Kustartilleriet (Sverige)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kustartilleriet (KA)
Kustartilleriets vapen.
Kustartilleriets vapen.
Datum 1901–2000
Land  Sverige
Lojalitet Krigsmakten (1901-1974)
Försvarsmakten (1974-2000)
Försvarsgren Marinen
Typ Kustartilleri
Storlek Fem regementen
Del av Försvarsmakten
Marsch "För kustartilleriet" (Dohlin)[1]

Kustartilleriet (KA) var ett tidigare vapenslag inom marinen. I Sverige erhöll kustartilleriet en fast organisation år 1902 och tillhörde sedan i sin helhet i marinen. Med försvarsbeslutet 2000 beslöts att det svenska kustartilleriet skulle avvecklas helt, vilket skedde den 30 juni 2000. Den 1 juli 2000 bildades amfibiekåren.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Före 1894 bemannades befästningarna vid Karlskrona av personal från flottan och övriga sjöfästningar av personal från armén utom beträffande minspärrningarna, vilka överallt bemannades av personal från flottan. År 1894 upprättades inom flottan en särskild kår, Karlskrona artillerikår, vilken övertog artilleribemanningen av befästningarna vid Karlskrona.[2] I samband med förslaget till ny härordning föreslogs upprättandet av ett kustartilleri, som skulle lämna såväl artilleri- som minörbemanning till samtliga kustfästningar. Förslaget vann Riksdagens gillande, och genom kunglig kungörelse den 1 november 1901 sammanslogs från och med början av år 1902 Vaxholms artillerikår och Karlskrona artillerikår samt en del minpersonal från flottan till Kungliga Kustartilleriet.[2] Personalen, som stod under befäl av en generalsperson, var fördelad på två regementen, Kungliga Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) och Kungliga Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2), av vilka det förstnämnda var avsett att bemanna Vaxholms fästning och Oskar-Fredriksborgs fästning samt Fårösunds kustposition, det sistnämnda Karlskrona fästning och Älvsborgs fästning. Kustartilleriets personal utgjordes i början av 1900-talet av 90 officerare, 158 underofficerare och 1 335 man stamanställt manskap, vartill, om beväringen inkallades, kom upp till omkring 5 000 man i första uppbådet och 1 800 man i andra uppbådet.[2]

Enligt beslut av 1914 års senare riksdag skulle kustartilleriet bestå av två regementen, Vaxholms och Karlskrona, samt två kårer, Älvsborgs och Hemsö. Den sistnämnda skulle bemanna den samtidigt till uppförande beslutade Hemsö fästning, varjämte de övriga kustfästningarna skulle avsevärt förstärkas. Hemsö kustfästning hade emellertid endast delvis blivit fullbordad i enlighet med den 1914 fastställda planen, och Hemsö kustartillerikår blev aldrig uppsatt.[3] År 1919 beslöt statsmakterna, att Fårösunds fästning (kustposition) skulle omedelbart nedläggas. Enligt 1924-25 års stat utgjordes kustartilleriets stampersonal av en chef (generalsperson), två överstar, fyra överstelöjtnanter, åtta majorer, 52 kaptener, 49 löjtnanter samt 24 underlöjtnanter och fänrikar; 67 underofficerare av 1:a graden, 133 av 2:a och 183 av 3:e graden (tillkommen 1918); 330 korpraler och 775 menige; en regementspastor och en fästningspredikant.[3] Kustartilleriets reservstat omfattade sex officerare och sex underofficerare. För övrigt fanns i kustartilleriets reserv år 1924 73 officerare, varjämte 30 reservofficerare i flottan är tjänstgöringsskyldiga vid kustartilleriet samt 53 underofficerare. 10 marinintendenter och fem marinläkare tjänstgjorde vid kustartilleriet. Årligen utbildades där 20 reservofficersaspiranter, omkring 1 400 vapenföra och 300 icke vapenföra värnpliktiga.[3]

Kustartilleriets huvuduppgifter var när det bildades invasionsförsvar och försvar av de marina basområdena. Dessutom medverkade kustartilleriet till att försvara viktiga farvattensförträngningar samt ge artilleristöd åt lätta sjöstridskrafter samt skydd av sjötrafiken. Kustartilleriet löste dessa uppgifter genom att med artilleri och minor driva undan, stoppa eller sänka fientliga fartyg.[4]

Under andra världskriget och framåt byggdes cirka 60 kustartilleribatterier längs den svenska kusten.[5] Under 1970-talet var invasionshotet mot kusten i högsta grad verklighet för den svenska försvarsmakten. Därför fick pjäserna tillverkade av Bofors med tillhörande stridsledning, radar och luftvärn ett kraftigt skydd mot alla typer av stridsmedel.[5]

Försvarsbeslutet 2000 innebar att det fasta kustartilleriet helt skulle läggas ned. Avvecklingsarbetet sköttes av Ostkustens marinbas och Sydkustens marinbas samt Försvarsmaktens logistik. Merparten av de gamla pjäserna skrotades. Några batterier, exempelvis Ellenabben i Karlskrona skärgård och Femörefortet utanför Oxelösund bevarades.[5] Även batteriet på Landsort har till del bevarats. Den 1 juli 2000 organiserades amfibiekåren, där ingick Vaxholms amfibieregemente (Amf 1), Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4) och Amfibiestridsskolan (AmfSS).

Kustartilleribrigad[redigera | redigera wikitext]

Kustartilleribrigad var det högsta förbandet inom kustartilleriet. Från slutet av 1980-talet fanns det sex brigader. Senare omdöptes alla kustartilleribrigader utom två till marinbrigader. Såväl förband från marinen som ur armén ingick och personalstyrkan var varierande men mellan 3-5000 man. Förbanden utgick ur krigsorganisationen i försvarsbeslutet år 2000.

Chefer för kustartilleriet[redigera | redigera wikitext]

Inspektörer för kustartilleriet[redigera | redigera wikitext]

Svenska kustartilleriregementen[redigera | redigera wikitext]

Olika pjäser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu: marscher antagna av svenska militära förband, skolor och staber samt igenkännings-, tjänstgörings- och exercissignaler ([Ny uppl.]). Stockholm: Militärmusiksamfundet med Svenskt marscharkiv. sid. 204. Libris 10413065. ISBN 978-91-631-8699-8 
  2. ^ [a b c] Svensk rikskalender 1908. Stockholm: P. A. Nordstedt & Söners. 1908. sid. 242. Libris 498191. http://runeberg.org/rikskal/1908/0326.html 
  3. ^ [a b c] Westrin, Theodor, red (1924). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi. Bd 36 (Ny, rev. och rikt ill. uppl.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. sid. 1266. Libris 8072220. http://runeberg.org/nfcp/0671.html 
  4. ^ (12 januari 2007). "Kulturmiljöinventering av f.d. Kustartilleriregemente KA 1 vid Oscar Fredriksborg på Rindö, Vaxholm". Vasallen - Nyréns Arkitektkontor. 8. Läst 20 mars 2010.
  5. ^ [a b c] Nilsson, Andreas (2004). Petersson, Ulf. red. ”Kustförsvaret skrotas”. Insats & Försvar (Försvarsmakten) (5): sid. 46. 1652-3571. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Danckwardt, Jean-Carlos (1992). Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget. Marinlitteraturföreningen, 0348-2405 ; 73. Stockholm: Marinlitteraturfören. Libris 7753512. ISBN 91-85944-06-8 
  • Cyrus, Allan (1952). Kungl. Kustartilleriet 1902-1952: vapenslagets historia utgiven av Kustartilleriinspektionen med anledning av Kungl. Kustartilleriets femtioåriga tillvaro som självständigt vapenslag. Stockholm: [utg.]. Libris 1493129 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]