Krigsbyte

Från Wikipedia
Kigsbyte efter Belägringen av Mitau
Mitra för dignitär inom den ryska ortodoxa kyrkan, krigsbyte efter slaget vid Narva

Krigsbyte (latin: praedia bellica) är i allmän mening den egendom som under krig tags från fienden. Det byte som erövras till sjöss brukar benämnas pris. Ursprungligen betraktades både tillfångatagna krigare och det besegrade folket samt även det erövrade landet med dess offentliga och enskilda egendom såsom segrarens byte.[1]

Historia

Redan under Johan IIIs tid tog Sverige krigsbyten från Ryssland, men det är först under Gustav II Adolfs tid då en praxis för krigsbyten instiftas i och med krigsartiklar som skrevs 1621.Enligt krigets logik var militära krigsbyten självklara att ta, det kunde innefatta föremål som vapen, hästar, kokvagnar, och annan utrustning. För att ta religiösa föremål eller kulturföremål som böcker, behövdes fullmakter till befälhavarna. Gustav II Adolf är den kung som systematisk utfärdar sådana fullmakter, och under det trettioåriga kriget och under den resterande tiden av svensk stormaktstid kommer stora mängder krigsbyten att tas av de svenska arméerna.[2] Ett av de första stora roven av böcker sker vid intagandet av Mainz 1631. Gustav II Adolf lät stadens stadsbibliotek fraktas av sina soldater. Han lät därefter tillkalla juridisk expertis för att fastslå lagligheten i handlingen. Juristen lät bekräfta i arton teser att kungen hade rätt till böckerna. Under erövring av Livland 1621 tog svenskarna stora delar av jesuitiska klosterbibliotek, detta var en del i en övergripande plan i att ta katolsk egendom.Böckerna lämnades till Uppsala bibliotek eller arkivet på slottet Tre kronor[2]

Polska skrifter, krigsbyte nu i Skoklosters bibliotek - Skoklosters slott

Att ta kulturföremål och böcker som krigsbyten var i längden också en metod för att höja Sveriges kulturella status. Efter rovet av böcker i Riga tömdes den livländska riddarordens arkiv i Mitau. 1626 under fälttåget i Ostpreussen togs böcker från Jesuitkollegiet i Braunsberg, följt av att domkapitlets bibliotek Bibliotheca Varmiensis i Frauenburg också plundrades. Slottet Marienberg utanför Würzburg plundrades 1631. Bland bytena fanns bland annat en boksamling bestående av 800 volymer, hästar, vapen och guldföremål. Ett av föremålen var en relikskål innehållande kvarlevor av helgonet Elisabet av Thüringen. 1632 tågade svenskarna in i München, och kurfursten Maximilian fick en stor del av sin konstsamling tagen. Konstverken fördes till Sverige och kan idag ses på Nationalmuseum i Stockholm. 

I slutskedet av det trettioåriga kriget intar svenska trupper Prag, och tar stora delar av den avlidne kejsaren Rudolfs skattkammare som krigsbyte. I och med att fredförhandlingarna i Westfalen har påbörjats, har trupperna bråttom med att föra bytena till Sverige, då den lagliga rättigheten att ta krigsbyten förutsätter att det är ett pågående krig. Dessutom är krigsbytet först säkrat då den nått segrarens mark. Det sägs att Drottning Kristina i samband med intåget i Prag hade gett fältmarskalken Hans Christoph von Köningsmarck följande order:

”Glöm ej att skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag, detta är det enda som jag bryr mig riktigt om.” 

780 föremål nådde Sverige efter Pragrovet. De kanske mest berömda föremålen är Silverbibeln (Codex Argenteus) och Djävulsbibeln (Codex Gigas).[2]

På 1700-talet stärktes skyddet för civila och efter Napoleons nederlag 1815 blev Frankrike tvingade att återlämna stora delar av bytet hans arméer beslagtagit.[3] Vid 1907 års Haagkonvention, artikel 46, fastslås att ”historiska minnesmärken, konstverk eller vetenskapliga föremål” är skyddade från avsiktlig skadegörelse, beslagtagande eller bortföring. Det förstärktes i samband med fjärde Genevekonventionen 1949. Sedan dess tillåts de stridande tillåts endast att beslagta materiel som är nödvändiga i krigstid, såsom mat, fordon, kommunikationsmedel, vapen och bränsle. Avsikten med beslagen kan både vara att tjäna för sitt eget syfte eller för att försvåra situationen för fienden. Lagen skiljer på vad som är krigsbyte och vad som är plundring, såsom den systematiska plundringen av konst av Nazityskland under andra världskriget.[3][4][5]

Praxis för krigsbyten under 1600-talet

På 1600-talet skrev folkrättspionjären Hugo Grotius att besittningsrätten för ett krigsbyte övergick först efter 24 timmar och att civila inte fick drabbas för att kriget skulle vara rättfärdigt.[6][3] Grotius tog i sitt verk De jure belli ac pacis upp frågan om krigsbyten med utgångspunkt i den första moseboken. Grotius påstod att den gudomliga lagen rättfärdigade krigsbyten, ifall den besegrade ej godtog erbjudande om kapitulation. I den femte mosebocken från gamla testamentet står "allt rov du får där, skall du hava som ditt byte". Detta tolkades av härförare som ett rättfärdigande för att ta krigsbyten.[7] Det var under 1600-talet enligt folkrättslig princip lagligt att ta krigsbyten. Dock står det i Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621 att det inte är acceptabelt att börja plundra innan fienden var helt besegrad och kvarteren för plundring var uppdelat mellan soldaterna. Samt att så länge de inte gjorde motstånd skulle präster, gamla, kvinnor och barn skonas från våld. Om dessa regler följdes var dock svårt att kontrollera.[8]

Återlämning av krigsbyten

Det är sällan som krigsbyten återlämnas, i synnerhet när de gäller de som tagit under Stormaktstiden då dessa skett under dåtidens folkrättsliga principer.[9] Dock har Sverige i några få fall återlämnat krigsbyten. År 1974 återlämnades polska rullen av Olof Palme vid ett statsbesök i Polen.[8] Ett annat berömt fall av repatriering är återlämnandet av den totempåle som tillhörde etnografiska museet. Totempålen, kallad Hövding G‘psgolox totempåle, tillverkades 1872 av Haislaindianerna i Kanada. Totempålen har funnits i svenska statsens ägo sedan 1929, då den skänktes av en svensk konsul som otillbörligt sågat ner den och fört den till Sverige. 1994 beslutade Sveriges riksdag att totempålen skulle repatrieras till Haislaindianerna och 2006 skedde en återlämning under en ceremoni som hölls vid Etnografiska museet. Som en gåva skänktes en nytillverkad totempåle till museet av Haislaindianerna, som vi idag ser rest utanför Etnografiska museet. Den ursprungliga totempålen fördes tillbaka till Kanada där den enligt tradition fick förruttna i naturen. [10]

Galleri

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, War booty, 26 maj 2009.
  1. ^ Byte i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  2. ^ [a b c] ”Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling”. http://svjt.se/svjt/2017/274. Läst 21/12-17. 
  3. ^ [a b c] Bring, Ove. ”Moralen väger tyngre än juridiken (SvD Premium)”. SvD.se. https://www.svd.se/moralen-vager-tyngre-an-juridiken. Läst 21 augusti 2017. 
  4. ^ Cultural Property Law: A Practitioner's Guide, eds. Sherry Hutt, PH.D., Caroline M Blanco, J.D., Walter E Stern, J.D., Stan N Harris, J.D., p. 154. American Bar Association, 2004
  5. ^ The Great Patents Heist, John Nugent, The Barnes Review, March/April 1999, pp. 27-33.
  6. ^ ”Stöldgods och krigsbyten”. Popularhistoria.se. 19 mars 2008. http://popularhistoria.se/artiklar/stoldgods-och-krigsbyten. Läst 21 augusti 2017. 
  7. ^ Livrustkammaren (2007). Krigsbyte War-Booty. sid. 72 
  8. ^ [a b] Livrustkammaren (2007). Krigsbyte War-Booty. sid. 33 
  9. ^ ”Krigsbyten”. https://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/fragor-och-svar/krigsbyten/. Läst 21/12-17. 
  10. ^ https://www.svd.se/indianer-fick-tillbaka-totempale