Kråkfåglar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kråkor)
Hoppa till: navigering, sök
Kråkfåglar
Korp i Utah, USA.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Kråkfåglar
Corvidae
Vetenskapligt namn
§ Corvidae
Auktor Vigors, 1825
Utbredning
      Naturligt förekommande         Introducerad (eller återinförd) (Nya Zeeland, Mauritius, Réunion)        Nyligen utrotad (efter 1500) (Hawaii, Malta, Puerto Rico)        Historiskt utrotad (innan 1500) (Hawaii, Nya Zeeland)
      Naturligt förekommande


      Introducerad (eller återinförd) (Nya Zeeland, Mauritius, Réunion)


      Nyligen utrotad (efter 1500) (Hawaii, Malta, Puerto Rico)


      Historiskt utrotad (innan 1500) (Hawaii, Nya Zeeland)
Släkten
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kråkfåglar (Corvidae) är en familj med fåglar inom ordningen tättingar. Arterna inom släktet Corvus, som består av kajor, kråkor och korpar utgör mer än en tredjedel av familjen. Familjen förekommer över stora delar av världen förutom i allra sydligaste Sydamerika och på de isbelagda polerna. Familjen består av mer än 120 arter varav majoriteten förekommer i tropiska Syd- och Centralamerika, södra Asien och Eurasien, och i Afrika och Australasien finns det färre än tio arter. Kråkfåglarna härstammar förmodligen från Australien men de fem arter av släktet Corvus som finns där idag har återintroducerat kontinenten under sentida geologisk tid. De flesta arter inom familjen är sociala fåglar och flera har i tester uppvisat hög intelligens. Kråkfåglar är medelstora till stora tättingar med kraftiga fötter och näbb och de ruggar bara en gång per år, till skillnad från merparten tättingar som ruggar två gånger per år. Kråkfåglarna spelar en viktig roll i flera myter och inom folktro.

Ursprung och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kråkfåglarna härstammar förmodligen från Australien när kontinenten var mer isolerad än den är idag. När kontinenten närmade sig Eurasien för mellan 20 och 30 miljoner år sedan koloniserade dessa fåglar Asien och en i sammanhanget snabb evolutionär förändring skedde sedan när de fortsatte sin kolonisering av Europa och Amerika. Kråkfåglar förekommer över hela välden förutom i den sydligaste delen av Sydamerika och platser nära polerna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Blåskrika (Cyanocitta cristata) som återfinns i Nordamerika.

Ofta häckar kråkfåglar kolonivis. Boet placeras aldrig på marken, utan i träd, på klippor, hus, murar och liknande. Vanligen läggs 2-8 ägg som ruvas i 16-22 dagar.[1] De flesta kråkfåglar är sociala och lever, med undantag för häckningstiden, tillsammans i stora, slutna flockar. De är vanligen allätare och plundrar bon på ägg och ungar. Flera arter, exempelvis nötkråka, nötskrika och lavskrika, hamstrar föda inför vintern.[2] Kråkfåglar anses tillhöra de intelligentare djuren och de har stor inlärningförmåga och minne.[3] Bland annat har kråkor i staden Sendei i Japan lärt sig att öppna hårda nötter genom att låta bilar köra över dem vid övergångställen. När det sedan blir rött ljus för bilarna plockar fåglarna upp maten. Det är också en av få fågelgrupper som verkar utföra saker utan någon särskild anledning, som om de lekte. De är lätta att hålla i fångenskap och blir då mycket tama. Se även Fåglars intelligens.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fjäderdräkten hos många kråkfåglarna domineras av svart med inslag av vitt, grått, brunt, grönt och blått, men det finns även arter där andra färger dominerar och som har inslag av gult och rött. Familjens främsta anatomiska kännetecken är att hakvinkeln sträcker sig framför näsborrarna. Fötter och näbb är kraftiga och vingarna medelstora eller något större, dock inte mer än 5 till 6 gånger tarsens längd. Dessa fåglar går vanligtvis säkert och gravitetiskt, och nickar med huvudet för varje steg. Vanligtvis är kråkfåglarna ganska dåliga sångare, och utmärker sig genom starka, kraxande läten. Vissa arter kan man lära att härma ord, toner med mera.

Kråkfåglarna varierar i storlek mellan 15 och 65 cm.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Arter i systematisk ordning[redigera | redigera wikitext]

Idag räknar man med att det finns drygt 120 arter av kråkfåglar.[4]

Arter i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kajan är en vanlig och välkänd fågel i Sverige.

Det häckar åtta arter av kråkfågel i Sverige.[5] Förutom kråka är det främst den mindre nästan helsvarta kajan, den svartvita skatan och den stora korpen som är Sveriges mest välkända kråkfåglar. I Skåne är råkan dock den överlägset vanligaste kråkfågeln. Övriga arter som häckar i Sverige är nötskrika, lavskrika och den ganska sällsynta nötkråkan. Svartkråka är ovanlig i Sverige och uppträder oftast i södra Sverige. I övrigt finns det ett fynd av klippkaja.

Markmes[redigera | redigera wikitext]

Tidigare klassificiserades den tibetanska fågeln markmes (Pseudopodoces humilis) till familjen kråkfåglar, och kallades då "markhackare". Genetiska undersökningar visar att denna fågel istället tillhör familjen mesfåglar.[6]

Kråkfåglarna i folktron[redigera | redigera wikitext]

Kråkfåglar har spelat en viktig roll som exempelvis tur- och oturssymboler och inte sällan förebådar de döden i folktron. För nordbor är nog de mest välkända kråkfåglarna korparna Hugin och Munin som var asaguden Odens två följeslagare. Dessa båda fåglar flög jorden runt och berättade för Oden vad dom sett och hört. Hugin var den tänkande och Munin mindes allt. Sigurd Fafnesbanes dotter Aslög fick enligt legenden namnet Kraka eller Kråka efter att hon omhändertagits av Åke och Grima.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Ragnar Hall, Nationalencyklopedin, Kråkfåglar <[1]>, läst 2015-03-23
  2. ^ Brutus Östling, Susanne Åkesson (2009) Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga.
  3. ^ Prior, Helmut; Schwarz, Ariane; Güntürkün, Onur (2008). De Waal, Frans. red. ”Mirror-Induced Behavior in the Magpie (Pica pica): Evidence of Self-Recognition”. PLoS Biology "6" (8): sid. e202. doi:10.1371/journal.pbio.0060202. PMID 18715117. 
  4. ^ International Ornithologists' Union (2014) IOC World Bird List (xls), version 4.4, <worldbirdnames.org/names.html>, läst 2015-03-21
  5. ^ Svensson, Lars (2009). Fågelguiden. Värnamo: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  6. ^ www.blackwell-synergy.com - Pseudopodoces humilis, a misclassified terrestrial tit (Paridae) of the Tibetan Plateau

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]