Kungariket Bulgarien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kungariket Bulgarien
bulgariska: Царство България

1908–1946
Flagga Vapen
Bulgarien under andra världskriget
Bulgarien under andra världskriget
Huvudstad Sofia
Språk bulgariska
Religion Ortodoxa kyrkor
Statsskick monarki
Bildades 1908


Upphörde 1946


Kungariket (Tsardömet) Bulgarien bulgariska: Царство България, bildades den 5 oktober 1908 (22 september 1908 GS) då furstendömet Bulgarien officiellt förklarade sin självständighet från Osmanska riket, och upphöjdes till kungariket. Denna förändring formaliserade också annekteringen av den osmanska provinsen Östrumelien, som varit under bulgarisk kontroll sedan 1885. 1946 skrotades monarkin, och tsaren gick i exil när kungariket ersattes av folkrepublik. Ibland kallas staten för Tredje bulgariska kejsardömet[1], då tsardöme under medeltiden betydde kejsardöme. Den tredje bulgariska staten var dock internationellt erkänd som kungarike.

Balkankrigen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Balkankrigen
Bulgarer dödade i Balkankriget.

Fortfarande levde många etniska bulgarer under osmanskt styre, främst i Makedonien. Det blev inte bättre av att Serbien och Grekland också gjorde anspråk på delar av Makedonien medan Serbien, en slavisk stat, också räknade makedonska slaver som etniska serber. Nu började en femkamp om kontroll över dessa områden, som varade till första världskriget. 1903 gjordes ett bulgariskt uppror i Osmanska Makedonien, och krig såg ut att nalkas. 1908 använde sig Ferdinand av kampen mellan stormakterna för att förklara Bulgarien som ett fullt självständigt kungariket, med sig själv som tsar, vilket han gjorde den 5 oktober (vilket firas den 22 september, eftersom Bulgarien använde den julianska kalendern fram till 1916) i Sankt Forty Martyrs kyrka i Veliko Tarnovo. 1911 bildade nationalistiske premiärministern en allians med Grekland och Serbien, där de tre staterna gick med på att bortse sina rivaliteter för att planera ett gemensamt anfall mot Osmanska riket.

I februari 1912 skrev Bulgarien och Serbien ett hemligt avtal, och i maj 1912 skrevs ett liknande avtal med Grekland. Montenegro ingick också i pakten. Avtalen förberedde också för delningen av Makedonien och Thrakien mellan de allierade, även delningslinjerna lämnades vaga. Då osmanska riket vägrade att genomföra reformer i de omtvistade områdena, utbröt Första Balkankriget i oktober 1912.

De allierade skördade framgång. Den bulgariska armén orsakade flera förkrossande nederlag för de osmanska styrkorna och avancerade hotfullt mot Konstantinopel, medan serberna och grekerna tog över Makedonien. Osmanerna sökte fred i december 1912. Förhandlingarna strandade, och striderna återupptogs i februari 1913. Osmanerna förlorade Adrianopel till en bulgarisk specialstyrka. Ett andra vapenstillestånd följde i mars 1913, då osmanerna förlorade alla sina europeiska besittningar väst om Midia–Enos-linjen, inte långt från Istanbul. Bulgarien tog kontroll över Thrakien, med bland annat Adrianopel och den egeiska hamnen Dedeagach (i dag Alexandroupoli). Bulgarien fick också en bit av Makedonien, norr och öster om Thessaloniki, men bara några små områden jämte västgränserna.

Gränser på Balkanhalvön efter första och andra Balkankrigen (1912-1913).

Bulgarien genomled det högsta antalet stupade bland allierade, och menade nu att man skulle ha rätt till den största delen av "bytet". Så tyckte dock inte serberna, och vägrade att utrymma något av det territorium de hade beslagtagits i norra Makedonien (ungefär samma område som den moderna "Republiken Makedonien"), och menade att den bulgariska armén misslyckats att fullgöra sina förkrigsmål på Adrianopel (och misslyckades med att erövra den utan serbisk hjälp) och att förkrigsöverenskommelserna om att dela på Makedonien skulle ändras. Vissa kretsar i Bulgarien ville gå i krig mot Serbien och Grekland. I juni 1913 bildade Serbien och Grekland en ny allians, mot Bulgarien. Serbiens premiärminister, Nikola Pasic, sade till Grekland att man kunde få Thrakien om Grekland hjälpte Serbien att hålla Bulgarien borta från den serbiska delen av Makedonien, och Greklands premiärminister Eleftherios Venizelos gick med på det. Då detta sågs som en kränkning av förkrigsöverenskommelserna, och uppmuntrade diskret av Tyskland och Österrike, Tsar Ferdinand förklarade krig mot Serbien och Grekland och den bulgariska armén anföll den 29 juni 1913. Serbiska och grekiska styrkor var ursprungligen på reträtt vid västgränsen, men snart tvingade man Bulgarien till reträtt. Striderna var mycket hårda med flera offer, särskilt under de nyckelslaget vid Bregalnitsa. Snart gick Rumänien med i kriget, och anföll Bulgarien norrifrån. Osmanska riket anföll också, från sydöst. Bulgarien hade nu förlorat kriget, och tvingades överge de flesta kraven på Makedonien till Serbien och Grekland, medan osmanerna återtog Adrianopel. Rumänien tog över södra Dobruja.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter Balkankrigen vände sig opinionen i Bulgarien mot Ryssland och västmakterna, som bulgarerna kände inte gjort något för att hjälpa dem. Vasil Radoslavovs vände sig åt Tyskland och Österrike, även om dessa var allierade med Osmanska riket, Bulgariens traditionella fiende. Men Bulgarien hade nu anspråk krav på osmanerna, medan Serbien, Grekland och Rumänien (allierade med Storbritannien och Frankrike) vara alla ute efter landområden som Bulgarien också ville ha. Bulgarien, som återhämtade sig från Balkankrigen, stod ut första året av första världskriget, men då Tyskland lovade att återställa gränserna till Freden i San Stefano förklarade Bulgarien, som hade Balkanhalvöns största armé, krig mot Serbien i oktober 1915. Storbritannien, Frankrike och Italien förklarade krig mot Bulgarien.

Fast Bulgarien, som var i allians med Tyskland, Österrike och Osmanska riket, vann militära segrar mot Serbien och Rumänien, ockuperade stora delar av Makedonien (och intog Skopje i oktober), avancerade in i grekiska Makedonien, och tog Dobruja från rumänerna i september 1916, blev kriget snart impopulärt hos den bulgariska folkmajoriteten, som genomled svåra ekonomiska tider och inte heller ville slåss mot sina östkristna vänner i allians med muslimska Osmanska Riket. Agrarpartiets ledare Aleksandur Stamboliyski kastades i fängelse för sitt motstånd mot kriget. Februarirevolutionen 1917 i Ryssland hade stor effekt på Bulgarien, och antikrigs- och antirojalistiska stämningar spreds bland trupperna i flera städer. I juni 1917 avgick Radoslavovs regering. Myterier utbröt inom armén, Stamboliyski släpptes ut från fängelset och en ny republik förklarades.

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

I september 1918 bröt serberna, britterna, fransmännen och grekerna genom den makedoniska fronten, och tsar Ferdinand tvingades söka fred. Stamboliyski förespråkade demokratiska reformer, men inte revolution. För att bli av med revolutionärerna, övertalade han Ferdinand att avgå till förmån för sin son Boris III. Revolutionärerna trycktes tillbaka och armén upplöstes. Vid Freden i Neuilly I november 1919 förlorade Bulgarien sin Egeiska kust till Grekland och nästan allt sitt makedoniska territorium till Jugoslavien, och tvingades ge tillbaka Dobruja till Rumänien, Västra Outlands och Västra Thrakien. Vid val i mars 1920 vann agrarpartiet en stor majoritet, och Stamboliyski bildade Bulgariens första verkligt demokratiska regering.

Stamboliyski mötte stora sociala problem i det ännu fattiga landet, där de flesta fortfarande var småbrukare. Bulgarien var belastat med stora krigsskadestånd till Jugoslavien och Rumänien, och hade även att ta itu med problemet med de flyktingar då probulgariska makedonier tvingades lämna jugoslaviska Makedonien.

Trots opposition lyckades Stamboliyski genomdriva flera sociala reformer, även om oppositionen från tsaren, godsägarna och officerarna i den starkt minskade, men fortfarande inflytelserika, armén. En annan bitter fiende var Inre makedoniska revolutionära organisationen (VMRO), som önskade krig för att erövra Makedonien åt Bulgarien. Inför denna mängd fiender allierade Stamboliyski sig själv med det bulgariska kommunistpartiet och öppnade för relationer med Sovjetunionen.

I mars 1923 skrev Stamboliyski ett avtal med Jugoslavien, där den nya gränsen erkändes, och man enades om matt försöka slå tillbaka VMRO. Detta utlöste nationalistiska reaktioner, och den 9 juni 1923 genomfördes en statskupp där Stamboliykski dödades (genom halshuggning). En högerregering ledd av Aleksandar Tsankov tog över, stödd av tsaren, armén och VMRO, som skapade vit terror mot bönderna och kommunisterna. Kommunistledaren Georgi Dimitrov flydde till Sovjetunionen. Förtrycket ökade efter det andra av två misslyckade mordattentat mot tsaren genom en bombattack i Sofiakadedralen (det första skedde i bergspasset Arabakonak). Men 1926 övertalade tsaren Tsankov att avgå och en moderat regering ledd av Andrey Lyapchev tog över. Amnesti beviljades, men kommunisterna förblev förbjudna. Agrarpartiet omorganiserades, och vann 1931 års val ledda av Nikola Mushanov.

Just då den politiska stabiliteten återställts, drabbade den stora depressionen Bulgarien, och den sociala spänningen steg igen. I maj 1934 genomfördes ännu en statskupp, agrarerna förtrycktes igen, och en auktoritär regim ledd av Kimon Georgiev bildades, med stöd av tsar Boris. I april 1935 tog Boris makten, och styrde genom marionett-premiärministrarna Georgi Kyoseivanov (1935-1940) och Bogdan Filov (1940-1943). Tsarens regim förbjöd alla oppositionspartiet och tog Bulgarien i allians med nazistiska Tyskland och fascistiska Italien. Fastän Balkanpacten skrevs på 1938 och återställde goda relationer med Jugoslavien och Grekland, fortsatte de territoriella tvisterna.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Mötta av en invasion, gick Bulgarien in i andra världskriget under Filovs regering. Den 7 september 1940 fick Bulgarien genom mutor tillbaka södra Dobruja från Rumänien. Bakom detta låg Tysklands ledare Adolf Hitler, genom fördraget i Cariova. Den 1 mars 1941 skrev Bulgarien formellt på Tremaktspakten, och allierade sig med Tyskland, Japan och Italien. Tyska soldater gick in i Bulgarien och förberedde sig att anfalla Grekland och Jugoslavien. Då Jugoslavien och Grekland besegrats, kunde Bulgarien ockupera hela Thrakien och nästan hela Makedonien. Bulgarien förklarade krig mot Storbritannien och USA, men trots tysk press förklarade man inte krig mot Sovjetunionen, då proryska stämningar rådde i Bulgarien.

I augusti 1943 dog plötsligt tsar Boris efter att ha återvänt från Tyskland (enligt vissa angripen, men detta har aldrig bevisats) och efterträddes av sin sexåriga son Simeon II. Makten låg hos ett regeringsråd som leddes av den unge tsarens faster, prins Kirill. Den nye premiärministern Dobri Bozhilov, stödde Tyskland. Motståndet mot Tyskland och den bulgariska regimen spreds runt 1943, och stöddes främst av kommunisterna. Tillsammans med agrarerna, nu ledda av Nikola Petkov, socialdemokraterna och även många arméofficerare, bildades Fosterländska fronten. Partisaner krigade i den bergiga västern och södern. Runt 1944 stod det klart att Tyskland förlorade alltmer i kriget, och regimen började leda efter en utväg. Bozhilov avgick i maj 1944, och hans efterträdare Ivan Ivanov Bagrianov försökte förhandla med de västallierade.

Samtidigt bombades Sofia av de allierades stridsflygplan under sent 1943 och tidigt 1944, och räder mot andra större städer följde senare. Men det var den sovjetiska armén som snabbt avancerade mot Bulgarien. I augusti 1944 drog sig Bulgarien ur kriget och uppmanade de tyska soldaterna att lämna Bulgarien. Bulgariska soldater drog sig hastigt tillbaka från Grekland och Jugoslavien. I september 1944 korsade sovjeterna den norra gränsen. Regeringen, som var desperat för att undvika en sovjetisk ockupation, förklarade krig mot Tyskland, men sovjeterna kunde inte köras ut och den 8 september 1944 förklarade de krig mot Bulgarien, som nu i några dagar varit i krig mot både Tyskland och Sovjetunionen. Den 16 september 1944 gick den sovjetiska armén in i Sofia.

Kommunistkupp[redigera | redigera wikitext]

Fosterländska fronten grep makten i Sofia efter en statskupp, satte upp en bred koalition ledd av tidigare ledaren Kimon Georgiev med bland andra socialdemokraterna och agrarerna. I freden tilläts Bulgarien behålla södra Dobruja, men avsade sig formellt alla anspråk på grekiska och jugoslaviska territorier. 150 000 bulgarer fördrevs från grekiska Thrakien. Kommunisterna intog först en mindre roll i den nya regering, men de sovjetiska representanterna fick alltmer inflytande. En kommunistkontrollerade folkmilis inrättades, som trakasserade och hotade de icke-kommunistiska partierna.

Den 1 februari 1945 visades de nya maktförhållandena i Bulgarien då prins Kirill, tidigare premiärminister Bogdan Filov, och hundratals andra tjänstemän i den gamla regimen arresterades för krigsförbrytelser. I juni 1945 hade Kirill och övriga styrande, 32 tidigare ministrar och många andra, blivit avrättade. I september 1946 avskaffades monarkin genom folkomröstning, och den unga tsaren Simeon gick i exil. Kommunisterna tog nu öppet över makten, med Vasil Kolarov som president och Dimitrov som premiärminister. De fria val som utlovades 1946 var uppenbart riggade, och bojkottades av oppositionen. Agrarpartiet vägrade att samarbeta med det nya systemet, och i juni 1947 arresterades deras ledare Nikola Petkov greps. Trots starka internationella protester avrättades han i september 1947. Detta blev det slutliga konstaterandet av en kommunistisk regim i Bulgarien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 6FP NoE 4M in Bulgaria - Sofia Info

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]