Kungariket Jugoslavien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kungariket Jugoslavien
Serbiska: Краљевина Југославија
Kroatiska: Kraljevina Jugoslavija

Flag of the State of Slovenes, Croats and Serbs.svg
1918–1945
Flagga Vapen
Valspråk: En nation, en kung, ett land
Nationalsång: Version bestående av Bože pravde, Lijepa naša och Naprej zastava slave
LocationKingdom of Serbs& Croats and Slovenes.png
Huvudstad Belgrad
Språk Serbo-kroatisk-slovenska¹
Statsskick Konstitutionell monarki
Sista kung Peter II
Bildades 1 december 1918
 – bildades genom Korfudeklarationen
 – bildades ur Sloveners, kroaters
och serbers stat
,
Serbien
Upphörde 2 december 1945
 – upphörde genom andra världskriget
 – uppgick i Jugoslavien
Kroatien (1941–45)
Areal 247 542 km²
Folkmängd
 – befolkningstäthet
13 934 038 (1931)
56,3 inv/km²
Valuta Jugoslavisk krona,
Jugoslavisk dinar
¹ Det officiella språket kallades serbo-kroatisk-slovenska som i praktiken var serbiska, kroatiska och slovenska.

Kungariket Jugoslavien var ett kungadöme i sydöstra Europa som existerade från slutet av första världskriget till andra världskriget. Mellan 1918 och 1929 hette landet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Landet omfattade dagens Serbien, Vojvodina, Kosovo, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Makedonien och största delarna av Kroatien och Slovenien förutom deras nordvästliga respektive västra delar.

Kungarikets skapelse[redigera | redigera wikitext]

Kungariket Jugoslavien bildades den 1 december 1918 under namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, ofta förkortat SHS:s kungarike. Det nya kungariket proklamerades av kronprins Aleksandar Karađorđević, son till Peter I av Serbien. Det nya landet bildades genom att Serbien gick samman med den endast två månader gamla Sloveners, kroaters och serbers stat. Serbien hade då redan dessutom erhållit Vojvodina och Baranja från Österrike-Ungern, förenats med kungariket Montenegro och redan innan första världskriget, som ett resultat av Balkankrigen, erhållit Makedonien. Detta följde den överenskommelse som skett på Korfu [1] under juni och juli 1917 mellan Serbiens regering och den jugoslaviska kommittén som bestod av representanter för serber, kroater och slovener från Österrike-Ungern.[2] Någon folkomröstning av en förening av områdena hölls aldrig.

Kungariket Jugoslavien gränsade till Italien och Österrike i nordväst, Ungern i norr, Rumänien och Bulgarien i öster, Grekland och Albanien i söder och Adriatiska havet i väster.

Flera av de nya gränsdragningarna blev omtvistade. Efter att gränsstrider uppstod i Kärnten mellan österrikiska och jugoslaviska trupper 1918 och 1919 hölls en folkomröstning i området som delade Kärnten mellan de båda staterna. Staden Zadar i Dalmatien och några öar i Adriatiska havet hade givits till Italien i Versaillesfreden. Staden Rijeka hade fått status som fri handelsstad men ockuperades snart av italienska trupper och införlivades 1924. Spänningarna om de nya gränsdragningar fortsatte sedan då Italien krävde mer av den dalmatiska kusten och Jugoslavien krävde Istrien som tillfallit Italien, men som beboddes av en stor del kroater och slovener.

Politiska situationen[redigera | redigera wikitext]

Då den nybildade staten omformade konstitutionen och drev igenom de nya lagarna om hur det gemensamma parlamentet skulle utformas uppstod flera problem. Folkets rådsförsamling från Sloveners, kroaters och serbers stat och Serbiens parlament beslöt att innan representanter till Representantförsamlingen kunde väljas skulle landet ledas av Provinsförsamlingen, ledda av den serbiske politikern Nikola Pašić. Detta godtog dock inte kungen vilket utlöste en regeringskris i landet och man var tvungen att välja en ny representant att leda Provinsförsamlingen. Valet föll på Stojan Protić, även han från Pašićs Radikala parti och den temporära församlingen trädde i arbete den 20 december 1918.[1] Under perioden före valet till Konstitutionsförsamlingen styrdes landet av Provinsförsamlingen som bestod av alla valda representanter från alla regioner vid fredsslutet. En bred allians utgjorde även den serbiska oppositionen och politiska partier från det forna Österrike-Ungern som bildade ett nytt parti kallat Demokratiska partiet. Dessa kom att dominera Provinsförsamlingen.

Nikola Pašić

Frågan om centraliseringen kom att bli den avgörande för regeringsbildandet under en längre tid. Detta ledde till att bland annat de kroatiska delegaterna gick över i opposition från det Demokratiska partiet. Dock var det Radikala partiet i minoritet och Protić kände sig tvungen att lämna sin avskedsansökan. Det Demokratiska partiet under Ljubomir Davidović gick då i koalition med Socialdemokraterna och bildade trots minoritet i Representantförsamlingen regering. Oppositionen började bojkotta Representantförsamlingen och Davidović lämnade sin avskedsansökan då han inte kunde garantera församlingens stabilitet och beslut. Davidović kom dock att direkt bilda en ny regering sedan ingen annan kunde forma en ny. Sedan oppositionen fortsatte sin bojkott var Davidović tvungen att besluta de nya förslagen utan oppositionen. Han framförde en förfrågan till kung Peter I om omedelbara val till den nya Konstitutionsförsamlingen då situationen var ohållbar. Då kungen vägrade kände Davidović att han inte hade något annat val och lämnade in sin avskedsansökan igen. Stojan Protić kom återigen att bilda regering med löften om mindre centralisering och landreformer. Sedan flera individuella representanter bytte sida hade nu Protić majoritet i församlingen. Dock bojkottade istället Demokratiska partiet och Socialdemokraterna församlingen. Detta hade försatt Protićs regering i ett svårt läge men under 1920 skedde flera strejker, bland annat bland järnvägsarbetarna, och läget i landet var instabilt. Detta ledde till ett närmande mellan de två blocken. Protić lämnade sin post för att ge plats åt den mera neutrala Milenko Vesnić. Socialdemokraterna följde dock inte Demokratiska partiet som en protest mot den aggressiva politik som delades av de andra mot kommunismen. Den tidigare frågan om centralisering fortsatte att vara den mest svårlösta frågan. Demokratiska partiet fortsatte att arbeta emot det Radikala partiet och Vesnić använde detta som en ursäkt till att upplösa regeringen. Det ledde till en överenskommelse mellan det Radikala partiet och det Demokratiska partiet där radikalerna accepterade en ökad centralisering. Det Kroatiska förbundet och Sloveniens folkparti var mycket missnöjda med överenskommelsen och fick stöd av Protić som återigen lämnade in sin avskedsansökan. I september 1920 bröt dessutom ett bondeuppror ut i Kroatien mot den nya regeringens planer på centralisering och missnöjet riktade sig främst mot ministern Svetozar Pribićević.

Ett nytt problem dök snart upp. Vid den tidigare överenskommelsen hade det beslutats att allmän rösträtt skulle gälla, en röst per myndig invånare. Dock hade inga beslut fattats om kvinnors rösträtt. När kvinnorörelsen började göra anspråk på att få rösträtt fick de stöd från Sloveniens folkparti och Socialdemokraterna medan Radikala partiet var emot. Demokratiska partiet var intresserade av att ge sitt stöd till förslaget men var inte tillräckligt hängivna att göra detta till en avgörande fråga och förslaget föll. Proportionerlig representation blev accepterad men i praktiken gjorde valsystemet (d’Hondts metod) att större partier och partier med stark lokal förankring gynnades.

Valet hölls den 28 november 1920 och utgången blev att Demokratiska partiet fick flest platser i det nya parlamentet, tätt följt av Radikala partiet. Detta var dock en förlust för demokraterna som varit så dominerande i Provinsförsamlingen. Båda partierna hade svagt stöd i de regioner som tidigare varit delar av Österrike-Ungern, men detta gjorde mindre för det Radikala partiet som öppet drivit sin valkampanj som ett serbiskt parti. De två starkaste framgångarna hade Kroatiska bondepartiet och kommunisterna i Makedonien gjort, som båda var starkt för decentralisering. Övriga platser i parlamentet hölls av mindre partier som även de var emot centralisering. Detta ställde Nikola Pasić i en stark position då Demokratiska partiet nu blev tvungna att liera sig med Radikala partiet om de ville nå centraliseringen. Dock var Pasić noga med att hålla goda relationer med den kroatiska oppositionen för andra eventuella optioner. De två största partierna var dock inte starka nog själva att nå majoritet men lierade sig med den Jugoslaviska Muslimska Organisationen som sökte bevara Bosniens interna gränser och muslimska landägares äganderätt till jordbruksmarken i Bosnien.

Kroatiska bondepartiet vägrade svära trohetsed mot kungen, då de ansåg att monarkins varande endast kunde bestämmas genom en konstitutionell omröstning i parlamentet. Detta ledde till att de inte kunde inta sina platser i parlamentet. Dock kunde enkel majoritet nås i parlamentet i för den nya konstitutionen som antogs den 28 juni 1921 då även en ny administrativ indelning av landet antogs. Den 16 augusti dog kung Peter I och han efterträddes av sin son Alexander I av Jugoslavien.

Den nya regeringen försökte integrera de olika regionerna och sätta fart på ekonomin i det nya landet men de många regionerna med ett stort antal etniska folkgrupper, språk och religioner var redan misstänksamma mot sina nya landsmän vilket gjorde arbetet för integration svårt. Den serbdominerade politiken väckte missnöje hos de andra folkgrupperna och Kroatiska bondepartiet ledd av Stjepan Radić var en av de starkaste motståndarna till centraliseringen till Serbien. Radić fängslades även av politiska anledningar men släpptes 1925 och återtog sin plats i parlamentet.

Under våren 1928 förekom hätska debatter mellan Radić och Svetozar Pribićević i parlamentet. Detta ledde till en nationalistisk opposition i Serbien men provocerade fram våldsreaktioner hos majoriteten i parlamentet, vilket inkluderade dödshot. Den 20 juni 1928 sköt en montenegrin från majoriteten i parlamentet vid namn Puniša Račić ner fem medlemmar från Kroatiska bondepartiet, däribland dess partiledare Stjepan Radić. Två dog omedelbart medan Radić sårades svårt och avled den 8 oktober. Oppositionen vägrade sedan att åter tillträda sina platser i parlamentet som varit platsen där flera av deras folkvalda blivit mördade och yrkade på omval. Den 1 augusti 1928 hölls ett möte i Zagreb där de krävde att Jugoslaviens konstitution skulle göras om från början.

Kunglig diktatur[redigera | redigera wikitext]

Kung Aleksandar I av Jugoslavien

Snart därefter, den 6 januari 1929, med den politiska krisen i landet efter morden i parlamentet som motivering upplöste kung Alexander I av Jugoslavien konstitutionen och införde personlig kungadiktatur. Parlamentet blev därmed verkningslöst och bland de förändringar som skedde samtidigt var en ny administrativ indelning av landet till nio stycken banat (administrativa områden) och att landet fick det nya namnet Kungariket Jugoslavien.

Kung Alexander bedrev en aktiv utrikespolitik. Han slöt vänskapsförbund med Storbritannien och Frankrike för att gardera sig mot Italiens expansionspolitik och som varade mellan 1920 och 1934. Han garderade sig även för Ungerns expansionspolitik genom att ingå en pakt kallad lilla ententen med Tjeckoslovakien och Rumänien 1920 och 1921. Balkanpakten skapades 1934 med Grekland, Rumänien och Turkiet för att skapa balans och stabilitet på Balkan. Förutom Italien och Ungern, ansågs Albanien och Bulgarien bedriva expansionspolitik.

1931 införde kung Alexander en ny konstitution[3], vilken gav kungen avgörande makt, även om allmänna val (som dock fortfarande inte inkluderade kvinnor) till parlamentet skulle hållas. Halva överhuset i parlamentet skulle direkt utses av kungen. Dessutom kunde lagar träda i kraft om endast ett av husen i parlamentet röstat för den nya lagen, så länge som kungen godkände den.[4]

Den kroatiska oppositionen mot den nya konstitutionen var stark och 1932 utfärdade Kroatiska Bondepartiet ett manifest för att försöka få slut på den serbdominerade politiken och diktaturen. Belgrad svarade med att fängsla många politiska opponenter, vilket inkluderade Kroatiska Bondepartiets ledare Vladko Maček. Under 1934 planerade kung Alexander att frige Maček och införa demokratiska reformer och förbättra relationerna mellan serber och kroater. Dock blev kung Alexander mördad den 9 oktober 1934 i Marseille tillsammans den franska utrikesministern Louis Barthou under ett officiellt statsbesök. Mördaren var Vlado Chernozemski och var medlem i den makedonska organisationen VMRO. VMRO samarbetade med bland andra Ustaša och andra jugoslaviska radikala organisationer i exil som blivit förbjudna i hemlandet. Eftersom Alexanders son, Peter II av Jugoslavien, var endast elva år vid faders död tillsattes en förmyndarregering under hans kusin Paul av Jugoslavien.

Under slutet av 1930-talet fortsatte spänningarna mellan serber och kroater att stiga då de sökte att skapa etniskt baserade federala administrativa regioner. Serberna ville ha Makedonien, Vojvodina och Montenegro medan kroaterna ville ha Dalmatien och delar av Vojvodina. Båda sidor gjorde anspråk på områden i Bosnien-Hercegovina som hade en majoritet av bosniakiska muslimer. Nazitysklands expansion 1938 gav idéerna luft under vingarna och i ett försök att lösa konflikten utsåg prins Paul Dragiša Cvetković till premiärminister och Vladko Maček blev sedan vice premiärminister. Detta ledde till skapandet av den autonoma banovina Kroatien 1939 med sitt eget parlament (sabor) och en ban (guvernör) som var underställd kungen. Dessa förändringar var inte serberna till glädje. De oroade sig för den serbiska minoritetens situation i det nyskapade banovina Kroatien och önskade mera områden i Bosnien-Hercegovina. Det nationalextremistiska Ustaša i Kroatien var även de missnöjda med alla överenskommelser som inte innebar ett självständigt Kroatien som inte inkluderade hela Bosnien-Hercegovina.

Kungariket Jugoslavien under andra världskriget och dess undergång[redigera | redigera wikitext]

Fascist occupation of yugoslavia.png

Av rädsla för en invasion av axelmakterna och att bli indragen i andra världskriget skrev prins Paul under tremaktspakten den 25 mars 1941 och bad landet om att samarbeta med axelmakterna. På grund av detta beslut utlöstes stora demonstrationer i Belgrad och förmyndarregeringen blev störtad i en militärkupp den 27 mars som understöddes av britterna. Den 17-årige kung Peter II av Jugoslavien grep makten tillsammans med militären och drog sig de facto ur tremaktspakten. Trots att den nya regeringen var öppen emot Tyskland var de rädda att Hitler skulle anfalla Jugoslavien och att Storbritannien inte kunde erbjuda något aktivt stöd. Trots detta anföll axelmakterna den 6 april 1941 och kunde snabbt erövra landet, som trots ockupationen fortsatte erbjuda aktivt motstånd. Kungafamiljen flydde med brittisk hjälp till Kenya och sedan London, där de organiserade en exilregering.

Jugoslavien blev uppdelat i flera entiteter mellan ockupationsmakterna Tyskland, Italien (med Albanien), Ungern och Bulgarien. Dessutom upprättades oberoende staten Kroatien (kallad NDH). En liten del formade en serbisk stat under Milan Nedić som fortfarande erkände kung Peter II av Jugoslavien. Peter II, som var i exil, var erkänd som hela landets kung av de allierade men allteftersom kriget led hamnade den verkliga makten hos partisanerna och kommunisterna. Den 16 juni 1944 skrevs ett avtal under mellan exilregeringen och partisanerna som sammanfogade den de facto- och de jure-makten i landet.

I början av 1945 hade tyskarna drivits ut ur hela det forna kungariket Jugoslavien[5] och på order från de allierade i väst återupprättades monarkin officiellt. Dock höll kommunisterna under Josip Broz, även känd som Tito, den faktiska makten i landet och republik utropades den 2 december varefter landet fick det nya namnet Federala folkrepubliken Jugoslavien. Jugoslavien expanderade territoriellt efter kriget på Italiens bekostad, då bland annat städerna Zadar, Rijeka, landskapen Istrien och östra Gorizia blev en del av Slovenien.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Jugoslavien delades in i nio stycken banovinas, även kallade banater, mellan 1929 och 1941. Från 1918 hade landet delats in i 33 mindre regioner men kung Alexander I av Jugoslavien ville ha en ny administrativ indelning som helt skilde sig från de historiska provinserna för att öka integrationen mellan folkgrupperna i det multietniska Jugoslavien. Alla banovinas fick namn efter floder.

Från 1939 utgjorde Sava och Primorska, tillsammans med delar från Vrbas, Zeta, Donau och Drina, banovina Kroatien. Huvudstad var precis som i banovina Sava Zagreb.

  • Belgrad var ingen banovina men styrdes som en egen enhet.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Serber, kroater och slovener var konstitutionella folkgrupper före 1929 då de slogs samman till folkgruppen jugoslaver. Följande data är från folkräkningen 1921.

Serber (montenegriner och makedonier inkluderade) - 44,57%
Kroater - 23,5%
Muslimska jugoslaver - 6,29%

Etniska grupper[redigera | redigera wikitext]

Religiösa grupper[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Branislav Gligorijević, Parliament i političke stranke u Jugoslaviji 1919–1929