Koboltglans

Från Wikipedia
Koboltglans
Mineralet koboltglans.
Strunz klassificering02.EB.25
Kemisk formelCoAsS
FärgRödaktigt silvervit, violett stålgrå till svart
FörekomstsättKorn till massivt
KristallstrukturOrtorombiska, pseudokubiskt
SpaltningPerfekt på {001}
BrottOjämnt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)5,5
GlansMetallisk
RefraktionOpak
Streckfärggråaktig till svart
Densitet6,33
TyplokalCobalt, Ontario

Koboltglans, CoAsS, är ett metallglänsande mineral bestående av kobolt (ca 35,5 %), arsenik (45,2 %) och svavel (19,3 %). I regel ingår även något järn.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Mineralet är rödaktigt silvervitt till färgen och starkt metallglänsande. Det kristalliserar ortorombiskt men de tre kristallaxlarna är nästa lika långa, a=5,5833 Å, b=5,5892 Å, c=5,5812 Å.[1] Mineralet ser ofta ut som kub eller pentagondodekaeder. Koboltglans anlöps lätt och antar då en mattgrå färg.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Koboltglans förekommer på flera ställen i Sverige tillsammans med andra sulfidmineral, bland annat kopparkis och de mera underordnade koboltmineralen linneit och smaltit. Ofta är den insprängd i kalksten eller gnejs.

I Sverige finns den vid Tunaberg i Södermanland, Vena gruvfält i Närke, Gladhammar i Småland, Håkansboda och Riddarhyttan i Västmanland[2] med flera ställen.

Viktiga fyndigheter finns i Tyskland, Kanada, Australien och Marocko.

Användning[redigera | redigera wikitext]

I Norge har man brutit koboltglans vid Skutterud vid Modum (cirka 5 mil VNV Oslo) och framställt koboltfärger av den.

Förekomster i Schlesien och Westfalen har använts för tillverkning av smalt och till färger för glas- och porslinsindustrin.

Koboltmineralet har också stor betydelse för framställning av stål- och andra legeringar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Cobaltite, 12 november 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1] koboltglans på Handbook of mineralogy
  2. ^ Jansson, Michael; Hedin L-H (2007). Mineral i Sverige. Kristianstad: Förlags AB Björnen. sid. 66. ISBN 978-91-88528-58-2