr, samtidigt som bönderna i inlandet förblivit relativt fattiga.

År 2009 hade Kina en bruttonationalprodukt (köpkraftsparitet) på 8 511 092 000 000 internationella dollar. Landets BNP (PPP) per capita låg samma år på 6 379 internationella dollar.

Demografi

Kinas befolkning är över 1,3 miljarder och därmed världens största. I Kina bor närmare en femtedel av jordens totala befolkning.

Kina har 56 officiella, av centralregeringen i Peking, erkända folkgrupper och minoriteter. Han är den största befolkningsgruppen och utgör 92 procent av den totala befolkningen. Vid slutet av den kejserliga eran 1911 hade hankineserna kommit att beskrivas av bl.a. Sun Yat-sen m.fl. republikanska revolutionärer som den största och viktigaste av de fem stora etniska kategorierna (”nationaliteterna”) som sades utgöra det kinesiska folket: de andra var manchuer, mongoler, hui och tibetaner. Folkrepubliken övergav officiellt Suns tolkning av nationalitetsbegreppet. Dagens hankinesiska majoritet är i sig mycket heterogen i fråga om såväl traditioner som språk. Inom den hankinesiska gruppen talas olika regionala varianter av kinesiska, vilka ofta är minst lika olika från varandra som de germanska eller romanska språken. Politiskt sett saknar dessa regionala språk dock officiell status, varför de i dagligt tal ofta kallas för "dialekter".

Av de av regeringen i Peking officiellt erkända 56 minoriteterna, har tre stycken förskrivits till den självstyrande ön Taiwan. Enligt myndigheterna på ön har Taiwan istället minst tolv minoriteter.

Geografi

Kina är ett mycket stort land; landytan är nästan lika stor som hela Europa. Landet har många olika naturtyper. Landets östra delar är mycket tätbefolkade men de västra områdena, särskilt Tibet, Qinghai och Xinjiang, är glest befolkade med stora ödemarker, bergsområden och öknar. I norr gränsas Kina av Gobiöknen och bergsområden. I väst ligger bergskedjan Tian Shan som är förbunden med Himalaya i söder. Norr om Himalaya ligger den tibetanska högplatån. I sydost ligger Sydkinesiska havet, i öster Östkinesiska havet och i nordost havsbukten Gula havet, samtliga utgör delar av Stilla havet. De två största floderna i Kina är Huanghe (Gula floden) och Yangtze (Changjiang på modern kinesiska, Långa floden).

Administrativ indelning

Engelskspråkig karta över Kina

Tyskspråkig topografisk karta över Kina

Provinser

省 (sheng)

• Anhui (安徽)
• Fujian (福建)
• Gansu (甘肃)
• Guangdong (广东)
• Guizhou (贵州)
• Hainan (海南)
• Hebei (河北)
• Heilongjiang (黑龙江)
• Henan (河南)
• Hubei (湖北)
• Hunan (湖南)
• Jiangsu (江苏)
• Jiangxi (江西)
• Jilin (吉林)
• Liaoning (辽宁)
• Qinghai (青海)
• Shaanxi (陕西)
• Shandong (山东)
• Shanxi (山西)
• Sichuan (四川)
• Yunnan (云南)
• Zhejiang (浙江)
• Taiwan (台湾) är officiellt (både i Folkrepubliken Kina och i Republiken Kina) en provins men den har aldrig kontrollerats av Folkrepubliken Kina och fungerar i praktiken som en självständig stat.

Autonoma områden

自治区 (zizhiqu)

• Guangxi (广西)
• Inre Mongoliet (内蒙古, Nèi Měnggǔ)
• Ningxia (宁夏)
• Xinjiang (新疆)
• Tibet (西藏, Xīzàng)

Storstadsområden direkt under centralregeringen

直辖市 (zhixiashi)

• Peking (北京, Běijīng)
• Tianjin (天津)
• Shanghai (上海)
• Chongqing (重庆)

Särskilda administrativa regioner

特别行政区 (tebie xingzhengqu)

• Hongkong (香港, Xiānggǎng)
• Macao (澳门, Àomén)

Omstridda land- och sjöområden

Kina anser att Aksai Chin, en svårttillgänglig del av norra Kashmir, tillhör Kina. Även Pakistan och Indien gör anspråk på detta område. Kina anser vidare att den indiska provinsen Sikkim är en självständig stat och därigenom ett av Kinas grannländer. Man anser även att den indiska provinsen Arunachal Pradesh är en del av Kina. Arunachal Pradesh kallas i Kina officiellt för "Sydvästra Tibet".

Förhandlingar pågår mellan Indien och Kina om de omtvistade gränsområdena. Förhandlingarna försvåras av Indiens stöd för den tibetanska exilregeringen under ledning av Dalai Lama i indiska Dharamsala och av Kinas ekonomiska, politiska och militära stöd till Pakistan. Kina betraktar Pakistan som en "strategisk partner". Indien och Pakistan är sedan flera decennier tillbaka inbegripna i en blodig konflikt om herraväldet över Kashmir, ett område som gränsar till Kina.

Kina och Japan tvistar om ett område i Östkinesiska havet, som tros ha stora naturgas- och oljefyndigheter. Ön Taiwan betraktas av Kina som en utbrytarprovins, se vidare Taiwans politiska status. Kina betraktar vidare Spratlyöarna i Sydkinesiska havet som sitt eget territorium. Ytterligare fem länder har anspråk på hela eller delar av denna ögrupp, vilken tros härbärgera stora naturrikedomar av naturgas och olja.

Politik

Även om Folkrepubliken Kina genomgått tvära kast sedan dess grundande, så har den grundläggande strukturen varit liknande sedan 1949. Maktstrukturen bygger på tre fundament: Folkets centralregering, som är den civila regeringen, Kinas kommunistiska parti, som är det statsbärande partiet och Folkets befrielsearmé, som utgör landets försvar.

Nationella folkkongressen är benämningen på centralregeringens formellt högsta lagstiftande organ och det sammanträder en gång varje år samtidigt som det Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens. Mellan sammanträdena sköts Folkkongressens arbete av Folkkongressens ständiga utskott. Folkkongressen utser också statsrådet, som är landets regering och innehar den verkställande makten.

Kommunistpartiet kallar i regel vart femte år till en nationell kongress och utser då en centralkommitté, som i sin tur utser en politbyrå. Den verkliga makten i partiet utövas dock av politbyråns ständiga utskott, som f.n. består av nio medlemmar hämtade ur landets politiska elit.

Rättsväsen

Under Folkrepubliken Kinas första sex år byggde kommunistpartiet upp ett rättsväsende delvis efter sovjetiska förebilder. 1954 antogs landets första konstitution, vilken upprättade Folkets högsta domstol, Folkets högsta åklagarämbete, ett justitieministerium. I samband med "kampanjen mot högeravvikelser" 1957 avstannade dock lagstiftningsarbetet och 1959 avskaffades justitieministeriet helt och Ministeriet för offentlig säkerhet i Kina tog över stora delar av rättskipningen. Kulturrevolutionen 1966-1976 innebar ytterligare ett hårtför hans långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina" slag mot rättsväsendet, som blev alltmer politiserat.

Efter Maos död 1976 och reformperiodens början i slutet på 1970-talet återupprättades rättsväsendet och en ny period av lagstiftningsarbete inleddes. 1982 antogs en ny konstitution som fortfarande gäller. Enligt såväl Amnesty International som Human Rights Watch kränks grundläggande mänskliga rättigheter varje dag. 2010 tilldelade den norska nobelkommittén Nobels fredspris till den regimkritiske Liu Xiaobo "för hans långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina". Han deltog i den fredliga Protesterna på Himmelska fridens torg 1989 den 4 juni, då dessa slogs ned med våldsam kraft och med ett okänt antal dödade som följd. Han har ett flertal tillfällen varit frihetsberövad och förlorat sin tjänst som lärare. Hans hustru drabbades av regimen genom beslut om husarrest.

Mänskliga rättigheter

Medan de ekonomiska och sociala kontrollerna har varit mycket begränsade i Kina sedan 1970-talet, är den politiska friheten fortfarande strikt begränsad. I folkrepubliken Kinas konstitution fastslås de grundläggande rättigheterna för medborgarna, vilka bl.a. innefattar yttrandefrihet, tryckfrihet, rätten till en rättvis rättegång, religionsfrihet, allmän rösträtt och äganderätt. Däremot ger dessa bestämmelser inte något signifikant skydd i praktiken mot åtal av staten . I och med de kinesiska ekonomiska reformerna och dess framsteg har de tiotals miljoner kineser som lämnat landsbygden och flyttat till städerna kommit att behandlas som en andra klassens medborgare av Kinas föråldrade registreringssystem av hushåll, som styr statliga förmåner det s.k. kallade hukou. Skyddet för egendom och äganderätt är svagt, och missbruket av expropriation av böndernas mark har drabbat många . Censur av politiska tal och information, bland annat på Internet, sker helt öppet och används rutinmässigt för att tysta kritik av regeringen och det styrande kinesiska kommunistpartiet. Kommunistpartiet har haft blandad framgång i hanteringen av information: en mycket stark kontroll av datamedier ställs inför mycket starka marknadskrafter, en allt mer utbildad befolkning, och kulturella förändring som gör Kina mer öppet, särskilt vad avser miljöfrågor . Kontroversen med Googles och dess söktjänster i Kina och frågan om frivillig censur har satt fokus på dessa frågor. År 2005 rankade Reportrar utan gränser Kina 159 (av 167 staterna) i sin årliga World Press Freedom Index. Regeringen har slagit ned flera demonstrationer som genomförts av organisationer, vilka regeringen betraktat som ett potentiellt hot mot "social stabilitet" och kontroll, vilket var fallet med protesterna från 1989 på den Himmelska fridens torg. Ett antal utländska regeringar och frivilligorganisationer kritiserar rutinmässigt Kina för de omfattande brotten mot de medborgerliga fri- och rättigheterna, inklusive systematisk användning av långa frihetsberövanden utan rättegång, framtvingande av bekännelser, tortyr, misshandel av fångar, inskränkningar av yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, religion, press, och fackliga rättigheter. Andra grova brott mot mänskliga rättigheter i Kina är tillämpningen av den s.k. ettbarnspolitiken. Det rapporteras om framtvingade aborter och steriliseringar . Kina avrättar fler människor än något annat land, motsvarande 72% av världens totala under 2009, även om det inte är den största bödeln per capita. Den kinesiska regeringen har svarat genom att hävda att begreppet mänskliga rättigheter bör ta hänsyn till ett lands nuvarande nivå av ekonomisk utveckling, och fokusera mer på människors rätt till försörjning och utveckling i fattigare länder. Den ökande levnadsstandarden och ökande läskunnighet samt en höjd förväntad livslängd för den genomsnittlige kinesen har under de senaste tre decennierna setts av regeringen som konkreta framsteg för de mänskliga rättigheterna . Arbetet under det senaste decenniet för att bekämpa dödliga naturkatastrofer, såsom återkommande översvämningar Yangtzefloden, och arbetsrelaterade olyckor beskrivs också i Kina som ett framsteg i mänskliga rättigheter för en stor del av det fortfarande fattiga landet.

Kultur

Kinas kultur är en av världens äldsta. Landet hade ett utvecklat samhällssystem redan för 4 000 år sedan och det är i Kina som många stora uppfinningar sett dagens ljus, exempel pappret och boktryckarkonsten, porslin, krut och kompassen. Kejsardynastierna varade i mer än 2 500 år och omfattade både epoker av stabilitet och av omvälvande förändring.

Sport

Kina har en av de äldsta sportkulturerna i hela världen, som sträcker sig igenom flera årtusenden. Det finns i själva verket bevis för att en form av fotboll spelades i Kina redan på antiken. Förutom fotboll, finns det många andra populära sporter i Kina, bland annat kampsport, bordtennis, badminton, simning, basket och snooker. Brädspel som till exempel Go (Weiqi), och Xiangqi (Kinesiskt schack) och schack är även populärt i Kina.

Religion

Kinesisk religion kan vara samlingsterm för alla de religioner som utövats eller utövas i Kina. Så definierat är också kristendom, islam och judendom som kinesiska religioner, sida vid sida med schamanism, förfädersdyrkan, konfucianism, daoism och olika former av buddhism. Ofta väljer man dock att inte definierna de första tre som kinesiska religioner, med motivet att de inte har uppstått eller innehållsmässigt utvecklats märkbart i Kina.

Tre stora religioner har påverkat uppkomsten av Kinas kultur: konfucianismen, taoismen och buddhismen. Det råder delade meningar huruvida konfucianismen ska räknas som en religion, då denna tankeriktning har större likheter med en politisk ideologi än med en traditionell religion.

Folkrepubliken Kinas regering i Peking erkänner idag fem officiella kinesiska religioner:

• Buddhism
• taoism
• islam
• katolicism
• protestantism

Konfucianismen är fullt tillåten, men betraktas inte som en religion.

Islam nådde Kina relativt tidigt bland annat via handel över Sidenvägen. Redan under 600-talet e.Kr. kom kristendomen liksom islam till Kina. Flera framstående personligheter ur Kinas historia har varit muslimer, bland annat Zheng He som ledde en mycket stor kinesisk flotta på en expedition västerut i början av 1400-talet och bland annat inledde handel med Afrika och Arabvärlden.

Utbildning

En skolplikt gäller och man börjar skolan vid 7 års ålder.

• Andel barn som börjar grundskolan (2000): 94 procent
• Antal elever per lärare (2000): 22
• Läs- och skrivkunnighet bland kvinnor (2001): 79 procent
• Läs- och skrivkunnighet bland män (2001): 93 procent
• Läs- och skrivkunnighet (2001): 86 procent
• Utbildningskostnadernas andel av BNP (2000): 2,9 procent

Militär

Folkrepubliken Kinas militär utgörs av Folkets befrielsearmé, Folkets beväpnade polis samt reserver och milis. Folket befrielsearmé delas upp i marktrupper, flottan, flygvapnet och andra artillerikåren (strategiska missiler). Den ska skäras ned med 1,8 miljoner man till 2008. För tillfället består den av cirka 2,3 miljoner man. Kina har sedan mitten av 1960-talet sina egna kärnvapen. År 2003 hade man 1,5 miljoner man i paramilitära styrkorna .

Försvarsministeriet i Kina har ingen egentlig makt över Befrielsearmén, som lyder under den Centrala militärkommissionen, vilket i praktiken är ett partiorgan.

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2010	140 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2009	168 av 175
Transparency International	Korruptionsindex 2009	79 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	94 av 179

Se även

• Sveriges ambassad i Kina
• Kinas ambassad i Stockholm
• Lista över postkoder i Kina

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Kina
  Bilder & media
• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Kina
  Kartor
• China.org.cn - Kinas regerings officiella webbplats (engelska)

Litteratur

• Hallgren, C., Patron-klient-relationer och motsatta värdesystem i Kina. 1972. Ill.
• Journal of contemporary Asia. Vol. 8 (1978), s. 355-373 (Sudama, T., Analysis of classes by Mao Tse Tung, 1923-39)

Denna artikel innehåller kinesisk text. Utan stöd för viss teckenkodning kan frågetecken, boxar eller andra symboler visas i stället för något av de korrekta kinesiska skriftspråken. Har du problem med detta bör du installera stöd för kinesiska tecken.