Kvicklera

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kvicklera är en unik form av sjölera som tenderar att ändra konsistens från en relativt fast till en rinnande fas när den rubbas. Orubbad kvicklera liknar ett vattenmättat gel. När en mängd kvicklera utsätts för tillräckligt mycket stress övergår den snabbt genom likvifaktion till en flytande sörja. Ett litet block lera kan likvefieras så lätt som av ett knytnävsslag, medan större mängder är känsliga för större stressfaktorer, till exempel jordskalv eller övermättnad på grund av häftigt regnfall. Även om kvickleran är ett fast ämne, beter sig på det här viset därför att den består till stor del av vatten, ända upp till 80%. Leran behåller sin fasta struktur trots den höga vattenhalten därför att ytspänning håller ihop vattenöverdragna lerpartiklar i en bräcklig gitterstruktur. När strukturen utsätts för stress, återgår den till en flytande fas.

Fyndigheter av kvicklera. finns i nordliga länder som Ryssland, Kanada, Norge, Sverige och Finland, samt delstaten Alaska i USA. Fyndigheterna avlagrades under pleistocen.

Kvicklera har varit den grundläggande orsaken för många dödliga jordskred. Endast i Kanada har kvicklera varit bidragande faktor för fler än 250 kända skred.

Avlagring[redigera | redigera wikitext]

Vid höjden av den senaste istiden, ungefär 10 000 år sedan, trycktes jordskorpan ner av inlandsisens tyngd. Alla de nermalda bergsmassorna avlagrades i det omgärdande havet, som trängt långt in över land. Avlagringen av dy- och lerpartiklar gav upphov till en ovanlig flockning. I princip blev resultat ett skelett av lerpartiklar som hölls samman av ett 'klister' av rörliga havssaltsjoner; porvatten innefattas i denna struktur.

Vid denna tidpunkt var den bildade avlagringen bara stark sjölera, som finns runt om i världen och är väldig stabil. När inlandsisen gav vika började landhöjningen. Leran kom till ytan, och bildade jord för ny växtlighet. Regnvattnet i de nordliga länderna verkade aggressivt på lerorna, och leran genomträngdes av regnvatten och smältvatten. Slutresultatet blev att 'klistret' av joner försvagades och lämnade ett skelett av lerpartiklar som innefattande stora mängder porvatten.

Kvickleravlagringar finns sällan vid jordytan, utan är vanligtvis täckta av ytjord. Normalt kan denna jord absorbera de flesta stresser, som regn eller mindre skalv. Dock kan plötsliga överväldigande stressfaktorer—som jordskalv eller stora regnmängder som mättar ytlagret—störa leran och påbörja likvifaktionsprocessen.

Katastrofer[redigera | redigera wikitext]

Eftersom kvickleran oftast är täckt av jord, kan jordskredsfaran endast upptäckas med hjälp av geologiska prov, och är sällan uppenbar för lekmän. Därför har människor byggt samhällen och transportleder på eller nära kvickleravlagringar, vilket har resulterat i ett antal nämnvärda olyckor:

  • Den 19 maj 1893 dödades 116 människor och förstördes 105 gårdar i Verdalsraset i Norge. Skredet lämnade en krater flera kilometer i diameter.
  • 1908 översköljdes samhället Notre-Dame-de-la-Salette i Quebec av en flodvåg av isfyllt vatten efter att rasmassorna efter ett jordskred fallit i den frusna Du Lièvrefloden.
  • Surteraset den 29 september 1950 orsakade stor förödelse, när 3 miljoner m3 rasade ner i Göta älv och lämnade 450 familjer hemlösa.

Dessa jordskred är retrogressiva, vilket innebär att de oftast börjar vid ett vattendrag och fortsätter uppåt i en långsam promenadtakt. De kan ibland tränga in flera kilometer och förgöra allt i sin väg innan de upphör.

Nuförtiden görs geologiska tester i områden med kända kvickleravlagringan innan större samhällen anläggs. Det är inte alltid möjligt att helt undvika bebuyggelse på kvicklera. Modern byggnads- och dräneringsteknik har gett upphov till metoder som minskar risken för olyckor.