Kjell Höglund

Från Wikipedia

Kjell Höglund, född 8 december 1945 i Östersund, är en svensk sångare och låtskrivare.

Innehåll

1 Uppväxt
2 Musiken
3 Diskografi
4 Bibliografi
5 Externa länkar

[redigera] Uppväxt

Höglund bodde först i Klövsjö men växte huvudsakligen upp i Rossön, ett par mil nordost om Strömsund, och gick realskolan i Backe. Han kom slutligen till Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, i mitten av 1960-talet där han bodde på ett elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines, som spelade musik av The Shadows, The Spotnicks och liknande grupper. I Strömsund fanns då en mycket aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar, konsthappenings, med mera. Den stora visvågen i Sverige under den första halvan av 1960-talet fick sitt genombrott även i Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar och där började Höglund så småningom sjunga egna visor. Efter studentexamen flyttade han till Stockholm och började studera vid Stockholms universitet 1967.

Kjell Höglund bor sedan 1990 i Västerås. 2002 tilldelades han Fred Åkerström-stipendiet. Förutom skivor har Höglund även gett ut en rad böcker med huvudsakligen esoteriskt innehåll. Höglund har turnerat sparsamt under 2000-talet. Liveframträdanden på senare år har oftast varit ackompanjerade av Johan Johansson.

[redigera] Musiken

År 1971 gav Höglund ut skivan Undran, en låtsamling till enkelt ackompanjemang som följdes upp av skivan Blomstertid 1972. Båda albumen gavs ut på eget bolag.

Höglunds nästa skiva, Häxprocess från 1973, gavs ut på skivbolag och skivan utmärkte sig bland annt på grund av titellåten som var över 15 minuter lång. Höglund etablerade sig vid den här tiden som en av den svenska musikrörelsens, proggens, särlingar. Till skillnad från proggens markant politiska budskap fokuserade Höglund ofta på egna betraktelser präglade av filosofi, litteratur och andligt sökande.

Under 1980-talet förde Höglund ett kringflackande liv och hans många resor gav inspiration till nya teman. Skivorna Vägen mot Shangri-La (1980) och Tidens tecken (1984) är tydliga tecken på denna inspiration, bland annat med låten Genesarets sjö.

I början av 1990-talet fick Höglund ny och yngre publik som bland annat ledde till nyinspelningar av låtarna Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför och Man vänjer sig. År 1992 nominerades Höglund till en Grammis.

Skivan Inkognito från 1995 var ett exempel på Höglunds intresse för olika musikstilar, till exempel hiphop till hårdrock. Albumet Kryptonit från 2001 hade samma kännetecken som föregångaren, medan Pandoras ask (2006) var betydligt mer återhållsam än de två föegående skivorna.