Kung i Preussen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Preussens territoriala utveckling. Hertigdömet Preussen i mörkgrönt, Brandenburg-Preussen i sandbrunt och orange, områden som efter 1772 annekterades från Polen i ljusgult. Den röda gränsen markerar gränsen för Tysk-romerska riket.

Kung i Preussen (tyska: König in Preußen) var den officiella kungatitel som bars av Preussens kungar mellan 1701 och 1772. Anledningen till att denna ordalydelse, istället för "Kung av Preussen", valdes var att man ville undvika konflikter i samband med att kurfursten Fredrik III av Brandenburg, som även var hertig av Preussen, utropade sig till Fredrik I, kung i Preussen, 1701.

Konflikterna gällde dels Preussens relation till de tysk-romerska kejsarna av huset Habsburg, eftersom man på detta sätt tydliggjorde att kungatiteln endast gällde det suveräna tidigare hertigdömet Preussen (Ostpreussen) utanför Tysk-romerska rikets gräns, medan kejsaren fortfarande titulärt behöll överhögheten över Preussens territorium inom kejsarriket, och dels relationen med Polen, då man inte gjorde anspråk på det polska Kungliga Preussen (Västpreussen), som lydde under kungariket Polen och därmed var en del av den polska kungatiteln.[1] I praktiken var dock staten Brandenburg-Preussen även inom Tyskland ett oberoende kungadöme, vilket framför allt kom att visa sig genom Fredrik II:s militära expansionspolitik.

Från och med 1772, i samband med första delningen av Polen, då huvuddelen av det polska Kungliga Preussen tillföll det tyska Preussen, övergick Fredrik II av Preussen till att kalla sig Kung av Preussen, vilket därefter var den kungatitel som användes fram till den preussiska monarkins avskaffande.

Se även: Preussens regenter

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Clark, Christopher M., Iron kingdom: the rise and downfall of Prussia, 1600-1947, Penguin, London, 2007. ISBN 978-0-14-029334-0