Kontraktualism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kontraktualism, kontraktsteori eller "kontraktarianism", är en morallära och ett politiskt begrepp enligt vilken det moderna samhället huvudsakligen bygger på samhällskontrakt, dvs. pakter som enskilda ingår för att lättare kunna tillvarata ömsesidiga värden och intressen. Samhället ses hos upplysningsfilosoferna, som Hobbes, Locke och Montesquieu, som ett resultat av individers förgottfinnande att samarbeta. Kontraktualismen, med dess betoning av den förnuftiga människan, spelade senare, under 1800-talet och tänkare som Herbert Spencer, en viktig frigörande roll för kapitalismen i dess frigörelse från feodalismen och skråväsendet minsta möjliga statliga inblandning. Kritiker invände dock ganska snart att ett samhällskontrakt måste vara något mer än att skydda frukten av industriägarnas arbetsinsatser. [1]

Naturrätten[redigera | redigera wikitext]

Kontraktsteorin härleddes ur naturrätten.

Inom etiken är benämningen kontraktsetik vanlig. Filosofin innebär att varken objektiv moral eller någon gud är nödvändig för moralen. Människan är av sin natur egoistisk, och etik ska istället förstås som en slags överenskommelse mellan antingen förnuftiga individer eller dig själv, och en stat där de involverade går med på att ge upp en viss del av sin frihet för sin egen skull. Bryter någon mot kontraktet så har personen i fråga ställt sig utanför moralens sfär och har således inte längre någon rätt till ta del av de fördelar som är kontraktets avsikt att ge, bland dessa inkluderas moralisk hänsyn. Företrädare för denna teori är Thomas Hobbes, John Locke, Jean-Jacques Rousseau, Samuel von Pufendorf, John Rawls och David Gauthier. Beteckningen samhällskontrakt hör hemma i dessa upplysningsfilosofers resonemang, men deras tolkningar kunde skilja sig ganska mycket åt. Bland de första som uttryckte kontraktualistiska tankegångar finns Salamancaskolan.

Hobbes[redigera | redigera wikitext]

Den brittiske tänkaren Thomas Hobbes (1588-1679) såg människorna som egoister som styrdes av egenintresset, och tolkade det s.k. naturtillståndet som allas kamp mot alla. Han menade att människorna var egoistiska varelser som styrdes av sina egenintressen och att naturtillståndet var en "allas kamp mot alla". Men alla skulle förlora på att samhället helt spårade ur eller helt enkelt upphörde att fungera. För att kunna överleva tvingades människorna sluta ett samhällskontrakt, genom vilket de överlämnade sin (naturliga) beslutanderätt till staten mot att den skyddade deras liv och egendom. Rätt blir i enlighet med kontraktet, fel ett brott mot kontraktet. Samhällskontraktet och grundlagen blir identiska. Staten är enligt Hobbes ett nödvändigt ont eftersom människan inte klarar sig utan den. Han liknar staten vid odjuret Leviathan i Gamla Testamentet, vilket kanske inte är underligt eftersom "staten" kunde vara en despot lika väl som en upplyst konung.[2]

Locke[redigera | redigera wikitext]

John Locke (1632-1704) såg lite annorlunda på naturtillståndet. Människorna har samma värde och har likartade behov och de kan med förnuftets hjälp resonera sig fram till vad som är rätt och fel. Denna förmåga är ett naturligt tillstånd hos alla människor. Av denna naturrätt följer att varje människa har rätt till sitt liv och sina åsikter liksom resultatet av sitt arbete – vilket är liberalismens grundläggande och tidigaste idéer. Enligt Locke var det inte människorna som av nödtvång anlitade staten/fursten, utan samhällskontraktet var mellan människorna (vars liv och egendom skulle skyddas) och statens representanter, som borde kunna avsättas om de inte skötte sig. Locke förordade maktdelning: en lagstiftande makt (parlamentet) och en styrande makt (regeringen). Konstitutionell monarki var också något som också genomfördes i England under Lockes livstid.[3]

Montesquieu[redigera | redigera wikitext]

Charles-Louis de Secondat Montesquieu (1689-1755) levde i ett annat typ av samhälle, nämligen det franska enväldet, vilket han våldsamt argumenterade emot. Han såg Lockes idéer och deras praktiska genomförande i den nya engelska konstitutionen som en tydlig förebild. Kungen och dennes kabinett hade den styrande eller verkställande makten, parlamentet den lagstiftande, dessutom borde lagförslag granskas och tillämpas av en tredje maktsfär: självständiga domstolar. Kungen eller kungens män skulle inte vara domstol, inte heller lorderna i det första, primitiva parlamentet. Domstolarna skulle fungera självständigt. Den maktfördelningsprincip som Montesquieu förespråkade var således tredelad med sfärer skilda från varandra: den lagstiftande, den verkställande/styrande och den dömande makten. Denna princip blev grundläggande för den nya amerikanska konstitution som tillkom efter den amerikanska revolutionen 1776-83.[4]

Till kontraktualismen hör även naturrättslig folksuveränitetsprincip och hur den skall manifesteras.

Problem med kontraktualismen[redigera | redigera wikitext]

Moderna kontraktualister menar inte längre att något samhällskontrakt faktiskt har ingåtts. Det är en filosofisk konstruktion som inte stämmer överens med historien, menar de. De anser snarare att kontraktet är implicit förstått och att man accepterar det om man åtnjuter dess fördelar i form av exempelvis hänsyn. Det finns dock allvarligare problem med kontraktualismen än så. Om människan är en obotlig egoist, vad hindrar då henne från att bryta mot kontraktet när det gynnar henne om hon tror sig kunna göra det oupptäckt? Även i en totalitär stat finns det möjligheter att smita undan. Det ska noteras att detta är ett problem som uppkommer i många fler etikteorier.

En modern kontraktteoretiker, David Gauthier, menar att det inte ligger i egoistens intresse att bryta mot kontraktet. Kanske kommer egoisten undan en, två eller flera gånger med kontraktsbrott men förr eller senare upptäcker vi vad för person vi har att göra med och kastar ut denna från gemenskapen. Mot detta kan invändas att personen kan ställa till med nog så stor skada med de kontraktsbrott som personen faktiskt begår och tror sig komma undan med eller till och med faktiskt kommer undan med.

Hur ser situationen ut för de svaga i kontraktssamhället? Kritiker menar att de som inte har något att erbjuda de starkare i förhandlingen om kontraktet hamnar i en ofördelaktig position. Kontraktualisten skulle antagligen mena att de kan sluta sig samman och uppnå en starkare förhandlingsposition och att samhället på så sätt inte skulle bli för ojämlikt. Rawls menade att ojämlikhet kunde förhindras genom att vi skulle föreställa oss alla rationella varelser samlade i ett rum med en "okunnighetens slöja" som förhindrade vetskap om den egna sociala positionen i samhället. Därefter skulle vi tillsammans komma på regler som vore förnuftiga och som vi skulle kunna anta skulle följas av de flesta, detta utan vetskap om huruvida vi är rika, fattiga, invandrare eller rika företagsledare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, NE
  2. ^ Lübecke, Poul (red), (1983; sv uppl 1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. Sid. Uppslagsord "Hobbes, Thomas". ISBN 91-37-11151-5 
  3. ^ Lübecke, Poul (red), (1983; sv uppl 1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. Sid. Uppslagsord "Locke, John". ISBN 91-37-11151-5 
  4. ^ Lübecke, Poul (red), (1983; sv uppl 1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. Sid. Uppslagsord "Montesquieu". ISBN 91-37-11151-5