Knyppling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Knyppeldyna från Québec i Kanada
Danskt knypplingsarbete
Kvinna knypplar. Tavla av Caspar Netscher från 1664.

Knyppling är en form av handarbete och används bland annat för att tillverka spets. Att knyppla kan liknas vid en avancerad flätning. Trådarna är lindade på särskilda spolar, knyppelpinnar (ibland kallade knypplar, singularis knyppel). För upprullning av tråden på knyppelpinnarna finns särskilda spolmaskiner, liknande dem som används för spolar till de skyttlar som används vid vävning.

Själva arbetet är fäst vid en knyppeldyna där spetsen, vartefter den blir färdig, rullas ihop. Traditionellt knypplar man med lintråd i olika grovlekar och med olika antal ihoptvinnade trådar.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Knypplingen härstammar sannolikt från Italien tidigt 1500-tal. Enligt en mönsterbok tryckt i Zürich 1561 introducerades tekniken från Venedig under 1520-talet. Under 1700-talet var Flandern känd för de florstunna skickligt utförda knypplade spetsarna av högt konstnärligt värde. I Flandern kunde man även tillverka den tunnaste lintråden avsedd för knyppling.

Tekniken[redigera | redigera wikitext]

När man knypplar använder man hela tiden två par pinnar där två olika förflyttningar av pinnarna är möjlig; "korsning" och "vridning". Dessa kan sedan kombineras till "enkelslag", "vävslag" och "dubbelslag". Genom att kombinera de olika slagen bildas mönster. Man använder också nålar för att fixera spetsen. I de flesta områden knypplar man med stöd av ett mönsterunderlag – ett knyppelmönster, som är en schematiskt ritad bild över trådarnas rörelse genom spetsen med markeringar för var nålarna som fixerar trådarna skall placeras. Men man kan också knyppla på fri hand. Det innebär att de nålar som fixerar trådarna sätts med hjälp av ögonmåttet. Att knyppla på frihand skall inte förväxlas med att knyppla fritt, då man utifrån en ritad skiss som underlag knypplar helt utifrån egen fantasi och med otraditionella material.

Knyppling i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Knypplingen är känd i Sverige sedan 1700-talets första hälft. I Vadstenatrakten har knypplingen varit en saluslöjd, och bidragit till mångas försörjning. Det bidrog till att knypplingen förändrades enligt mode och efterfrågan. Vid 1800-talets slut var det kragar, manschetter och barber som tillverkades och i början av 1900-talet blev det kraftigare spetsar avsedda för lakan och örngott. Från ca 1930-talet omfattades Vadstenaknypplingen av hemslöjdsföreningen i Östergötlands verksamhet och ett nyskapande i form av inredningstextilier, som lampor, och bordslinnen smyckades med knypplade spetsar – liksom behovet av altarspetsar. Från 1962 kom den ideella Föreningen Svenska Spetsar att verka för att främja knypplingen framförallt i Östergötland men även i andra delar av Sverige där knyppling har utförts på ett traditionellt sätt. Sådana områden är bland annat Dalarna, Skåne, Blekinge och Hälsingland. Där det funnits en folklig typ av knyppling utförd för eget behov att använda till folkdräkten eller som inredningstextil. I dessa områden har vanligtvis ett ålderdomligt mönsterformer konserverats.

Det finns olika skolor inom knyppling, varav vissa använder färg och andra inte. I traditionell svensk knyppling knypplar man i blekt eller halvblekt lingarn av olika grovlekar. I dag knypplas det med alla möjliga material och färger, mycket inspirerat från utlandet. Riktigt flortunna spetsar knypplas i bomullsgarn eftersom det i dag inte går att producera lingarn av så fina kvaliteter. Konstknyppling utförs i alla möjliga material, från metalltråd till fiberoptisk kabel.

Knypplingen har varit särskilt vanligt förekommande i västra Östergötland, men har också utövats i andra delar av landet. Varje område har haft sina särdrag när det gäller teknik och redskap. Ottilia Adelborg grundade en Knyppelskola i Gagnef år 1903. Föreningen Svenska Spetsar i Vadstena arbetar sedan 1962 för vadstenaknypplingens fortsatta överlevnad och har upphovsrätt till många äldre och nya spetsmönster. De bedriver kursverksamhet varje sommar för dem som vill lära sig mer om knyppling och de säljer både färdiga spetsar och knypplingsmaterial både i butik och per postorder.

Dalknyppling[redigera | redigera wikitext]

Dalknyppling har traditionellt utförts i ett antal socknar i främst Siljan-området. Den idag mest kända dalknypplingen är utfört i Gagnef/Mockfjärd, men dalknypplingen har även förekommit i Leksand, Rättvik, Dala-Floda, Bjursås och Ore. Knypplingen har konserverat många ålderdomliga inslag och utförts på frihand det vill säga utan mönsterunderlag som ledning för arbetet och endast med nålar i sidorna som fixerar arbetet. Hantverket gjordes på en knyppelkudde eller pöl som placerad i en låda och trådarna är upplindade på raka pinnar som hålls inne i handen under arbetets gång.

Mönstren har traditionellt använts till dräktens prydnad, och då främst som stycke på kärringhatten eller halsklädet. Kvalitet och mönsterform har liksom dräkten varierat mellan socknarna så man har utifrån spetsens utformning kunnat se varifrån den dräktklädda kvinnan kommer. I Ore socken har knypplingarna använts för inredningstextilier och fällts in i stora förlåtar.

Frihandsknyppling utmärks, jämfört med vadstenaknyppling, genom att slagen alltd börjar med vridning och avslutas med korsning. I frihandsknypplingen ingår även så kallade låsande slag. Ett sådant är det som i Dalarna har benämnts dubbelslag och som är en kort fläta bestående av tre halvslag.


Skånsk knyppling[redigera | redigera wikitext]

Skånsk knyppling skiljer sig från Vadstena-spetsen genom att den knypplas på fri hand och inte har uppstucket pappersmönster på kullen. Man vet inte exakt när knypplingen kom till Skåne. Det finns en berättelse som säger att en båt från Holland frös fast i isen utanför Kåseberga. Under den vintern lärde kaptenens hustru ut konsten att knyppla till kvinnorna i trakten[1].

Skrinet (knyppeldynan)[redigera | redigera wikitext]

Knyppeldynan, eller skrinet, som används för skånsk knyppling är ofta fyrkantig. Ovansidan på skrinet måste ha en viss lutning för att knyppelpinnarna ska kunna rulla ned åt sidorna efter att man gjort sitt slag. Kullen är klädd med ett randigt tyg för att det ska vara lättare att hålla spetsen rak och bibehålla samma bredd eftersom man kan utgå från ränderna när man sätter knappnålarna längs spetsen kanter. Knyppelpinnarna är gjorda i trä och kan se ganska olika ut. De kan vara mycket enkla till utförandet, från enkla täljda pinnar där till och med barken kan vara kvar till mycket konstrikt snidade och dekorerade pinnar. Oftast är de mellan nio och elva centimeter långa med en utskuren smalare del för tråden och en tjockare avslutande del som man håller i.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wiviann Nordström, Skånsk knyppling : frihandsknyppling, s. 11 (2000)

Skrivna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Axel Hörlén, Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad (1962)
  • Gertrud Ingers, Skånsk knyppling : historik och arbetsbeskrivningar (1966)
  • Wiviann Nordström, Skånsk knyppling: frihandsknyppling (2000)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]