Kopparhuvud

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kopparhuvud
Agkistrodon contortrix contortrix
Agkistrodon contortrix contortrix
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Diapsider
Diapsida
Ordning Fjällbärande kräldjur
Squamata
Underordning Ormar
Serpentes
Familj Huggormar
Viperidae
Underfamilj Crotalinae
Släkte Agkistrodon
Art Kopparhuvud
A. contortrix
Vetenskapligt namn
§ Agkistrodon contortrix
Auktor Linné, 1766
Utbredning
Agkistrodon contortrix distribution.png
Hitta fler artiklar om djur med

Kopparhuvud (Agkistrodon contortrix) är en giftorm i familjen huggormar som finns i Nordamerika. Fem underarter finns beskrivna, där Agkistrodon contortrix contorix utgör holotyp.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Vuxna exemplar av arten blir vanligtvis mellan 50 och 95 centimeter långa, men vissa kan bli upp till 1 meter. Tvärtom vad som är vanligt bland ormar, så blir hanarna oftast större än honorna. Det största rapporterade exemplar är ett av underarten Agkistrodon contorix mokasen på 134,60 centimeter. För A. contorix contorix är det största rapporterade exemplaret 132,10 centimeter.[1] Kroppen är relativt kraftig, och huvudet brett och väl avsatt. Färgmönster och teckning varierar något mellan de olika underarterna, men består av en blekt brun till rödbrun grundfärg – som blir mörkare mot mitten av ormens rygglinje – och tvärgående band eller fläckar. Dessa är ofta ljusa i mitten och mörka mot kanterna.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kopparhuvud finns i USA i delstaterna Alabama, Arkansas, Connecticut, Delaware, Florida, Georgia, Illinois, Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maryland, Massachusetts, Missouri, Mississippi,New Jersey, New York, North Carolina, Ohio, Oklahoma, Pennsylvania, South Carolina, Tennessee, Texas, Virginia och West Virginia. Den förekommer också i Mexico, i delstaterna Chihuahua och Coahuila.[3]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Inom sitt utbredningsområde lever arten i en mängd olika habitat, men föredrar lövskogsmarker, gärna uppblandade med ängar. Arten kan emellertid också hittas i mer klippiga områden och i närheten av våtmarker. I Mexico finner man den ofta i närheten av floder eller torrlagda flodfåror, som temporärt fylls med vatten vid regn.[1]

Status[redigera | redigera wikitext]

Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) är arten inte hotad, och populationstrenden anses vara stabil.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Arten är ett rovdjur som jagar genom att lägga sig i bakhåll och vänta på att ett lämpligt byte skall komma förbi. Uppskattningsvis består dess diet av upp till 90 procent av små gnagare, såsom möss och sorkar, men de äter också stora insekter och herptiler, till exempel cikador och grodor.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Kopparhuvud fortplantar sig sent på sommaren. Honorna föder levande ungar, som vid födseln är ungefär 20 centimeter långa. En kull består vanligtvis av fyra till sju små ormar, men kullstorleken kan i sällsynta fall variera från en enda unge, upp till tjugo stycken. Ungarna liknar de vuxna ormarna, men är ljusare i färgerna och har gulmarkerad svanstipp. De flesta honor föder inte ungar varje år.

Förhållande till människor[redigera | redigera wikitext]

Likt de flesta huggormar föredrar kopparhuvud att i görligaste mån undvika nära kontakt med människor. Arten är heller inte särskilt aggressiv, och om den påträffas och har möjlighet lämnar den ofta platsen utan att bitas. Dess effektiva kamouflage gör den svår att upptäcka, och artens vana att "frysa" inför ett hot istället för att skyndsamt ringla iväg försvårar upptäckt ytterligare. Detta har lett till att många bett uppstår i samband med att människor trampat på eller nära ormen, utan att först ha observerat den. Bland döda löv eller mot rödaktig lera är kopparhuvud särskilt svår att upptäcka, och den håller sig stilla även om man kommer mycket nära – dock biter den oftast bara om annan fysisk kontakt först uppstår.

Ormen är giftig, men eftersom ormen sällan är aggressiv är betten oftast bara att se som en sorts varningar, varför mängden insprutat gift är liten, och betten sällan dödliga.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor till den engelska artikeln[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Campbell JA, Lamar WW. 2004. The Venomous Reptiles of the Western Hemisphere. Comstock Publishing Associates, Ithaca and London. 870 pp. 1500 plates. ISBN 0-8014-4141-2.
  2. ^ Gloyd HK, Conant R. 1990. Snakes of the Agkistrodon Complex: A Monographic Review. Society for the Study of Amphibians and Reptiles. 614 pp. 52 plates. LCCN 89-50342. ISBN 0-916984-20-6.
  3. ^ McDiarmid RW, Campbell JA, Touré T. 1999. Snake Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, vol. 1. Herpetologists' League. 511 pp. ISBN 1-893777-00-6 (bokserie). ISBN 1-893777-01-4 (band).
  4. ^ Venomous Snakes. National Institute for Occupational Safety and Health. Läst 10 november 2008.