Konstförfalskning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En stad på en klippa köptes i Spanien i mitten på 1880-talet av en amerikansk samlare. Målningen tillskrevs Francisco de Goya (1746-1828), men tros idag ha målats av en av Goyas efterföljare, Eugenic Lucas, och kan ha målats så sent som 1850-75. Lucas studerade Goyas tekniker och lyckades skapa en målning som påminde så mycket om Goyas stil att den inte troddes vara en förfalskning förrän omkring 1970. Många av grunddragen kan ha tagits från olika verk av Goya och den förefaller därför vara en pastisch. Jämför med Goyas Majträd.

Konstförfalskning hänvisar till att skapa och framför allt sälja konstverk som falskeligen tillskrivs en annan, vanligtvis kändare, konstnär. Konstförfalskning är mycket lönsamt, men moderna daterings- och analysmetoder har gjort det mycket lättare att identifiera förfalskade konstverk. Konstförfalskningens lönsamhet bygger på det faktum att konstnärens status är viktigare för värdet än verkets estetiska kvalitet. Att kopiera konstverk och att förfalska en annan konstnärs signatur är ett förfalskningsbrott. Vid försäljning av en konstförfalskning kan det också vara fråga om bedrägeri eller försök till sådant.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förfalskningar av konstverk har gjorts i över tvåtusen år. Romerska skulptörer tillverkade efterbildningar av grekiska skulpturer. Förmodligen visste den samtida köparen att de inte var äkta. Under den klassiska perioden skapades konst mestadels för historiska referenser, religiös inspiration eller bara estetisk njutning. Konstnärens identitet var ofta av ringa betydelse för köparen.

Under renässansen tog många målare an lärlingar som studerade målningstekniker genom att kopiera mästarens verk och stil. Som betalning för utbildningen sålde mästaren sedan dessa arbeten. Detta sågs vanligtvis som en hyllning och inte som förfalskning, även om vissa av dessa kopior senare felaktigt har tillskrivits mästaren.

Efter renässansen ledde en omfördelning av världens rikedomar till stark efterfrågan på konst av en nyligen välbärgad medelklass. Vid slutet av 1400-talet grävdes de romerska statyerna fram i Italien och väckte befolkningens intresse för antikviteter ännu mer, vilket ledde till kraftig höjning av värdet på dessa föremål. Detta uppsving utvidgades snart till att omfatta verk av moderna och nyligen avlidna konstnärer. Konst hade blivit en handelsvara och det ekonomiska värdet av konstverken kom att bero på vem konstnären var. För att identifiera sina verk började målare markera dem på olika sätt. Senare utvecklades dessa märken till signaturer. Eftersom efterfrågan på vissa konstverk började överstiga utbudet, började falska underskrifter synas allt oftare på den öppna marknaden. Under 1600-talet lade bland annat efterföljare till Albrecht Dürer till falska underskrifter för att höja värdet på sina verk.[1]

Under 2000-talet har konstmarknaden favoriserat konstnärer som Salvador Dalí, Pablo Picasso, Klee och Matisse och verk av dessa konstnärer har ofta blivit föremål för förfalskningar. Förfalskningarna säljs vanligtvis till konstgallerier och auktionshus.

Förfalskare[redigera | redigera wikitext]

Det finns huvudsakligen tre sorters konstförfalskare. Den första skapar en efterbildning i uppsåt att verket ska framstå som identiskt med originalet, den andra upptäcker ett verk och försöker framhäva det som något det inte är för att höja dess värde och den tredje upptäcker att ett verk är en förfalskning men säljer det ändå som ett originalverk.[2]

Kopior, replikor, avbildningar och pastischer är ofta legitima verk och skillnaden mellan en legitim reproduktion och en avsiktlig förfalskning är otydlig. Till exempel använde Guy Hain ursprungliga gjutformer för att efterbilda flera av Auguste Rodins skulpturer. Men när Hain sedan signerade sina avbildningar med namnet på Rodins ursprungliga gjuteri, blev verken avsiktliga förfalskningar.

Konstnärer[redigera | redigera wikitext]

Skulptur av "Leonardo Rossi", ett namn som ofta använts för plagiat.

En förfalskare måste ha åtminstone lite kunskaper om den typ av konst han försöker att imitera. Många förfalskare var en gång nybörjare i konstnärsbranschen som försökte bryta sig in på marknaden utan framgång, varefter de så småningom kom att förfalska verk istället. Ibland lånas eller stjäls ett originalverk från ägaren för att skapa en kopia av det. Förfalskaren lämnar sedan tillbaka kopian till ägaren och behåller originalet för sig själv. År 1799 lånades ett självporträtt av Albrecht Dürer, som hade hängt i Nürnbergs stadshus sedan femtonhundratalet, ut till Abraham Küffner. Konstnären gjorde en kopia av originalet och lämnade tillbaka kopian istället för originalet. Förfalskningen upptäcktes år 1805, då den ursprungliga såldes på auktion.

Även om många konstförfalskare reproducerar verk enbart för pengarnas skull, så finns det sådana som hävdar att de skapar förfalskningar bara för att visa vilken godtrogenhet som finns i konstvärlden. Vissa konstförfalskare som blivit avslöjade har senare sålt sina reproduktioner ärligt, och några har faktiskt nått egen berömmelse och fått uppskattning på detta sätt. Förfalskningar målade av Elmyr de Hory har blivit så värdefulla att till och med förfalskningar av Horys förfalskningar har dykt upp på marknaden.

Ett märkligt fall var konstnären Han van Meegeren som blev känd genom att skapa "den bästa Vermeer-målningen någonsin".[3] Hans egna verk blev värdefulla också, vilket faktiskt i sin tur lockat andra förfalskare. En av dessa förfalskare var hans son, Jacques van Meegeren, som skrev intyg om att en viss del av den konst som han erbjöd "skapades av hans far, Han van Meegeren".[4]

Förfalskare kopierar vanligtvis verk av avlidna konstnärer, men det finns ett litet antal som reproducerar verk av levande konstnärer. I maj 2004 upptäckte den norske konstnären Kjell Nupen att Kristianstads galleri sålde otillåtna, signerade exemplar av hans verk.

Konsthandlare[redigera | redigera wikitext]

På senare tid har det påståtts att konsthandlare och auktionshus har varit alltför ivriga att förklara förfalskningar som äkta och sälja dem snabbt för att göra vinst. Om en återförsäljare upptäcker att ett verk är en förfalskning, kan han lämna tillbaka det till den tidigare ägaren, vilket ger förfalskaren en möjlighet att sälja det någon annanstans.[5]

Vissa förfalskare har skapat falska papper och proveniens för att verken ska förefalla mer äkta. Den brittiske konsthandlaren John Drewe skapade falska dokument om verk skapade av hans partner John Myatt och lade även in bilder av förfalskningar i arkiven hos framstående konstinstitutioner.[6] Experter och institutioner kan också vara ovilliga att erkänna sin egen felbarhet. Konsthistorikern Thomas Hoving uppskattar att olika typer av förfalskad konst omfattar upp till 40 procent av konstmarknaden.[2]

Detekteringsmetoder[redigera | redigera wikitext]

De mest uppenbara förfalskningarna avslöjas vara klumpiga kopior av tidigare konst. En förfalskare kan försöka skapa ett "nytt" verk genom att kombinera delar av fler än ett verk. Förfalskaren kan utelämna detaljer som är typiska för konstnären de försöker efterlikna, eller lägga till anakronismer, i försök att hävda att det förfalskade verket är en något annorlunda kopia, eller en tidigare version av ett kändare verk. För att upptäcka verk av skickliga förfalskare måste utredare förlita sig på andra metoder.

Undersökningstekniker[redigera | redigera wikitext]

Tester som gjordes på denna målning avslöjade att de gamla maskhålen i panelen hade gjorts med en borr (de var raka, inte krokiga) och att jungfruns klädnad hade målats med berlinerblått, ett pigment som inte uppfanns förrän på 1700-talet. Målningen tros ha skapats på 1920-talet av en okänd italiensk förfalskare.

Oftast är en grundlig genomgång av verket tillräckligt för att avgöra dess äkthet. Till exempel kan en skulptur ha skapats med moderna metoder och verktyg. Vissa förfalskare har använt konstnärliga metoder som är oförenliga med de ursprungliga konstnärernas, såsom felaktiga karakteristiska penseldrag, perspektiv, föredragna teman eller tekniker, eller så har de använt färger som inte fanns tillgängliga under konstnärens livstid. Vissa förfalskare har doppat verk i kemikalier för att "föråldra" dem och några har även försökt att göra maskhål i sina målningar genom att borra hål i dem.

Vid försök att verifiera konstverk bestämmer experter också verkets proveniens. Om verket inte har några papper, är det sannolikt en förfalskning. Andra tekniker som förfalskare använder som kan tyda på att en målning inte är äkta är:

  • ramar, antingen nya eller gamla, som har ändrats för att få falska målningar att se mer äkta ut.
  • för att dölja manipulationer limmar förfalskare ibland på papper, antingen nytt eller gammalt, på baksidan av målningen, eller beskär den falska målningen så att den inte stämmer med den ursprungliga målningens storlek.
  • nyligen tillagda beteckningar på osignerade konstverk. Såvida dessa beteckningar inte är lika gamla som verken själva, kan misstankar höjas.
  • gamla spikhål eller andra märken på baksidan av en målning kan tyda på att den har tagits ut ur sin ram, fifflats med och satts tillbaka, eller att ramen bytts ut.
  • signaturer på målningar som verkar oförenliga med själva konsten (antingen fräschare, mer markerade, etc.).
  • osignerade verk vilka återförsäljaren har "hört" är skapade av en viss konstnär (vanligtvis en mycket känd sådan).

Autentisering[redigera | redigera wikitext]

Om bedömningen av ett verk inte kan avslöja om det är äkta eller förfalskat, kan utredarna försöka verifiera objektet med hjälp av några eller i vissa fall samtliga av de rättstekniska metoderna nedan:

Porträtt av en kvinna, tillskriven Goya (1746-1828). Röntgenbilder tagna av denna målning 1954 visade ett porträtt av en annan kvinna, omkring 1790, under ytan. Analyser med röntgenkristallografi visade en förekomst av zinkvit färg, en färg som uppfanns först efter Goyas död. Ytterligare analyser visade att ytans färg var modern och hade tillämpats för att inte dölja sprickbildningarna på originalet. Efter analyserna lämnade konservatorerna verket såsom det ser ut på bilden, med delar av den gamla och nya målningen synliga, för att illustrera den invecklade konstförfalskningen och svårigheterna med att upptäcka den.
  • C14-metoden används för att datera verk som är upp till 10 000 år gamla.
  • datering av blyvit malm används för att mäta åldern på verk som är upp till 1600 år gamla.
  • röntgenmetoder kan användas för att upptäcka tidigare verk under ytan på en målning. Ibland målar konstnärer över sina verk, men om målningen tros vara från 1600-talet och målningen under föreställer människor i 1800-talskläder antar forskaren att målningen inte är äkta. Röntgenstrålar kan också användas för att avgöra om ett verk har ändrats eller reparerats.
  • röntgenkristallografi används för att analysera de komponenter som verkets färg består av och för att upptäcka pentimenti.
  • röntgenfluorescensanalys kan avslöja om metallerna i en metallskulptur eller om sammansättningen av pigment är för ren eller yngre än deras förmodade ålder. Det används också för att avslöja konstnärens (eller förfalskarens) fingeravtryck.
  • ultraviolett fluorescens och infraröd analys används för att upptäcka reparationer eller tidigare målningar på dukar.
  • AAS (Atomic Absorption Spectrophotometry, "atomisk absorptionsspektrofotometri") och ICP-MS (Inductively Coupled Plasma Mass Spectrometry, "induktivt förenad plasmamasspektrometri") används för att upptäcka ovanligheter i målningar och liknande material. Om det finns ett ämne som utredarna vet inte användes för verk av denna typ, är verket inte äkta.
  • dendrokronologi är en metod som används för att datera trä med hjälp av dess årsringar.
  • analyser av stabila isotoper kan användas för att avgöra var marmorn som användes för en skulptur bröts.
  • termoluminiscens (TL) används för att datera keramik. TL är det ljus som produceras av värme. Äldre keramik producerar mer TL vid uppvärmning än nyare keramik.
  • krackelering (sprickbildningar) är något som ibland används för att upptäcka förfalskningar.

Digital autentisering[redigera | redigera wikitext]

Statistiska analyser av digitala bilder av målningar är en ny metod som nyligen har använts för att upptäcka förfalskningar. Med hjälp av en teknik som kallas vågelementsnedbrytning kan en bild uppdelas i en samling mer grundläggande bilder. Stora penseldrag på ytan, som exempelvis en blå himmel, skulle dyka upp som bilder med mestadels låg frekvens medan de finare dragen i grässtrån skulle ge bilder med hög frekvens.[7] En grupp målningar tillskrivna Pieter Bruegel den äldre testades med hjälp av vågelementsnedbrytning. Fem av målningarna var kända imitationer och analysen kunde korrekt identifiera de fem förfalskade målningarna. Metoden användes också på tavlan Virgin and Child with Saints ("Jungfrun med [Jesus]barnet och helgon"), som skapades i Pietro Peruginos ateljé. Historiker har länge misstänkt att Perugino endast målade en del av sina verk. Vågelementsnedbrytningen visade att minst fyra olika konstnärer hade arbetat på målningen.

Problem med autentisering[redigera | redigera wikitext]

Många förfalskningar lyckas ändå undvika autentisering. Han van Meegeren, kanske 1900-talets mest kända förfalskare, använde historiska målardukar för sina Vermeer-förfalskningar och skapade sina egna färgpigment för att få målningarna att förefalla äkta. Han erkände först att han skapade förfalskningar när han blev anklagad för förräderi, ett brott som var belagt med dödsstraff. Så mästerliga var hans förfalskningar att van Meegeren var tvungen att skapa en "Vermeer" medan han var under polisbevakning, för att bevisa sig oskyldig till förräderibrottet.

Förfalskningar av fotografier[redigera | redigera wikitext]

På senare tid har fotografier blivit föremål för förfalskningar och eftersom marknadsvärdet av dessa verk stiger, kommer förfalskningarna att fortsätta. Efter deras död blev verk av Man Ray och Ansel Adams vanliga mål för förfalskningar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Notet[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Forgeries, a Long History, Adrian Darmon.
  2. ^ [a b] False Impressions: The Hunt for Big-Time Art Fakes, Thomas Hoving, Simon & Schuster, 1996.
  3. ^ Kilbracken, Van Meegeren: Master Forger New York 1967.
  4. ^ Frededrik H. Kreuger, A New Vermeer, Rijswijk 2003.
  5. ^ Who Wins and Who Loses When Art is Stolen or Forged?
  6. ^ Art libraries as a source of false provenance
  7. ^ Erica Klarreich (2004). "Con artists. Scanning program can discern true art". Science News 166 (22): 340.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]