Kulturradikalism
Kulturradikalism, politisk åskådning som utmanar den traditionella normen inte bara inom konst, musik litteratur och andra kulturyttringar, utan även utmanar de sociala normerna.
Den kulturradikale intar en kritisk hållning till konventionerna inom kulturområdet, och är i intellektuell mening modernist eller postmodernist. I Sverige har han ofta varit negativt inställd till kristendomen i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet och till de maktstrukturer som han anser finnas i det etablerade samhället. Historiskt har socialistiska och liberala akademiker tillhört gruppen kulturradikaler. Här kan Gustaf af Geijerstam, Bengt Lidforss, Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg och Ingemar Hedenius anföras som exempel.
Då under senare tid det etablerade samhället i allt större utsträckning kommit att domineras av gamla kulturradikaler, i synnerhet efter trolöshetdebatten, och attityden till sådant som fri kärlek, icketraditionella familjeformer och sexuellt heterodoxa livsval (jfr HBT och queerteori), blivit allt positivare, är det idag (2004) inte lika lätt att avgöra vad kulturradikalism i Sverige i praktiken är, eller om det över huvud taget längre existerar. De enda partierna som idag klart driver en politik som inte är kulturradikal i traditionell bemärkelse är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Författarna och debattörerna Petra Östergren och Alexander Bard har bägge velat återuppliva begreppet kulturradikalism och har både kallat sig själva och varandra för kulturradikaler vid flera tillfällen, inte minst i debatten om den kontroversiella sexköpslagen.
Motsatsen till kulturradikalism brukar man beteckna med termen kulturkonservatism.
