Koloratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Röstläge
Högt, oftast kvinnligt
Sopran
Mezzosopran
Alt

Lågt, oftast manligt

Tenor
Baryton
Bas

Koloratur (av lat. color färg) Virtuos utsmyckning av vokalmusik genom snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar.

Koloraturer förekom ofta i den italienska körmusiken under 1400- och 1500-talet, och utvecklades särskilt i Florens. Under de följande århundradena var italiensk musik mycket tongivande, och koloraturer praktiserades i nästan all opera- och kantatmusik. Även arabisk sångteknik innehåller koloraturer, och uppkomsten i Europa kan ha varit genom kulturellt utbyte därifrån. Fram till början av 1800-talet gavs sångartister inom alla röstlägen möjlighet att demonstrera sin virtuositet genom koloraturer.

Barockoperans bravurarior gav rikliga tillfällen till sådan improvisation, i synnerhet vid kadenserna. Från 1800-talet står koloraturer främst att finna i arior för sopraner, varför benämningen koloratursopran uppkommit. I det här fallet räknas den koloraturrörsten som den högsta av sopranrösterna medan den dramatiska är motsatsen. Koloratur förekommer dock i alla röstlägen, särskilt i barockoperor. Bach har koloratur i nästintill all vokalmusik, undantaget de långsamma stycken (Bach skrev dock aldrig någon opera). Även körsatser kan vara rikt utsmyckade med koloraturer i alla stämmor. Bachs Magnificat och Händels Messias är bra exempel på detta.

Berömda koloraturarior är Nattens drottnings stora aria (hämndarian) i Mozarts Trollflöjten, Lucias aria (vansinnesscenen) i Donizettis Lucia di Lammermoor och Zerbinettas aria i Richard Strauss Ariadne på Naxos. Koloratur förekommer också i tyngre partier. Leonora i Trubaduren och Violetta i La Traviata (båda av Verdi) är sådana exempel, där finns koloraturer i ariorna i form av snabba löpningar, oftast långa skalor upp och ner.