Konsonantkluster

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Konsonantgrupp, konsonantklunga eller konsonantkombination uppstår när flera konsonantljud avlöser varandra i ett ord, utan mellanliggande vokal. Begreppet gäller språkljud och inte stavning. De nio konsekutiva konsonanterna i ”Borsjtjschlager” utgör ett konsonantkluster av längd fem (”r”, ”sj”, ”tj”, ”sch” och ”l”). Det finns språk, i vilka inga konsonantkluster alls existerar, exempelvis hawaiiskan, som i orden Honolulu, Niihau, Kauai, Oahu, Molokai, Lanai, Kahoolawe och Maui. I språk som serbiska förekommer exempelvis srpski (som betyder just serbiska) med fem konsonanter i rad.

I Svenskan[redigera | redigera wikitext]

Konsonantkluster finns naturligt i svenskan med maximalt tre konsonanter i rad. I ords början är det första ljudet i samtliga fall en frikativa, ett s: språk, sträng, spricka, etc. När klustret förekommer genom tillförandet av suffix kan klustren dock bli längre. I ”Herbstskts” har språkvetaren Adolf Noreen hittat åtta i rad. Det är efternamnet Herbst följt av adjektivsuffixet -sk, sedan neutrum -t, och slutligen genitiv -s.

Svenskans konsonantkluster kan ställa till problem för talare med annat modersmål, se bruten svenska. Till exempel skjuts en e-liknande vokal in av spansktalande innan initiala konsonantklustren i ord som (e)sko och (e)skola. Turkar och iranier ha en tendens att skjuta in e-, a- och u-liknande vokaler i konsonantkluster, till exempel f(e)licka. Finnar brukar tappa konsonanter i initiala kluster, exempelvis (sk)riva. Det är även vanligt att personer som lär sig svenska realiserar konsonanter i kluster assimilerat, till exempel tonassimilation i ord som vänta (uttalas då som vända).[1]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Povel Ramel har skrivit en dialog som heter "Curat ocoh Gunanar", som handlar om att Gunnar (Gunanar) alltid sätter in en vokal mellan två konsonanter när han talar för att motverka konsonantkluster, vilka enligt honom själv, gör att svenska språket exploderar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bannert (1990), s. 34

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bannert, Robert (1990). På väg mot svenskt uttal. Lund: Studentlitteratur