Konvent (politik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ett konvent (presidential nominating convention eller national convention) inom amerikansk politik är ett möte vart fjärde år, som Demokraterna och Republikanerna håller var för sig. På detta nationella konvent samlas delegater från alla USA:s delstater liksom från självstyrande associerad delstater och territorier som Puerto Rico. Konventet administreras av Democratic National Committee respektive Republican National Committee. På konventet utser (nominerar) delegaterna en presidentkandidat och en vicepresidentkandidat som sedan ställer upp i presidentvalet. De antar också ett partiprogram. Konventet markerar slutet på primärvalsperioden och början på det allmänna valet. Idag utses i praktiken presidentkandidaten redan under primärvalen, där man utser delegater som förbinder sig att rösta på en viss kandidat, men historiskt har saken avgjorts vid det nationella konventet. Mediebevakningen av händelsen har därför minskat de senaste åren. Den sista gången ett nationellt konvent var av betydelse för vem som nominerades var republikanernas konvent 1976.

Innan konventen infördes i USA så utsågs vicepresident- och presidentkandidaterna genom particaucus, valmöten där inflytelserika kongressledamöter bestämde vem som skulle nomineras.[1] Demokraternas första konvent hölls 1832, och Republikanernas 1856. Mellan 1832 och 1936 hade Demokraterna en regel om minst två tredjedelars majoritet för att bli nominerad vilket kunde leda till mycket utdragna omröstningar. 1924 krävdes det till exempel 103 röstningsomgångar innan man kunde utse en presidentkandidat.[2] Den gången blev det ingen av förhandsfavoriterna, Al Smith eller William McAdoo, utan kompromissen John W. Davis. Konventet 1924 var också det första man sände live på nationell radio över hela USA.[3] Vid konventet 1912 nominerades Woodrow Wilson först vid 46:e omröstningen. Långvariga omröstningar kunde leda till att man valde en dark horse, en från början otippad kandidat, som James Polk 1844. Hans namn introducerades först vid 8:e omröstningen då det var uppenbart att ingen skulle få två tredjedelars majoritet, och han vann den 9:e omgången och sedan även presidentvalet. Konventens höjdpunkt, den valda kandidatens nomineringstal eller "acceptance speech", har förekommit sedan Franklin D. Roosevelt nominerades 1932.

Sedan 1936 krävs bara en majoritet av delegaternas röster och då har det oftast bara behövts en omröstning, men det beror också på förändringar i själva nomineringsprocessen. Demokraternas konvent 1952, då Adlai Stevenson blev presidentkandidat, var sista gången som något av partierna hade mer än en omröstning. 1968 tog Demokraterna bort enhetslagen (unit rule) som lät en delstats alla röster gå till en kandidat.

Demokraternas konvent 1956 var sista gången man hade omröstning även om vem som skulle bli vicepresidentkandidat. Därefter har presidentkandidaten själv valt sin medkandidat som sedan accepterats av konventet.

1984 infördes så kallade superdelegater i Demokratiska partiets konvent. Vissa delegater vid republikanernas konvent utses på samma sätt, men termen "superdelegater" brukar inte användas om dem.

Lista över konvent[redigera | redigera wikitext]

Fet stil: Vann presidentvalet
Val Demokraternas kandidat Stad Republikanernas kandidat Stad Whigs kandidat Stad
1832 Andrew Jackson Baltimore
1836 Martin Van Buren Baltimore
1840 Martin Van Buren Baltimore William Henry Harrison Harrisburg
1844 James K. Polk Baltimore Henry Clay Baltimore
1848 Lewis Cass Baltimore Zachary Taylor Baltimore
1852 Franklin Pierce Baltimore Winfield Scott Baltimore
1856 James Buchanan Cincinnati John C. Frémont Philadelphia Millard Fillmore Baltimore
1860 John C. Breckinridge (Sydstaterna)

och Stephen A. Douglas (Nordstaterna)

Charleston och Baltimore Abraham Lincoln Chicago John Bell Baltimore
1864 George B. McClellan Chicago Abraham Lincoln Chicago
1868 Horatio Seymour New York Ulysses S. Grant Chicago
1872 Horace Greeley Baltimore Ulysses S. Grant Philadelphia
1876 Samuel J. Tilden St. Louis Rutherford B. Hayes Cincinnati
1880 Winfield S. Hancock Cincinnati James A. Garfield Chicago
1884 Grover Cleveland Chicago James G. Blaine Chicago
1888 Grover Cleveland St. Louis Benjamin Harrison Chicago
1892 Grover Cleveland Chicago Benjamin Harrison Minneapolis
1896 William Jennings Bryan Chicago William McKinley St. Louis
1900 William Jennings Bryan Kansas City William McKinley Philadelphia
1904 Alton B. Parker St. Louis Theodore Roosevelt Chicago
1908 William Jennings Bryan Denver William Howard Taft Chicago
1912 Woodrow Wilson Baltimore William Howard Taft Chicago
1916 Woodrow Wilson St. Louis Charles Evans Hughes New York
1920 James M. Cox San Francisco Warren G. Harding Chicago
1924 John W. Davis New York Calvin Coolidge Cleveland
1928 Al Smith Houston Herbert Hoover Kansas City
1932 Franklin D. Roosevelt Chicago Herbert Hoover Chicago
1936 Franklin D. Roosevelt Philadelphia Alfred Landon Cleveland
1940 Franklin D. Roosevelt Chicago Wendell Willkie Philadelphia
1944 Franklin D. Roosevelt Chicago Thomas Dewey Chicago
1948 Harry S. Truman Philadelphia Thomas Dewey Philadelphia
1952 Adlai Stevenson Chicago Dwight Eisenhower Chicago
1956 Adlai Stevenson Chicago Dwight Eisenhower San Francisco
1960 John F. Kennedy Los Angeles Richard Nixon Chicago
1964 Lyndon B. Johnson Atlantic City Barry Goldwater San Francisco
1968 Hubert Humphrey Chicago Richard Nixon Miami Beach
1972 George McGovern Miami Beach Richard Nixon Miami Beach
1976 Jimmy Carter New York Gerald Ford Kansas City
1980 Jimmy Carter New York Ronald Reagan Detroit
1984 Walter Mondale San Francisco Ronald Reagan Dallas
1988 Michael Dukakis Atlanta George H.W. Bush New Orleans
1992 Bill Clinton New York George H.W. Bush Houston
1996 Bill Clinton Chicago Bob Dole San Diego
2000 Al Gore Los Angeles George W. Bush Philadelphia
2004 John Kerry Boston George W. Bush New York
2008 Barack Obama Denver John McCain St. Paul
2012 Barack Obama Denver Mitt Romney

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se Congressional nominating caucus i engelska Wikipedia.
  2. ^ "The Ballot Brawl of 1924", Washington Post, 4 mars 2008.
  3. ^ Smith, Jean Edward, FDR (2007), Random House, ISBN 978-1-4000-6121-1, sidan 210.