Kristian VIII av Danmark

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kristian VIII
Porträtt av kung Kristian från 1831 av L. Aumont
Kung av Norge
Regeringstid 17 maj–10 oktober 1814
(146 dagar)
Företrädare Fredrik VI
Efterträdare Karl II
Kung av Danmark
Regeringstid 3 december 1839–20 januari 1848
(&&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 år och &&&&&&&&&&&&&048.&&&&&048 dagar)
Kröning Välsignelse: 28 juni 1840[a]
Företrädare Fredrik VI
Efterträdare Fredrik VII
Valspråk Gud och fäderneslandet
Gemåler Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin
Karolina Amalia av Augustenborg
Barn Fredrik VII
Ätt Huset Oldenburg
Far Arvprins Fredrik
Mor Sofia Fredrika av Mecklenburg-Schwerin
Född 18 september 1786
Christiansborgs slott i Köpenhamn
Död 20 januari 1848
(&&&&&&&&&&&&&061.&&&&&061 år och &&&&&&&&&&&&0124.&&&&&0124 dagar)
Amalienborgs slott i Köpenhamn
Begravd 29 februari 1848
Roskilde domkyrka

Kristian VIII, da. Christian 8., född 18 september 1786, död 20 januari 1848, var kung av Danmark från 1839 och kung av Norge 17 maj 181410 oktober 1814 under namnet Kristian Fredrik. Son till arvprins Fredrik av Danmark och Sofia Fredrika av Mecklenburg-Schwerin.

Kristian var en mångsidig begåvning med intresser för statsstyrelse, vetenskap och konst. 1806 gifte han sig med sin kusin Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin, men de skildes 1810 på grund av ömsesidig otrohet. Han andra äktenskap med Karolina Amalia av Augustenborg 1815 blev lyckligt. 1813 blev han ståthållare i Norge.[1]

Norsk ståthållare och kung[redigera | redigera wikitext]

När den nyblivne svenske kronprinsen Karl Johan hösten 1813 invaderade Danmark och segrade, blev det vid freden i Kiel bestämt att kungen av helstaten Danmark-Norge skulle överlämna Norge till kungen av Sverige och att de båda länderna skulle ingå en union under svenskt styre. Kristian Fredrik, i egenskap av dansk ståthållare i Norge, vägrade dock att gå med på detta utan utropade istället i samband med ett stormansmöte i Eidsvoll 16 februari Norge som ett självständigt rike. En folkvald konstituerande församling inkallades och antog 17 maj Eidsvollförfattningen, Norges grundlag.

Därpå valdes Kristian Fredrik till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot kronprins Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och fick efter svensk invasion i slutet av juli (Sveriges senaste krig om man borträknar stridshandlingarna i Afghanistan) ge vika. Vid Konventionen i Moss den 14 augusti ingicks vapenstillestånd, och Kristian Fredrik gav samtycke till abdikation mot att Norge fick behålla sin grundlag i en personalunion med Sverige. Han abdikerade och lämnade landet den 10 oktober, efter att ha överlämnat regeringsmakten till Stortinget. Den 4 november 1814 antog Stortinget en reviderad författning som öppnade för unionen med Sverige, och Karl XIII (i Norge Karl II) valdes samma dag till norsk kung. Unionen med Sverige bestod till upplösningen 1905.

Dansk kung[redigera | redigera wikitext]

Kristians förhållande till Fredrik VI var inte gott. 1819-22 och 1838 anknöt han genom utlandsresor förbindelser med konservativa furstar och statsmän. Gentemot de liberala strömningarna och ständerinstitutionerna ställde han sig föga välvillig. 3 december 1839 besteg han tronen och avvisade strax oppositionens krav på en författningsändring, varemot han lovade - och genomförde - betydande förvaltningsreformer. Kommunalstyrelsen organiserades 1837-41, finanserna förbättrades, statsskulden nedbragtes med mera.

Detta tillfredsställde dock inte den energiska och högröstade oppositionen, men med stöd av statsministern Poul Christian von Stemann tog kungen upp striden. Avgörande blev dock den olösliga motsättningen mellan danskt och tyskt. Själv heltigenom dansk men knappast fullt förtrogen med den sønderjyska danskhetens svåra ställning sökte Kristian med ärlig vilja till opartisk medling förgäves förena de stridande parterna. Hans försonande språkpolitik strandade på Peter Hiort Lorenzens envisa hävdande av danskans formella likaberättigande från 1842 och hans försök att genom utnämning av Fredrik av Noer till ståthållare över hertigdömena samma år att skilja de augustenborgska bröderna åt slog fel. Förbittringen över kungens uppträdande gjorde oppositionen nationalliberal och mångdubblade dess styrka.

Slutligen slog Kristian om: i det "öppna brevet" 8 juli 1846 uttalande han sig för en lösning av monarkins invecklade arvsföljdsförhållanden i utpräglat danska anda, varigenom han delvis vann danskarna men skärpte den slesvig-holsteinska oppositionens motstånd. Under sina sista år övervägde han upphävande av enväldet, men dog före förverkligandet av dessa planer.[1]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Gift 1) 1806 med sin kusin Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin (1784-1840) (skilda 1810)

Barn:

  1. Fredrik VII av Danmark.

Gift 2) 1815 med Karolina Amalia av Augustenborg. Barnlös.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Under det danska enväldets tid (1660–1848) blev regenterna inte krönta, utan välsignade (danska: salvede) av kyrkan, eftersom de ansågs ha fått sin makt av Gud och ingen människa hade rätt att placera kronan på deras huvuden.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 48-49