Kina

Wikipedia

Denna artikel behandlar Folkrepubliken Kina, den nutida stat som har Peking som huvudstad. Se även Kina (kulturellt område), Taiwan (Republiken Kina) och Kina (olika betydelser).

中华人民共和国
Zhōnghúa Rénmín Gònghégúo

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk:
Nationalsång: De frivilligas marsch
Huvudstad	Peking (Beijing) 39,9°N, 116,4°Ö
Största stad	Shanghai
Officiellt språk	kinesiska1
Statsskick president premiärminister	Folkrepublik Hu Jintao Wen Jiabao
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	inbördeskriget i Kina 1 oktober 1949 1 oktober 1949
Yta  • Totalt  • Vatten	9 596 961 km² (4:e) 2,8 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	1 321 851 888 (1:a) 136,1 inv/km² (54:a)
BNP (PPP)  • Totalt 2006  • Per capita	$10 147 333 miljoner (2:a) $7 721
Valuta	renminbi (CNY)
Tidszon	UTC +8
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Mount Everest 8 850 m ö.h. km² Changjiang 6 380 km
Nationaldag	1 oktober
Landskod	CN, CHN
Landsnummer	+86
1 Putonghua, "mandarin", är den officiella dialekten av kinesiska, med undantag för Hongkong och Macau där den kinesiska dialekten kantonesiska istället används. I Hongkong gäller även engelska som officiellt språk och i Macau även portugisiska. I autonoma områden och provinser fungerar också lokalt dominerande minoritetsspråk som officiella språk.

Kina, officiellt Folkrepubliken Kina (förenklade kinesiska tecken: 中华人民共和国，traditionella kinesiska tecken: 中華人民共和國，pinyin:  Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (info), är en stat i Asien som, med över 1,3 miljarder invånare, är världens folkrikaste land. Kina är också en ekonomisk och militär supermakt.

Motsols räknat, med början i norr, gränsar landet till Ryssland, Mongoliet, Kazachstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Afghanistan, Indien, Nepal, Bhutan, Burma (Myanmar), Laos, Vietnam och Nordkorea. Kina har maritima gränser mot Nordkorea, Sydkorea, Japan, Filippinerna, Malaysia, Brunei och Vietnam.

Innehåll 1 Omstridda land- och sjöområden 2 Historia 2.1 Inbördeskriget 2.2 Grundandet av folkrepubliken 3 Ekonomi 4 Demografi 5 Geografi 5.1 Administrativ indelning 5.1.1 Provinser 5.1.2 Autonoma områden 5.1.3 Storstadsområden direkt under centralregeringen 5.1.4 Speciella administrativa regioner 6 Politik 7 Kulturell nationalism 8 Kultur 9 Religion 10 Utbildning 11 Militär 12 Externa länkar 13 Fotnoter

[redigera] Omstridda land- och sjöområden

Kina anser att Aksai Chin, en svårttillgänglig del av norra Kashmir, tillhör Kina. Även Pakistan och Indien gör anspråk på detta område. Kina anser vidare att den indiska provinsen Sikkim är en självständig stat och därigenom ett av Kinas grannländer. Man anser även att den indiska provinsen Arunachal Pradesh är en del av Kina. Arunachal Pradesh kallas i Kina officiellt för "Sydvästra Tibet".

Förhandlingar pågår mellan Indien och Kina om de omtvistade gränsområdena. Förhandlingarna försvåras av Indiens stöd för den tibetanska exilregeringen under ledning av Dalai Lama i indiska Dharamsala och av Kinas ekonomiska, politiska och militära stöd till Pakistan. Kina betraktar Pakistan som en "strategisk partner". Indien och Pakistan är sedan flera decennier tillbaka inbegripna i en blodig konflikt om herraväldet över Kashmir, ett område som gränsar till Kina.

Kina och Japan tvistar om ett område i Östkinesiska havet, som tros ha stora naturgas- och oljefyndigheter. Ön Taiwan betraktas av Kina som en utbrytarprovins. Kina betraktar vidare Spratlyöarna i Sydkinesiska havet som sitt eget territorium. Ytterligare fem länder har anspråk på hela eller delar av denna ögrupp, vilken tros härbärgera stora naturrikedomar av naturgas och olja.

[redigera] Historia

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kinas historia

Det gamla dynastiska kejsardömet Qing, under ledning av en manchurisk klan som härskat Kina sedan 1644, avskaffades i februari år 1912. Guomindangpartiet (traditionell kinesiska: 國民黨; förenklad kinesiska: 国民党, svenska: Nationalistpartiet) segrade i det första valet.

[redigera] Inbördeskriget

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kinesiska inbördeskriget

Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) grundades i Shanghai 1921 av bland andra Mao Zedong. Partiet var vid konstituerandet medlem av Moskva-baserade Komintern som hade representation vid bildandet. 1931 utropade KKP den "Kinesiska sovjetrepubliken" i provinsen Jiangxi. Ett utdraget inbördeskrig mot Guomindangregeringen följde, och från 1931 även mot Japan, vilket genomförde en storskalig invasion av Kina. Japans mål var att i likhet med de västerländska kolonialmakterna, skaffa sig egna kolonier för att kunna försörja den växande japanska industrin med viktiga råvaror.

Mao Zedong, en av de ledande personerna inom Kinas kommunistiska parti, ledde under denna tidsperiod en synnerligen framgångsrik gerillarörelse, vilken genom okonventionell krigföring lyckades kraftigt försvaga både de japanska och den kinesiska Guomindang-regeringens konventionella trupper. Mao Zedong sammanfattade sina militära erfarenheter i boken Om långvarigt krig (论持久战, 1938) en handbok i gerillakrigföring. Detta verk har senare kommit att inspirera ett stort antal andra gerillarörelser under 1900-talet, bland annat Vietcong, de vietnamesiska kommunistiska regeringstrupperna, i deras krig mot USA under Vietnamkriget och FARC, en gerillagrupp fortfarande verksam i Colombia.

Kommunisterna fick det slutliga övertaget efter Andra världskrigets slut 1945, när Sovjetunionen lämnade över Manchuriet till KKP. Innan det industriellt relativt väl utvecklade Manchuriet överlämnades till de kinesiska kommunisterna, hade dock de sovjetiska trupperna monterat ner de flesta av de viktiga industrierna, och sänt dem med tåg till det närliggande sovjetiska Sibirien, där de återuppbyggdes.

[redigera] Grundandet av folkrepubliken

Detta avsnitt är en sammanfattning av Folkrepubliken Kinas historia

På grund av den ytterligt svaga och hårt reglerade ekonomin i de områden som kontrollerades av Guomindang-regeringen, kombinerat med militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen till de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Zedong, vann dessa ständigt mark. Den 1 oktober 1949 kunde den kommunistiska Folkrepubliken Kina utropas av Mao på Himmelska fridens torg i Peking. Kina invaderade Tibet under åren 1949 - 1951 och landet har sedan dess varit ockuperat av Kina.

Guomindangregeringen tog sin tillflykt till ön Taiwan i det Östkinesiska havet; med sig dit tog de hela den kinesiska statens guldreserv, samt stora delar av landets kulturarv i form av de kejserliga samlingarna från Förbjudna staden i Peking (dessa förvaras nu i Nationella palatsmuseet i Taipei). I Taibei, öns största stad, upprättade man en exilregering, vilken fortsatte Republiken Kinas regering finansierade under sina första decennier i exil mycket stora stående arméer, i avsikt att invadera fastlandet och återta regeringsmakten där. Guomindangregeringen i Taipei erkändes av FN som hela Kinas lagliga regering fram till 1972. Formellt är de två rivaliserande kinesiska staterna Folkrepuliken Kina och Republiken Kina fortfarande i krig. Det råder dock vapenvila mellan de båda de facto-staterna, vilka indirekt bedriver omfattande handel med varandra, främst via det kinesiska territoriet Hongkong.

Den kommunistiska regeringen i Peking samarbetade till en början intensivt med Sovjetunionen, men bröt i början av 1960-talet alla diplomatiska förbindelser med Moskva, efter politiska stridigheter om vilket av de båda kommunistiska stormakterna som skulle leda den världskommunistiska rörelsen.

Mao, vilken hade haft mycket nära politiska band med den sovjetiske ledaren Josef Stalin, var också missnöjd med den omvärderingen i Sovjetunionen av Stalin som skedde efter dennes död 1953. Mao beskyllde den post-stalinistiska sovjetiska ledningen under Nikita Chrustjov för att vara "revisionister" och "social-imperialister" och förklarade att Kinas kommunism var "anti-revisionistisk". Efter brottet med Sovjetunionen, och därmed även med dess satellitstater i Östeuropa.

Efter Mao Zedongs död år 1976 ändrades den politiska kursen, och sedan 1978 har stora liberaliseringar av ekonomin genomförts, vilket på senare år har gjort att Kinas ekonomiska tillväxt i en internationell jämförelse är mycket hög.

Det kinesiska kommunistpartiet håller ännu ett politiskt järngrepp om landet. KKP:s inflytande har inte minskat i takt med den ekonomiska liberaliseringen. Partiet har lyckats anpassa sig efter de förändringar som skett i det kinesiska samhället till exempel genom att framstående affärsmän nu tillåts bli medlemmar i Partiet. Den ökande användningen av internet i Kina har lett till att fler kineser har möjlighet att uttrycka sin åsikter offentligt, men har också gett den kinesiska staten ökade möjligheter till kontroll av medborgarna. Den kinesiska staten har byggt upp ett av världens mest avancerade och omfattande system för censur och kontroll av material på internet och blockerar ett mycket stort antal utländska webbplatser, bland annat samtliga språkversioner av Wikipedia.

[redigera] Ekonomi

Fördjupning: Kinas ekonomi

Kinas ekonomi är en av de snabbast växande och är idag världens fjärde största ekonomi efter USA, Japan och Tyskland.

Mellan åren 2001-2005 passerade Kinas ekonomi Italien, Frankrike och Storbritannien. Redan under 2008 väntas Kina växa förbi Tyskland och blir därmed världens tredje största ekonomi.

Enligt Öhrlings Pricewaterhouse Coopers beräkningar växer Kina om USA och blir världens största ekonomi redan år 2025 och 2050 kommer Kinas ekonomi att vara 30 procent större än USA:s. Samtidigt kommer Indiens ekonomi då ha nått ungefär 90 procent av USA:s ekonomi, enligt Öhrlings Pricewaterhouse Coopers. ^[1]

Enligt en rapport från Goldman Sachs ^[2] förespås Kina överta USA:s roll som värdens största ekonomi år 2040. Det enda land som efter denna tidpunkt kan konkurrera med Folkrepubliken Kina i ekonomisk storlek, väntas bli demokratiska förbundsrepubliken Indien.

Skillnaderna i levnadsstandarden är stor mellan bönder och stadsbor. Den ekonomiska liberaliseringen under 1980-talet medförde en snabb höjning av köpkraft och standard i en del landsbygdsområden, men omkring 1990 var medelinkomsten i städerna fortfarande dubbelt så hög som på landet. Välståndsskillnaderna blir även mindre mellan till exempel statliga anställda med fast lön (sämre betalda), anställda i kollektiva företag och egna företagare.

Sedan 1978, och framför allt sedan början av 1990-talet har Kinas ekonomi växt kraftigt, efter att ha varit en obetydlig del i världens ekonomi. Enorma penningflöden från västvärlden till Kina utgjorde den största faktorn till den hastigt ökande ekonomin. Kinas växande ekonomi kräver alltmer stål, betong, cement och olja till sin växande industri. Denna faktor orsakade att världspriset på dessa produkter ökat kraftigt. Det var främst städerna vid kusten som (Shanghai, Peking och Guangzhou) som fick uppleva boomen - antalet medelklasskineser ökade som aldrig förr, samtidigt som bönderna i inlandet förblivit relativt fattiga.

[redigera] Demografi

Fördjupning: Kinas befolkning

Kinas befolkning är över 1,3 miljarder^[3] och därmed världens största. I Kina bor knappt en femtedel av jordens totala befolkning.

Kina har 56 officiella, av centralregeringen i Beijing, erkända folkgrupper och minoriteter. Han är den största befolkningsgruppen och utgör 92 procent av den totala befolkningen. Denna grupp inkluderar de flesta av de olika folk som levde inom Kinas gränser under Handynastin. Detta har lett till att den hankinesiska folkgruppen är synnerligen heterogen i fråga om såväl traditioner som språk. Inom den hankinesiska gruppen talas olika så kallade "dialekter" av kinesiska, vilka ofta är minst lika olika från varandra som de germanska eller romanska språken. Lingvistiskt sett är dessa olika "dialekter" att betrakta som regionala språk. Politiskt sett saknar de dock officiell status, varför de i dagligt tal ofta kallas för "dialekter".

Av de av Kinas centralregering officiellt erkända 56 minoriteterna, har tre stycken förskrivits till den självstyrande ön Taiwan. Enligt regeringen i Taipei, har Taiwan istället minst tolv minoriteter.

Se även Kinas nationaliteter.

[redigera] Geografi

Fördjupning: Kinas geografi

Kina är ett mycket stort land; landytan är nästan lika stor som hela Europa. Landet har många olika naturtyper. Landets östra delar är mycket tätbefolkade men de västra områdena, särskilt Tibet, Qinghai och Xinjiang, är glest befolkade med stora ödemarker, bergsområden och öknar. I norr gränsas Kina av Gobiöknen och bergsområden. I väst ligger bergskedjan Tian Shan som är förbunden med Himalaya i söder. Norr om Himalaya ligger den Tibetanska högplatån. I sydost ligger Sydkinesiska havet, i öster Östkinesiska havet och i nordost havsbukten Gula Havet, samtliga utgör delar av Stilla havet. De två största floderna i Kina är Huanghe (Gula floden) och Changjiang (Långa floden).

[redigera] Administrativ indelning

Fördjupning: Administrativa regioner i Kina

[redigera] Provinser

省 (sheng)

• Anhui (安徽)
• Fujian (福建)
• Gansu (甘肃)
• Guangdong (广东)
• Guizhou (贵州)
• Hainan (海南)
• Hebei (河北)
• Heilongjiang (黑龙江)
• Henan (河南)
• Hubei (湖北)
• Hunan (湖南)
• Jiangsu (江苏)
• Jiangxi (江西)
• Jilin (吉林)
• Liaoning (辽宁)
• Qinghai (青海)
• Shaanxi (陕西)
• Shandong (山东)
• Shanxi (山西)
• Sichuan (四川)
• Yunnan (云南)
• Zhejiang (浙江)
• Taiwan (台湾) är officiellt (både i Folkrepubliken Kina och i Republiken Kina) en provins men den har aldrig kontrollerats av Folkrepubliken Kina och fungerar i praktiken som en självständig stat.

[redigera] Autonoma områden

自治区 (zizhiqu)

• Guangxi (广西)
• Inre Mongoliet (Nèi Měnggǔ 内蒙古)
• Ningxia (宁夏)
• Xinjiang (新疆)
• Tibet (Xīzàng 西藏)

[redigera] Storstadsområden direkt under centralregeringen

直辖市 (zhixiashi)

• Peking (Beijing, 北京)
• Tianjin (天津)
• Shanghai (上海)
• Chongqing (重庆)

[redigera] Speciella administrativa regioner

特别行政区 (tebie xingzhengqu)

• Hongkong (Xiānggǎng 香港)
• Macao (Àomén 澳门)

[redigera] Politik

Fördjupning: Politik i Kina

Den första decenniet efter kommunisternas maktövertagande 1949, kännetäcknades av mycket nära politiska och ekonomiska relationer med Sovjetunionen. Efter 1957 kom kontakten med Sovjet successivt att försämras. De diplomatiska förbindelserna mellan de två socialistiska staterna bröts definitivt och officiellt 1960.

Kina, under Maos ledning, försökte därefter skapa en egen version av marxism-leninism, utan inflytande från Moskva. Denna inhemska kinesiska socialism har fått namnet marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande ellermaoism. Ett centralt element i maoismen är att revolutionen inte anses vara avslutad i och med det kommunistiska maktövertagandet. Revolutionen anses istället vara en ständigt pågående process i det att kampen mellan olika klasser ständigt kommer finnas oavsett samhällsform.

Mao ledde ett stort antal politiska kampanjer under 1950- och 1960-talen, vilka syftade till att underminera den bourgeoisie som han forfarande ansåg finnas kvar i Kina. Mao ansåg att bourgeoisien till och med kunde slingra sig in ända in i själva Kommunistpartiet. Om inte en ständig kamp pågick i samhället, och inom partiet i synnerhet, med målet att krossa bourgeoisin, skulle dessa stelna i sina ramar och det borgerliga tänkandet breda ut sig. 1966 deklarerade Mao därför att det nu var dags att "bombardera partihögkvarteret". I samband med detta inleddes kulturrevolutionen, som var en enorm politisk kampanj med mål att omdana hela Kina i socialistisk riktning och slutligen krossa bourgeoisien.

Under kulturrevolutionen kom flera ledande gestalter inom KKP att utpekas för att vara "högerelement" och "fiender till revolutionen". Vissa dödades, andra sattes i arbetsläger.

Det finns idag olika uppfattningar om vilken tidsperiod som ska benämnas "kulturrevolutionen". Vissa anser att den sträckte sig 1966-1969. Detta är den ursprungliga definitionen av termen. I dagens Kina används termen dock oftast för hela perioden från 1966 fram till Mao Zedongs död 1976.

Under perioden 1970–1976 minskade, på grund av Maos höga ålder och sviktande hälsa, dennes inflytande över Kinas styre. En mindre grupp inom kommunistpartiet, kallad "De fyras gäng" och ledd av Maos fjärde fru Jia Qinglin, lyckades skaffa sig allt större inflytande. De fyras gäng representerade en extrem och mycket hårdför falang inom partiet.

De fyras gäng lyckades behålla makten fram till Maos död 1976, varefter en bitter ideologisk kamp följde inom partiet. Maktkampen slutade med att en falang under ledning av Deng Xiaoping blev ledningen och medlemmarna av De fyras gäng åtalade för svåra brott mot fosterlandet. Den interna politiska kampen inom KKP och etableringen av den nya ledargruppen skedde under perioden 1976-1978.

Med början 1978 infördes så en ny politik, kallad "socialism med kinesiska särdrag". Införandet av denna nya politik innebar en helomvändning jämfört med den politik som ditills förts i det kommunistiska Kina. Socialism med kinesiska särdrag är i praktiken är en form av marknadsekonomi med privat ägande, men med stora inslag av statlig styrning. Den statliga styrningen är särskilt tydlig inom industrier som anses viktiga för "rikets säkerhet", såsom telekommunikation, försvar, luftfart, järnväg med mera. Det faktum att Kinas domstolsväsende inte åtnjuter en oberoende ställning i förhållande till kommunistpartiet, bidrar starkt till partiets möjlighet att påverka och styra företag. På varje företag i Kina, både de som är kinesiska och de som är utlandsägda, finns en lokal representant för KKP eller en lokalavdelning av det.

Bydemokratin är en kinesisk kommunal organisationsform som tog vid när folkkommunerna upplöstes. Den första by där bydemokratin instiftades var i Guizhou och andra ställen där stridigheter uppkommit bland befolkningen på grund av missnöje med omfördelningen av folkkommunernas egendomar, framförallt gällde missnöjet de tjänstemän som roffade åt sig byns tillgångar när folkkommunerna avvecklades. Folkliga protester ledde 1982 till bildandet av en kommunal organisation med folklig förankring som stod utanför KKP:s organisation. Bydemokratin har efter detta spridit sig över hela landet, i slutet av 90-talet formulerades bydemokratin som en rättighet för de byar som önskar den. Idag omfattar systemet 920 000 byar. Bydemokratins representanter väljs i allmänna och hemliga val med vanliga vallängder med fri nominering. Kvinnor kvoteras in vid eventuellt total snedrepresentation. Man behöver inte vara med i kommunistpartiet för att ställa upp och de flesta som väljs är det inte heller.^[4]

Nationella folkkongressen är benämningen på landets högsta lagstiftande organ.

1979-1981 införde Kina en enbarnspolitik i syfte att bromsa överbefolkningen genom att begränsa barnafödandet.

[redigera] Kulturell nationalism

Kulturell nationalism definierar nationen genom den gemensamma kulturen. Medborgarskap i nationen är varken helt frivilligt (man kan inte genast tillägna sig en kultur eller ej heller avsäga sig den) eller ärftligt (barn till medborgare kan potentiellt betraktas som utlänningar om de växer upp i en annan kultur).

Kinesisk nationalism är ett exempel på kulturell nationalism, på grund av de mycket nära banden och samhörighetskänslan med den stora globala kinesiska diasporan (fler än 60 miljoner individer [([2005]])). Kinesiska nationalister inbegriper i begreppet Kina, även den de facto självstyrande ön Taiwan (Kinesiska Taipei).

Utmärkande för den kinesiska kulturella nationalismen är att den är mycket inklusiv. Historiskt sett har även andra områden i Kinas geografiska närhet inbegripits i termen, bland annat Mongoliet, den Koreanska halvön, Vietnam, Myanmar (Burma). I begreppet kines inbegrips alla som har kinesiska blodsband, det vill säga även människor boende i andra länder med kinesiskt påbrå, exempelvis singaporianer och utlandskineser i Afrika, Amerika, övriga Asien, Australien och Europa.

Vidare kan även folk i länder vars folkgrupper finns representerade i Kina i form av minoriteter, anses vara kineser. På så vis betraktas mongolerna ofta som en kinesisk minoritet, även då de har en självständig stat, republiken Mongoliet. Under det mongoliska väldet på 1200-talet erövrade och koloniserade mongolerna en stor del av Asien och Europa, bland annat Kina. I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs detta dock som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då ”Kina” sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

[redigera] Kultur

Fördjupning: Kinesisk kultur

En stark kultur anpassar sig

Kinas kultur är en av världens äldsta. Landet hade ett utvecklat samhällssystem redan för 4 000 år sedan och det är i Kina som många stora uppfinningar sett dagens ljus, exempel pappret och boktryckarkonsten, porslin, krut och kompassen. Kejsardynastierna varade i mer än 2 500 år och omfattade både epoker av stabilitet och av omvälvande förändring.

[redigera] Religion

Fördjupning: Kinesisk religion

Kinesisk religion kan vara samlingsterm för alla de religioner som utövats eller utövas i Kina. Så definierat är också kristendom, islam och judendom som kinesiska religioner, sida vid sida med schamanism, förfädersdyrkan, konfucianism, daoism och olika former av buddhism. Ofta väljer man dock att inte definierna de första tre som kinesiska religioner, med motivet att de inte har uppstått eller innehållsmässigt utvecklats märkbart i Kina.

Tre stora religioner har påverkat uppkomsten av Kinas kultur: konfucianismen, taoismen och buddhismen. Det råder delade meningar hurvida konfucianismen ska räknas som en religion, då denna tankeriktning har större likheter med en politisk ideologi än med en traditionell religion.

Folkrepubliken Kinas regering i Beijing erkänner idag fem officiella kinesiska religioner:

• Buddhism,
• taoism,
• islam,
• katolicism och
• protestantism.

Konfucianismen är fullt tillåten, men betraktas inte som en religion.

Islam nådde Kina relativt tidigt bland annat via handel över Sidenvägen. Redan under 800-talet e.Kr. byggdes moskéer i Kina. Flera framstående personligheter ur Kinas historia har varit muslimer, bland annat Zheng He som ledde en mycket stor kinesisk flotta på en expedition västerut i början av 1400-talet och bland annat inledde handel med Afrika och Arabvärlden. Sedan 1400-talet har även kristendomen nått Kina, främst genom missionärer som följde med västerländska kolonial- och handelsfartyg.

[redigera] Utbildning

• Andel barn som börjar grundskolan (2000): 94 procent
• Antal elever per lärare (2000): 22
• Läs- och skrivkunnighet bland kvinnor (2001): 79 procent
• Läs- och skrivkunnighet bland män (2001): 93 procent
• Läs- och skrivkunnighet (2001): 86 procent
• Utbildningskostnadernas andel av BNP (2000): 2,9 procent

[redigera] Militär

Fördjupning: Folkrepubliken Kinas militär

Folkrepubliken Kinas militär utgörs av Folkets befrielsearmé, Folkets beväpnade polis samt reserver och milis.^[3] Folket befrielsearmé delas up i marktrupper, flottan, flygvapnet och II artillerikåren (strategiska missiler).^[3] Den ska skäras ned med 1,8 miljoner man till 2008. För tillfället består den av cirka 2,3 miljoner man.^[5] Kina har också kärnvapen. År 2003 hade man 1,5 miljoner man i paramilitära styrkorna .^[5]

[redigera] Externa länkar

• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Kina
• China.org.cn - Kinesiska regeringens officiella sida (på engelska)

[redigera] Fotnoter

1. ^ Öhrlings Pricewaterhouse Coopers - Kina växer om USA 2025 [1]
2. ^ Brazil, Russia, India and China - A Road in 2050 by Goldman Sachs [2]
3. ^ [a b c] CIA -The world factbook - China
4. ^ Välkommen till Kina LENNART LUNDBERG intervju med sinologen Cecilia Lindqvist, FiB/Kulturfront nr 6-7/2007
5. ^ [a b] Nationalencyklopedin, uppslagsord Kina