Kristendomens apostlar
Kristendomens apostlar (av grekiska: Απόστολος (apostolos), "budbärare") var Jesu Kristi tolv lärjungar, utsända att omvända "alla folk", både judar och hedningar, till kristendomen. Även Paulus kom att bli känd som apostel.[1]
De ursprungliga tolv
Enligt Markusevangeliet (3:16-19) och Matteusevangeliet (10:2-4), var de lärjungar som utvaldes av /Jesus följande tolv, i evangelierna uppräknade i tre grupper om fyra:[1]
De fyra första apostlarna
Dessa var de fyra första som Jesus kallade till sig som lärjungar. Ibland anses dessa stå högre i rang än övriga. Simon Petrus och Andreas var bröder.[1]
- Simon Petrus
- Andreas
- Jakob och
- Johannes, båda söner till Sebedeus
Nästa fyra apostlar
- Filippos
- Bartolomaios
- Matteus (tullindrivare)
- Tomas (Didymus "tvillingen")
De fyra sista
- Jakob, son till Alfeus
- Judas Taddeus / Judas, Jakobs son
- Simon Ivraren
- Judas Iskariot
Listan över lärjungar i Lukasevangeliet nämner inte Taddeus (6:13-16), utan inkluderar istället Judas, Jakobs son; Taddeus kallas "Judas ivraren" i några äldre latinska översättningar av Matteusevangeliet 10:3. Johannesevangeliet, till skillnad från de tre övriga evangelierna, har ingen lista över Jesu lärjungar, ej heller anges hur många dessa var. På olika ställen i Johannesevangeliet nämns dock Andreas, Simon Petrus, Filippus, Natanael, Tomas, Judas Taddeus, Judas Iskariot, "sönerna till Sebedeus" (dvs Jakob och Johannes) samt "den lärjunge han älskade" (enligt vedertagen uppfattning Johannes själv).
Denna variation i namnlistningen antyder att när man skrev ner evangelierna inte längre visste säkert vilka som varit de första tolv lärjungarna.[1]
Den tolfte aposteln
Sedan Judas Iskariot förrått Kristus, och efter detta – tyngd av skuld – hängt sig själv före uppståndelsen, var apostlarna (lärjungarna) bara elva. Enligt Apostlagärningarna 1:23-26, valde de återstående apostlarna mellan himmelsfärden och pingsten en ny tolfte apostel genom lottdragning. Mattias vann denna lottdragning.
Ytterligare apostlar
Paulus beskrivs som apostel i de brev av Paulus som är intagna i Bibeln (bland annat i Romarbrevet 1:1); han omnämns specifikt som 'hedningarnas apostel' (Rom. 11:13). Paulus omnämner även några av sina samtida som apostlar (Rom. 16:7). I Hebreerbrevet refereras till Jesus själv som den förste aposteln i kristendomen. Barnabas kallas apostel i Apostlagärningarna.
Ett flertal av de tidiga kristna missionärerna har omtalats som "apostlar". I denna bemärkelse utpekas genom användandet av ordet apostel den speciella roll vissa missionärer haft för den religiösa utvecklingen, och omvändandet till kristendomen, av ett helt land eller folk. När man omtalar Sankt Bonifatius som "germanernas apostel", avses det faktum att Bonifatius var den förste missionären bland germanerna. Ordet används på samma sätt om Kyrillos och Methodios när de utnämns till "slavernas apostlar". Sankt Patrick benämndes Irlands apostel trots att han inte var den förste missionären på ön, men i hans fall härrör apostlaskapet från hans avgörande insatser på det irländska missionsfältet.
I ett flertal nyare kristna samfund använder man apostlaskapet än idag, för personer som förknippas med samfundsbyggande och högtstående ledarskap, och detta motiveras ofta med 1 Kor. 12:28.
Inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga talar man också om apostlar och en av kyrkans styrande organ heter De tolv apostlarnas kvorum.
Se även
Källhänvisningar
- ^ [a b c d] tolv de tolv i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 4 februari 2015.
| |||||
