Koboltkardinal

Från Wikipedia
Koboltkardinal
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKardinaler
Cardinalidae
SläkteCyanocompsa
ArtKoboltkardinal
C. parellina
Vetenskapligt namn
§ Cyanocompsa parellina
Auktor(Bonaparte, 1850)[2]
Utbredning
Synonymer
Koboltfink

Koboltkardinal[3] (Cyanocompsa parellina) är en centralamerikansk fågel i familjen kardinaler inom ordningen tättingar.[4]

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Koboltkardinalen är en 13–14 cm lång finkliknande fågel, jämnstor med indigofinken men sattare och med kraftigare, något böjd näbb. Hanen är mörkblå med ljusare blått på panna, skuldorna, övergumpen och i ett strupsidesstreck. Honan är mörkt rödbrun utan ljusare vingband som hos indigofinken.[5]

Fåglar i västra Mexiko (indigotica) är större och ljusare med mindre blått på ryggen hos hanen och mindre bjärt rödbrunt hos honan med ljusare strupe och buk.[6]

Sången är ljus, behaglig och klingande, bestående av klara fraser som levereras utan pauser, mot slutet avtagande. Lätet är ett klart tjippande ljud, olikt Passerina-finkar.[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Koboltkardinal delas in i tre underarter i två grupper med följande utbredning:[4]

Vissa urskiljer även underarten lucida med utbredning från nordöstra till östra Mexiko.[7]

Fågeln är en återkommande men sällsynt gäst i USA, i södra Texas och Louisiana.[5][8]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Tidigare delade koboltkardinalen släkte med blåsvart kardinal och ultramarinkardinal. Genetiska studier[9] visar dock att dessa är mycket nära släkt med azurkardinalen (Cyanoloxia glaucocaerulea), varför de numera i inkluderas i Cyanoloxia. Koboltkardinalen är istället systerart till arterna i Passerina.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Koboltkardinalen hittas i skogsbryn, tät undervegetation i högvuxen skog och i buskmarker. Den ses födosöka enstaka eller i par långt ner i vegetationen. Fåglar i häckningstillstånd har noterats i maj i Belize. Det skålformade boet av smårötter, gräs och växtdelar placeras i en buske.[8]

Status[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde, men minskar i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN placerar den därför i kategorin livskraftig.[1] Beståndet uppskattas till i storleksordningen 50 000 till en halv miljon vuxna individer.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2020 Cyanocompsa parellina . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
  2. ^ Itis, Cyanocompsa parellina (Bonaparte, 1850), TSN: 179546, <www.itis.gov>, läst 2012-05-06
  3. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  4. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  5. ^ [a b c] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 45. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ Navarro, A.G. & Peterson, A.T. (2004) An alternative species taxonomy of Mexican birds. Biota Neotropica, 4, 1–32
  7. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  8. ^ [a b] Brewer, D. (2020). Blue Bunting (Cyanocompsa parellina). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/62213 4 maj 2020).
  9. ^ Bryson, R.W., J. Chaves, B.T. Smith, M.J. Miller, K. Winker, J.L. Pérez-Emán, and J. Klicka (2013), Diversification across the New World within the blue cardinalids (Aves: Cardinalidae), J. Biogeogr. 41, 587-599.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]