Konstgång

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Konstgång, funktionsprincip.

Konstgång (regionalt oftare kallad "stånggång") är en äldre anordning för mekanisk kraftöverföring över kortare sträckor.[1] Systemet uppfanns på 1500-talet i Tysklands gruvdistrikt i bland annat i Harz och Erzgebirge. Christoffer Polhem förbättrade systemet i Sverige, där konstgångar var i drift en bit in på 1900-talet.

Funktionssätt och utveckling[redigera | redigera wikitext]

Polhemshjul, modell i Tekniska Museet.
Video visande funktionen av Sördalens konsthjul och stånggång.
Ett halvt konsthjul i Ekomuseum Bergslagens skylt.

Till skillnad från en kraftöverföring med en kontinuerligt roterande axel rör sig konst- eller stånggången pulserande, i en rörelse fram och tillbaka liknande en pistong. Den drivande änden i konstgången får sin rörelse från en vev på ett roterande hjul, som ofta drivs av vattenkraft liknande en vattenkvarn. Om konstgången drivs av vatten kallas systemet för vattenkonst och hjulet kallas konsthjul eller i Sverige även Polhemshjul eftersom Christoffer Polhem förbättrade den tyska uppfinningen. En modell av Polhems uppfinning står i Tekniska Museet i Stockholm.

Systemet uppfanns på 1500-talet i Tysklands gruvdistrikt. Kraftförlusten i systemet kunde bli upp till 20 % per kilometer vilket begränsade det effektiva användningsområdet till sträckor upp till några kilometer.

Långa timmerstockar fogas samman till en anordning som fortplantar den rörelse som den första stocken fått från det roterande hjulet. I anordningens slut kan rörelsen överföras till en annan anordning, exempelvis ett annat hjul som kan driva en pump, en masugnsblåsbälg eller ett uppfordringsverk för malm och personer. Ett vändbrott eller konstbrott är en mekanisk anordning på en konstgång med vars hjälp kraften i konstgången kan växlas, delas eller riktas om. Med ett konstbrott kan alltså till exempel kraften från ett kvarnhjul delas till två slutdestinationer. En konstgång kunde i dagligt tal kallas kort och gott för en konst.

Nackdelar[redigera | redigera wikitext]

Nackdelen med konstgången är den stora överföringsförlusten och att den måste ständig underhållas. Timret slits och anordningen kan bli en eldfara om för mycket friktion uppstår. Om en av konstgångarnas armar bröts av började vattenhjulet snurra fortare eftersom motståndet i systemet minskade. Då kunde det hända att kvarvarande stolpar och tvärbalkar inte längre klarade belastningen och slets sönder med ett omfattande haveri till följd.[2]

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Konstgångar användes ända fram till 1900-talet inom bland annat gruvdrift, exempelvis Lombergshjulet som överförde vattenkraft till att driva pumpar i Lombergets- och Risbergsfältet vid Grängesbergs gruvor. I Persbergs järngruva fanns konstgångar med en sammanlagd längd av omkring sju kilometer. Där ersattes stora delar av konstgångarna så småningom genom att kanaler byggdes för att flytta vattenkraften närmare gruvorna. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ersattes överföring av vattenkraften med elektricitet (se Hellsjöns kraftstation).

Konsthjul som symbol[redigera | redigera wikitext]

Ett Polhemshjul är "varumärket" för Ludvika Gammelgård och ett halvt konsthjul ingår i logon för Ekomuseum Bergslagen.

Delvis bevarade konstgångar i Sverige (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bildexempel[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedi: stånggång.
  2. ^ Informationstavla vid Lombergshjulet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]