Kitesurf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kite surfing
Kite surfing i San Diego, Kalifornien
Kitesurfare vid Marinan i Ystad.

Kitesurfing, kitesurfning eller draksurfing är ett begrepp för segling med hjälp av kraftdrake på vatten. En friflygande vinge kontrolleras med två eller flera linor, oftast 4. Vanligast är att man kitesurfar stående på en wakeboard liknande surfbräda (Kiteboard).

Drakarna finns i olika storlekar som väljs utefter hur mycket det blåser och sin egen vikt. Det finns allt mellan 2 - 21 kvadratmeter stora drakar och man kan kitesurfa året runt i Sverige så länge man använder rätt utrustning.

Teknikutvecklingen har gått snabbt framåt för kitesporten under de ca 10 år som den funnits i större skala. Tidiga pionjärer var bland andra Lou Wainman och Robbie Naish. Båda med bas på Hawaii har med åren också utvecklat sina egna respektive kitemärken.

Snökite (även kallad snowkite, kiteskiing, kitesnowboarding) kallas det att åka efter en drake (kite) med antingen skidor eller snowboard på öppna fjäll, isbelagda sjöar eller öppna ängar. Även terrainboard, buggyboard och skridskor är lämpligt för kite.

Översikt av kitesurfing[redigera | redigera wikitext]

Vid kitesurfing åker man normalt sett ståendes på en kitesurfingbräda, med vinden i ryggen. Man kör vanligtvis vinkelrätt mot vindens riktning, och växlar riktning med jämna mellanrum så att man först åker t.ex. utåt från land med vänsterfoten främst, sedan inåt mot land med högerfoten först. Det bakre benet ska vara lätt böjt och det främre benet rakt. På så sätt lägger man större tyngd på det bakre samtidigt som framkanten av brädan pekar lite uppåt för att skära bättre genom vågorna. Man kör samtidigt med brädan vinklad så att man skär med hälsidan i vattnet och tårna vinklade uppåt, precis som på en snowboard. Man kan dock även köra på tårna, och hälarna vinklade uppåt. Detta är dock inte alls lika naturligt för en nybörjare eftersom kiten då i princip hamnar bakom ryggen.

Att ta höjd[redigera | redigera wikitext]

I varje skär försöker man vanligtvis röra sig lite upp mot vinden; detta kallas att man tar höjd. Man kan jämföra det med en segelbåt som kryssar fram och tillbaka för att få en nettorörelse i motsatt riktning mot vinden. Att ta höjd är ibland ett problem för nybörjare, som då istället måste köra in till land och tillbaka till startpunkten.

Man tar vanligtvis höjd för att kunna göra olika typer av trick. Vid de flesta typerna av trick rör man sig nämligen lite nedvinds, dvs man tappar höjd, vilket alltså måste hämtas igen genom att ta ny höjd (om man vill kunna köra tillbaka till startpunkten).

Att hoppa[redigera | redigera wikitext]

En duktig kitesurfare kan göra höga och långa hopp även på helt platt sjö utan vågor. Detta görs genom att åka i hög fart åt ena hållet, och snabbt svänga över kiten till motsatt sida. Vad som då händer är att åkarens fart framåt istället omvandlas till en pendelrörelse som kan lyfta åkaren flera meter upp i luften. För att få riktigt höga och långa hopp ska kiten styras från sida till sida medan åkaren hänger i luften. Till slut sjunker åkaren ner på vattnet och kan då omedelbart fortsätta åka i endera riktning om timingen är rätt.

Kite-modeller[redigera | redigera wikitext]

Det finns 2 grundläggande typer av kite: tube och foil. En tubekite (även kallad LEI; förkortning av Leading Edge Inflatable) består av uppblåsbara tuber ("struttar", efter engelskans strut = stag) som ger kiten dess form. Foilkite (foildrake) består av dubbla tyg med inbyggda kanaler som luftfylls av vinden och ger den dess form (denna typ av kite liknar den som används vid fallskärmshoppning). Båda kitemodellerna har utvecklats avsevärt de senaste åren, där man framför allt kan lyfta fram säkerhetssystem och depowermöjlighet (möjlighet att trimma hur mycket kraft som kiten ska utveckla). Detta har gjort kite till en mycket bredare sport.

Tubekites har blivit den vanligaste typen, och har bland annat fördelen att de är lättare att starta igen om de kraschat i vattnet.

Varianter av tubekite[redigera | redigera wikitext]

C-Kite[redigera | redigera wikitext]

Styr- och kraftlinor fästs direkt i kitens vingspets. C-kiten har en tydlig C-form. Detta är en stabil kitemodell som har ett relativt smalt vindområde.

SLE[redigera | redigera wikitext]

På SLE fästs styrlinorna vanligtvis i kitens vingspetsar och powerlinorna fästs i en bridle konstruktion som sitter i framkanten (LE) på kiten.

Hybrid[redigera | redigera wikitext]

Styrlinorna fästs i vingspetsen, medan kraftlinorna fästs en bit upp på LE. En modell med lite mer depower än C-kiten.

Varianter av foilkite[redigera | redigera wikitext]

Closed cell[redigera | redigera wikitext]

Denna variant har stängda celler, med vanligtvis 2 eller fler ventiler som släpper in luft i kiten. Denna modell kan användas vid kitesurfing (i vatten). Closed cell kan sedan delas in i två subkategorier: Arc och Bridlefoil. En bridlefoil behåller sin vingprofil med hjälp av tunna linor likt en klassisk fallskärm. Styrlinor och kraftlinor kopplas sedan till dessa tunna linor som har samlingsnamnet bridle. En arc har en rigid stav i vingspetsen, styrlinor och kraftlinor kopplas i stavens ändar.

Open cell[redigera | redigera wikitext]

Denna modell har helt öppna celler i framkanten av kiten och lämpar sig bäst för snökite eller landbaserad kite (ex buggy). De är mindre lämpliga för användning på vatten (kitesurfing) eftersom cellerna riskerar att vattenfyllas om kiten hamnar i vattnet, och kiten blir då mycket svår att få upp i luften igen.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]