Kulturmarxism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Frankfurtskolan, april 1964: Max Horkheimer (längst fram till vänster), Theodor Adorno (längst fram till höger) och Jürgen Habermas (i bakgrunden till höger).

Kulturmarxism är en del av eller möjligen inriktning inom marxismen som ser kulturen som ett medel för att utöva makt, vid sidan av eller istället för de ekonomiska förhållanden som Karl Marx lade betoning på.[1] Tanketraditionen har rötter hos västerländska marxister som Antonio Gramsci och medlemmarna i Frankfurtskolan, vars kritiska teori fick genomslag på 1960-talet.

Kulturmarxister betraktar traditionella västerländska samhällsnormer som rör exempelvis kärnfamiljen, könsroller, sexualitet, ras, nationalism och andra former av kulturell identitet som förtrycksmekanismer som legitimerar en rådande hierarki.[1] Begreppet används internationellt av konservativa som ser kulturmarxismen som ett hot mot etablerade värdegrunder och religioner, men det är inte säkert var uttrycket först myntades.[2][3]


Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Douglas Kellner, kulturkritiker och professor vid UCLA, menar att kulturmarxismen uppkom i och med att många marxistiska teoretiker under 1900-talet, som Georg Lukács, Antonio Gramsci, Ernst Bloch, Walter Benjamin och Theodor Adorno, frångick den traditionella ekonomiska klassanalysen och omformade den marxistiska teorin till att analysera kulturella fenomen.[4][5]

Kulturmarxismen och den kritiska teorin har tolkats som ett försök att omdana den västerländska vänstern i en tid då den egentliga marxismen hade misskrediterats av Sovjetunionens misslyckande och brutalitet. Enligt statsvetarprofessorn Paul Gottfried har kulturmarxisterna frångått den traditionella marxistiska teorin till den grad att de inte längre kan beskrivas som marxistister i någon egentlig mening. Istället lägger den västerländska kulturmarxismen så mycket fokus på att dekonstruera traditionella europeiska normer att den inte längre är i behov av någon klassanalys och därför likaväl kan kombineras med andra typer av ekonomiska system.[6] Kommunisterna[förtydliga], som själva hade en betydligt mer traditionell syn på frågor som rörde kön, sexualitet och familjeliv, såg inte heller kulturmarxisterna runt Frankfurtskolan som riktiga marxister, enligt Gottfried, utan misstänkliggjorde tidigt de kritiska teoretikerna och ansåg dem vara exempel på "borgerlig dekadens".[7]

Begreppet kulturmarxism och kulturmarxister fick stor uppmärksamhet i samband med terrorattentaten i Norge 2011Anders Behring Breivik såg kulturmarxister som en av sina största fiender.[8] Bill Berkowitz på den antirasistiska organisationen Southern Poverty Law Center har varnat för att personer som använder sig av termen på ett negativt sätt kan ge näring åt antisemitiska tankefigurer. Berkowitz förklarar detta synsätt med att samtliga av Frankfurtskolans tidigare företrädare hade judisk bakgrund.[9]

Gramsci och den kulturella hegemonin[redigera | redigera wikitext]

En pionjär inom kulturmarxismen var den italienska politiska teoretikern Antonio Gramsci (1891–1937). Enligt den klassiska marxismen var den så kallade ideologiska överbyggnaden, där även den politiska kulturen ingick, av underordnad betydelse och avhängig de materiella ekonomiska produktionsförhållanden som Marx kallade ”basen”. Gramsci frångick Marx analys genom att istället föreslå att den borgerliga kulturen och ideologin i sig var en viktig orsak till att kapitalismen kunde upprätthållas. Genom att utöva vad Gramsci kallade kulturell hegemoni kunde den härskande borgarklassen definiera vilka värderingar och åsikter som i samhället skulle betraktas som sunt förnuft, och därigenom förmå arbetarklassen att identifiera sina egna intressen med det som gynnade den kapitalistiska ordningen. För att bryta kapitalismens band var marxisterna därför enligt Gramsci tvungna att skapa en motkultur som kunde angripa och utmana den dominerande hegemonin.[10]

Frankfurtskolan och den kritiska teorin[redigera | redigera wikitext]

Institutet för socialforskning i Frankfurt var den första institutionella hemmiljön för Frankfurtskolan och kritisk teori. Institutet grundades 1923 av den tyske marxisten Felix Weil.

Frankfurtskolan syftar i första hand på den grupp akademiker som var involverade i Institutet för socialforskning vid Frankfurts Universitet som grundades 1923. Kända teoretiker inkluderar Theodor Adorno, Max Horkheimer, Ernst Bloch, Walter Benjamin, Erich Fromm, Herbert Marcuse, Wolfgang Fritz Haug och Jürgen Habermas. Efter det nazistiska maktövertagandet tvingades institutet fly Tyskland och etablerade sig i New York år 1934, där det knöts an till Columbia University.

Ett av de första av Frankfurtsskolans framstående verk som använde sig av marxistiska kategorier för att analysera kultur var Adornos Om populärmusik, som publicerades i institutets tidskrift Studies in Philosophy and Social Sciences 1941. Adorno oroade sig för det hot mot den individuella konstnärliga uttrycket som han ansåg följde av populärkulturens standardisering. Han skrev att populärmusik, till skillnad från "seriös musik", var "helt antagonistiskt till individualitetens ideal i ett fritt, liberalt samhälle".[11] Ett annat exempel är Adornos och Horkheimes "Enlightment as mass deception", som ursprungligen publicerades som ett kapitel i Upplysningens dialektik (1947), där de båda författarna argumenterade för att kulturen förstärkte "kapitalismens absoluta makt".[12]

Vid krigsslutet återvände flera av Frankfurtskolans medlemmar till Väst- och Östtyskland. Adorno och Horkheimer flyttade år 1953 tillbaka till Frankfurt och återupprättade institutet. I slutet av 1950-talet och under det tidiga 1960-talet skapade ett återuppstått intresse för marxismen en ny generation av marxister som ägnade sig åt att analysera frågor som de nya typer av kulturella förvandlingar som ägde rum under den fordisktiska kapitalismen och hur nya typer av populärmusik och populärkonst påverkade traditionella kulturer. Den kritiska teorin, som kom att bli Frankfurtskolans mest bestående bidrag till eftervärlden, blev efterhand allt mer populär på de västerländska universiteten.[13]

Birminghamskolan och kulturvetenskapen[redigera | redigera wikitext]

Arvet efter Frankfurtskolan och Antonio Gramscis teorier om den kulturella hegemonin kom att spela en särskilt viktig roll under 1960-talet och fick en avgörande betydelse för uppkomsten av kulturvetenskapen. Enligt Douglas Kellner var kulturmarxisternas inflytande särskilt starkt bland kulturvetare i Storbritannien, framför allt inom den grupp akademiker som samlades kring Centre for Contemporary Cultural Studies i Birmingham, den så kallade Birminghamskolan.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] [Merquior, J.G. (1986). Western Marxism, University of California Press/Paladin Books, ISBN 0586084541
  2. ^ Lind, William S. (2008). Who stole our culture?
  3. ^ Grumke, Thomas (2004). “Take this country back!” i Die Neue Rechte - eine Gefahr für die Demokratie?, s. 175-181. Vs Verlag, 2004. ISBN 3810041629.
  4. ^ [a b] Kellner, Douglas. "Cultural Marxism and Cultural Studies,"http://www.gseis.ucla.edu/faculty/kellner/essays/culturalmarxism.pdf, circa 2004.
  5. ^ Kellner, Douglas. "Herbert Marcuse," Illuminations, University of Texas, http://www.uta.edu/huma/illuminations/kell12.htm.
  6. ^ Gottfried, Paul (2004). The Strange Death of Marxism: The European Left in the New Millennium. University of Missouri Press, 2005. 0-8262-1597-1.
  7. ^ Gottfried, Paul (2011). Yes Virginia Dare, There Is A “Cultural Marxism”
  8. ^ Svenska Dagbladet (2011), Säpo granskar terrormanifest
  9. ^ Berkowitz, Bill (2001), ‘Cultural Marxism’ Catching On
  10. ^ Ehnmark, Anders En stad i ljus - Antonio Gramscis slutsatser, Norstedts, Stockholm 2005.
  11. ^ Tillgänglig online på svenska: Marxists.org. Ursprungligen publicerad i: Studies in Philosophy and Social Science, New York: Institute of Social Research, 1941, IX, 17-48.
  12. ^ Adorno, Theodor W. & Horkheimer, Max. "Enlightment as mass deception" Dialectic of Enlightenment. London: Verso, 1979, 120-167 (ursprungligen publicerad som: Dialektik der Aufklärung. Amsterdam: Querido, 1947). Tillgänglig online: Marxist Internet Archive.
  13. ^ Jürgen Habermas (1962 trans 1989) The Structural Transformation of the Public Sphere: An Inquiry into a category of Bourgeois Society, Polity, Cambridge.