Kyrktagning

Kyrktagning är en äldre kyrklig rit genom vilken en kvinna efter en förlossning välkomnades tillbaka till kyrkans gemenskap.

I 1942 års kyrkohandbok, som gällde fram till 1986 i Svenska kyrkan, kallas ordningen "En moders tacksägelse". Kyrktagningen var det tillfälle då prästen bad för modern och tackade för att hon överlevt barnafödandet och välkomnade henne tillbaka till kyrkans gemenskap.

Kyrktagning som sed har sitt ursprung i bland annat Tredje Mosebokens 12:e kapitel, där det stadgas att kvinna som fött gossebarn skulle skulle stanna hemma från templet 40 dagar och kvinna som fött flickebarn i 80 dagar, var hon efter dessa "reningsdagars" slut skulle uppträda i templet, frambärande reningsoffer. Med hänvisning till Första Timotheosbrevets andra kapitel, 15:e versen ansåg de tidiga kyrkofäderna att en kvinna efter förlossning borde stanna hemma 40 dagar från kyrkan, för sin hälsas skull. Redan påven Innocentius III ansåg dock att tiden kunde kortas. Det var fortfarande brukligt att kvinnan skulle bära ljus och med föra offer, gåvor som tillföll prästen i samband med att kvinnan på nytt tog inträde i kyrkan. Dessa stadganden återfinns ännu i 1529 års svenska kyrkohandbok. Detta bruk avskaffades i samband med Uppsala möte 1593, men kyrktagningsoffer till kyrkokassan i samband med återvälkomandet in församlingen levde kvar. Förordnadet om sex veckors kyrktagningstid kvarstod in på 1900-talet, men från 1866 tilläts en kyrktagningstid om 4 veckor. Först 1850 förbjöds andra sanktionsåtgärder än förmaningar till den kvinna som försummade kyrktagningsseden.

Under början av 1900-talet började kyrkorna i Sverige upphöra med kyrktagningen, men på bl.a. västkusten levde kyrktagningen som allmän sed kvar ända in på 1960-talet. Ännu idag förekommer i sällsynta fall kyrktagning trots att ordningen inte finns med i den kyrkohandbok som Svenska kyrkan antog 1986.

I de svenska kyrkohandböckerna efter reformationen finns inget anspelande på någon ceremoniell rening och modern var inte förbjuden att deltaga i gudstjänsterna. Moderns kyrktagning skulle ske sex veckor efter barnets födelse, och under dessa sex veckor fick modern vila.

I folklig tro kom dock kyrktagningen ofta att förknippas med rening trots att detta motiv inte fanns med i de officiella kyrkliga bönerna. Kyrktagningen hade även olika former, beroende på om det var "äkta" eller "oäkta" barn och om de överlevt födelsen eller ej, vilket gjorde att den fungerade som en del av kyrkotuktssystemet.

Den tackbön som antingen föräldrarna eller prästen läser vid dop av barn i Svenska kyrkan kan ses som en moderniserad form av kyrktagningsbön där fokus ligger mindre på moderns återfådda krafter och mer på båda föräldrarnas tacksägelse över det barn som de fått.

Se även

• Kakaltare

Referenser

• Anders Gustavsson, Kyrktagningsseden i Sverige, Lund 1972, 339 sid.
• Nationalencyklopedins Internettjänst: kyrktagning
• Kyrktagning i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1911)
• Kyrktagning och dopseder