Kurganhypotesen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De fyra på varandra följande kurgankulturerna (Kurgan I–IV) enligt Marija Gimbutas schema.

Kurganhypotesen är en hypotes som behandlar vilken arkeologisk kultur som utgör utvecklingsområdet för urindoeuropéerna, de hypotetiska talarna av det rekonstruerade urindoeuropeiska språket. Hypotesen presenterades 1956 av den litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas, och den tar sitt namn från kurganer, en slags gravhög som återfinns på och omkring den pontiska stäppen i dagens Ukraina och sydligaste Ryssland. Gimbutas menade att alla dessa kurganer hör till en gemensam ”kurgankultur” som existerat från cirka 5000 f.Kr. till cirka 3000 f.Kr., varefter kulturen spred sig och ”indoeuropeiserade” dels till Europa, där den gav upphov till stridsyxekulturen eller den snörkeramiska kulturen, dels till Centralasien, där satemspråken tänks ha uppstått (”satemisering”). Gimbutas identifierar fyra successiva ”kurganiserade” kulturer, kallade Kurgan I–IV, och tre spridningsvågor, kallade Våg I–III.

I den efterföljande forskningen har flera andra förslag presenterats där Colin Renfrew är förespråkare för en av de viktigaste alternativen. Här saknar kurgankulturen en betydelse helt och hållet, både för spridningen av det indioeuropeiska språket i Europa, som antas vara äldre och komma från Anatolien, samt för uppkomsten av diverse kulturer, såsom den snörkeramiska kulturen. Trots det har Kurganhypotetsen fortfarande många anhängare.

De indoeuropeiska kulturernas spridning efter urindoeuropéernas splittring, enligt kurganhypotesen: