Kulturgeografi

Kulturgeografi (andra namn på disciplinen är samhällsgeografi eller antropogeografi) är den del av geografin som behandlar mänsklighetens förhållande till jorden. Kulturgeografin är samhällsvetenskaplig; det naturvetenskapliga komplementet är naturgeografi. Kulturgeografin studerar systematiskt samspelet mellan människan och jordytan. Speciellt fokuserar man på att undersöka orsakerna och konsekvenserna av mänskliga aktiviteter ur sociala, kulturella, politiska och ekonomiska perspektiv. Kulturgeografin behandlar inte så mycket de rent fysiska aspekterna på jordens beskaffenhet, men det är omöjligt att diskutera kulturgeografi utan att ta hänsyn till den fysiska miljön där de mänskliga aktiviteterna utspelar sig. Kulturgeografiska studier tar ofta hänsyn till kontextuella förhållanden, såsom bakomliggande strukturer, institutioner, kultur och historia.

Geografi och kulturgeografi

Kulturgeografi har sin bakgrund i geografin och har framförallt från 1800-talet kommit att utvecklas till det ämne det idag är med uppdelningen av geografi i naturgeografi och kulturgeografi.

Alexander von Humboldt och Carl Ritter tillhör föregångarna inom geografin och kulturgeografin. De var de första att uppmärksamma samspelet mellan människa och natur genom sina upptäcktsfärder och verk. Friedrich Ratzel utvecklade regionalgeografin genom sina studier av regioner i Tyskland. Ratzel kom att få en stor betydelse genom sitt verk Anthropogeographie för kulturgeografins utveckling.

Vidal de la Blache skapade possibilismen.

Walter Christaller var en föregångare inom kulturgeografin när han skapade sin centralortsteori i sitt verk Die zentralen Orte in Süddeutschland 1933. Christaller var en av de första att börja skapa modeller med förebilder i fysiken och nationalekonomin. Kulturgeografin kom därmed att inleda sin väg mot att bli en kvantitativ vetenskap vilket nådde sin kulmen under 1950- och 1960-talet. Vid samma tid kom den slutliga splittringen på universitetsnivå mellan natur- och kulturgeografi.

Den kvantitativa revolutionen

Den kvantitativa revolutionen kom efter andra världskriget då man fick nya möjligheter att använda sig av kvantitativa metoder inom kulturgeografin. Man ville skapa modeller och teorier med hjälp av kvantitativa metoder och fjärmade sig från den traditionella regionalgeografin med dess beskrivande av landskap och regioner. Istället skapade man teoretiska och abstrakta modeller av omvärlden.

I Sverige blev Torsten Hägerstrand en av de ledande för den kvantitativa revolutionen och fick även ett internationellt erkännande.

Under 1970-talet kom den kvantitativa revolutionen att få kritik för sitt alltför teoretiska sätt att se på omvärlden. Många^[vem?] ansåg att man missat hur människor faktiskt upplevde sin omvärld genom att alltför mycket använda sig av siffror och tabeller för att skapa teoretiska modeller. Inriktningar som kom att få stor genomslagskraft var nu marxistisk geografi och humanistisk geografi. Vid samma tid kom även den feministiska geografin eller genusgeografin att få ett genombrott genom sin kritik mot kulturgeografin som könlös, också det en kritik av den kvantitativa revolutionen.

Kulturgeografisk ansats

Kulturgeografi kännetecknas av en strävan att i tid och rum hålla samman och se relationer mellan det som andra ämnen studerar var för sig: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och miljömässiga förhållanden.

Indelningar

Kulturgeografin delas bland annat upp i:

Utbildningsorter i Sverige

Grundutbildning

Universitet/högskola	Ämne
Göteborgs universitet	kulturgeografi/samhällsgeografi/ekonomisk geografi
Umeå universitet	kulturgeografi/geografi
Högskolan Dalarna	kulturgeografi/geografi
Högskolan på Gotland	samhällsgeografi
Högskolan i Kalmar	kulturgeografi/geografi
Högskolan Kristianstad	geografi
Karlstads universitet	kulturgeografi
Lunds universitet	samhällsgeografi
Mittuniversitetet	kulturgeografi
Stockholms universitet	kulturgeografi/geografi
Södertörns högskola	geografi
Umeå universitet	kulturgeografi/geografi
Uppsala universitet	samhällsgeografi/kulturgeografi
Växjö universitet	samhällsgeografi/geografi

Forskarutbildning

Universitet	Ämne
Göteborgs universitet	kulturgeografi/ekonomisk geografi
Karlstads universitet	kulturgeografi
Lunds universitet	samhällsgeografi
Mittuniversitetet	kulturgeografi
Stockholms universitet	kulturgeografi
Umeå universitet	kulturgeografi
Uppsala universitet	samhällsgeografi/kulturgeografi
Växjö universitet	kulturgeografi
Örebro universitet	kulturgeografi

Utvärdering av ämnets kvalitet vid svenska lärosäten

Högskoleverket presenterade i april 2012 resultatet av en utvärdering av 48 utbildningsprogram inom ämnesgruppen geovetenskap och kulturgeografi vid svenska högskolor och universitet. Utvärderingen baserades på kvalitetsbedömning av självständiga arbeten (examensarbeten och uppsatser) samt bedömning av i hur hög grad utbildningarnas kursinnehåll uppfyller högskoleverkets krav på lärandemål. Sexton av utbildningarna bedömdes ha mycket hög kvalitet, 25 hög kvalitet och 7 bristande kvalitet, som måste åtgärdas för att lärosätet ska få behålla examinationsrätten.^[1]

Även 2006 genomfördes en utvärdering av ämnesgruppen.^[2]

Se även

Fotnoter

^ Resultatsök - jämför utbildningarnas kvalitet Arkiverad 28 april 2012 hämtat från the Wayback Machine., Högskolverket 2012-04-26.
^ Utvärdering av grund- och forskarutbildning i kulturgeografi och grundutbildning i geografi vid svenska universitet och högskolor^{[död länk]}, Högskoleverkets 2006

Litteratur

Hallin P-O & Gren M (2003): Kulturgeografi: En ämnesteoretisk introduktion, Liber Förlag
Åhquist, Ann-Cathrine (1994): Kulturgeografins idéhistoria – en översikt, Samhällsgeografisk Tidskrift

[1] Resultatsök - jämför utbildningarnas kvalitet Arkiverad 28 april 2012 hämtat från the Wayback Machine., Högskolverket 2012-04-26.

[2] Utvärdering av grund- och forskarutbildning i kulturgeografi och grundutbildning i geografi vid svenska universitet och högskolor^{[död länk]}, Högskoleverkets 2006

[1]

[2]