Kulturimperialism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kulturimperialism, är ett begrepp från det kalla krigets tid som var ett redskap för att försöka upphäva den betydande attraktionskraft som amerikansk populärkultur utövade, speciellt i jämförelse med det mycket svala ointresse som visades mot rysk kultur. Av begreppets förespråkare föreges det vara en kritisk benämning på en situation där ett lands eller folks kultur håller på att helt eller delvis ersättas av ett annat, mer dominerande, lands eller folks kultur (seder, språk, värderingar, religion, musik, mat, och så vidare). Begreppets belackare hävdar att begreppet i realiteten har påtagliga paralleller till främlingsfientlighet. Uttrycket används för att kritisera kulturspridning från utpekade länder och kan användas i politiska sammanhang. Som så ofta i politiska sammanhang så spelar det en avgörande roll vilket lands kultur som sprids.

I politiken har begreppet också använts som ett försvarsargument mot krav på att införa mänskliga rättigheter (Sovjetunionen, Malaysia, Singapore) eller jämställdhet mellan könen (Iran).

I vänsterorienterade akademiska sammanhang anses kulturimperialism historiskt ofta följt i spåren på militär imperialism och kolonibygge, men användes redan från början för situationer utan direkt militär inblandning där den kulturspridande parten ändå upplevs som handlande utifrån ett maktöverläge. Ett klassiskt grepp har varit att attackera Coca Cola, Elvis Presley eller Disney. Ett annat exempel är när lokala filmproducenter ropar på subventioner för att kunna bevara den egna kulturen genom att göra filmer på det egna språket, företrädesvis sådana som en begränsad grupp av intresserade vill betala för att se själva.

Begreppet används bland annat om kristen mission utanför den traditionellt kristna delen av världen, och den globala spridningen av västerländsk, ofta amerikansk, populärkultur och konsumtionsvanor. I de stater som under det kalla kriget dominerades av Sovjet har man på motsvarande sätt talat om en förryskning av samhället, men inte under den beteckningen eftersom det var ockupantens språkbruk.

Anammandet av en ny kultur, eller delar av en ny kultur, behöver inte ske med tvång utan drivs ofta av ett upplevt behov från den mottagande partens sida. Beroende på vad som anammas/påtvingas kan förluster av gammal kultur variera. Exempelvis har svenskars generellt sett ökade kunskaper i engelska efter andra världskrigets slut inte lett till minskade kunskaper i svenska [källa behövs], men väl i tyska.

Se även[redigera | redigera wikitext]