Kyrkoplikt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kyrkoplikt var en tidigare använd bestraffning, utdömd av världslig domstol (häradsrätt, rådhusrätt). Kyrkoplikten återgick på en medeltida tradition om grova brottslingars uteslutande från gudstjänsten och former för återupptagande i gemenskapen och åtföljde de flesta grövre brott. 1572 års kyrkoordning statuerade att kyrkoplikten kunde bestå av såväl avstängande från gudstjänsten som böter till kyrkokassan men även nedsliga straff som att tvingas stå med blottat huvud i kyrkdörren och liknande. Befrielsen från straffet skedde oftast offentligt i kyrkan, varvid den felande hade att ta plats på den så kallade pliktpallen.[1]

Kyrkoplikt kunde ursprungligen utdömas av både kyrkan och världsliga domstolar, från och med 1686 års kyrkolag kunde den endast utdömas av världsliga domstolar. 1741 infördes två typer av kyrkoplikt, den uppenbara och den enskilda.[1]

Typer av kyrkoplikt[redigera | redigera wikitext]

Den uppenbara kyrkoplikten innebar att man inför sockenborna i den församling, där man bodde, under gudstjänsten gick upp på pliktpallen, erkände sin skuld och betygade sin ånger.

Den enskilda innebar att man återupptogs i församlingen och att man i sakristian före eller efter själva gudstjänsten tillsammans med prästen samt några utvalda församlingsmedlemmar erkände sitt brott och betygade sin ånger.

Begreppet "kyrkoplikt" har alltså inte - som det ofta missuppfattas - något med en påstådd förpliktelse till kyrkogång att göra.

Lagstiftningen om kyrkoplikt avskaffades 1855. År 1918 upphörde varje form av kyrklig påföljd av samhällets domstol utdömt straff.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 496