Kordit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Strängar av kordit

Kordit är ett sprängämne bestående av nitroglycerin, bomullskrut och bindmedel som ersatte svartkrut i militärt bruk eftersom det brinner långsammare och med mindre rökutveckling.

Kordit är det svenska namnet på krutet, som annars kallas NC-krut. Det uppfanns av engelsmännen Frederick Abel och James Dewar omkring år 1890, som i detta sammanhang var invecklade i patentstrid med Alfred Nobel, vilken dock slutade till dennes nackdel.

Framställning och egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Kordit består av 58% Nitroglycerin, 37% Nitrocellulosa och 5% vaselin. Det framställs genom att blanda högnitrerat bomullskrut med nitroglycerin under tillsats av ca 20 % aceton och noggrant blanda massan i 3 – 4 timmar vid en temperatur på högst 40°C. Man tillsätter därefter vaselin under fortsatt omblandning i några timmar. Massan har därefter blivit homogen och något geléartad, så att den lätt kan pressas till rör eller strängar (grek. Chorde, sträng, ger namnet) av varierande storlek beroende på avsedd användning.

Kordit klassas som lågexplosivt på grund av långsam förbränningshastighet. Liksom beträffande ballistit har det varit nödvändigt att minska halten av nitroglycerin till 30 – 35 % (”modified cordite” = C.M.D.).

Användning[redigera | redigera wikitext]

I militären användes kordit för att skjuta i väg granater långa sträckor. Under andra världskriget blandade norrmännen kordit med svartkrut för att få längre räckvidd på sina fartygskanoner.

Kordit användes också som tändningsmekanism i de atombomber som detonerades under andra världskriget.

Kordit är nu dock föråldrat och det produceras inte längre.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia