Kreatin

Kreatin
Systematiskt namn	2-(Metylguanidino)ättiksyra
Kemisk formel	C4H9N3O2
Molmassa	131,13 g/mol
Utseende	Vit, fast
CAS-nummer	57-00-1
SMILES	NC(=N)N(C)CC(=O)O
Egenskaper
Densitet	1,33 g/cm³
Löslighet (vatten)	17 g/l
Smältpunkt	303 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara	Irriterande
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Kreatin är en kvävehaltig organisk syra som är naturligt förekommande hos ryggradsdjur, och hjälper till att förse musklerna med energi. Kreatin i form av kosttillskott är populärt bland utövare av kraftsporter. (Se Kreatin kosttillskott)

Historia

Kreatin identifierades 1832 när Michel Eugène Chevreul upptäckte det som en beståndsdel i skelettmusklerna, och han kallade det kreatin efter det grekiska ordet för kött, Kreas.

Biosyntes

Kreatin produceras i människokroppen av aminosyror i lever och njurar och transporteras sedan till musklerna via blodomloppet.

Syntesen sker i två steg:

1. Arginin och glycin konjugeras med hjälp av enzymet amidinotransferas, vilket ger ornitin och guanidinoacetat.
2. Guanidinoacetatet metyleras med enzymet metyltransferas och kosubstratet SAM, vilket ger kreatin och s-adenosylhomocystein.

I cellernas mitokondrier syntetiseras sedan kreatin till kreatinfosfat, vilket förbrukar ATP. Kreatinfosfatet transporteras därefter till musklernas myofibriller där de kan återbilda ATP som sedan kan utnyttjas som energikälla under de första minuterna av intensivt muskelarbete, innan andra ATP-genererande reaktionsvägar hunnit nå full aktivitet (exempelvis glykolysen). Kreatinfosfatet metaboliseras då till kreatinin.

Biosyntes av kreatin.

Externa länkar

• Quackwatch: Creatine Supplementation, läst 2009-08-11