Länsväg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Länsväg 261Ekerö, även kallad Ekerövägen.

Länsväg är en i Sverige statlig allmän väg som inte är riksväg eller europaväg. Länsvägar delas in i tre kategorier, primära, sekundära och tertiära länsvägar.

Primära länsvägar har en gemensam nummerserie och kan, namnet till trots, sträcka sig över länsgränser. Primära länsvägar har nummer 100-499 och numret skyltas utmed vägen. Sekundära och tertiära länsvägar har egna nummerserier i varje län och vägnumren anges alltid med länsbokstav följt av vägnumret. Sekundära länsvägar har nummer 500-2999 och tertiära har nummer 3000-9999. De skyltas inte med nummer utan det görs enbart för de primära länsvägarna. Medan de primära länsvägarna liksom riks- och europavägarna är numrerade för trafikanterna, de har karaktären av "leder" eller "stråk" i vägnätet, är ett sekundärt eller tertiärt länsvägsnummer mer ett nummer för myndigheterna, vilket får till följd att sådana nummer ytterst sällan delar sträckning. Det innebär bl.a. att om två sekundära länsvägar som leder till en viss ort sammanstrålar ett stycke innan denna brukar inte den återstående sträckan ha båda numren, som ofta är fallet när det gäller riksvägar och primära länsvägar (detta trots att båda kan skyltas mot orten). I en fyrvägskorsning med riksväg i två riktningar och sekundär länsväg i de två övriga brukar länsvägsnumren vara olika på riksvägens respektive sidor.

Innehåll

Standard[redigera]

Det finns ingen enhetlig standard för vägutformningen när det gäller länsvägar. Standarden beror mycket på när vägen byggdes. En del länsvägar är flera hundra år gamla, och bara lite förbättrade, till exempel asfalterade.

Det finns standardkrav för nybyggen och stora ombyggnader. De beror dock på trafikmängd, dock krävs minst belagd väg och 6 m bredd för primära länsvägar och 5 m bredd för sekundära. Det finns dock inga krav på att förbättra befintliga vägar som inte uppfyller nybyggnadskraven. Särskilt när det gäller sekundära länsvägar finns väldigt mycket vägar som inte uppfyller minimireglerna, grusvägar accepteras inte alls för nybyggen, och de som finns förbättras efter hand i en långsam takt.

Nummersystem och historia[redigera]

Systemet infördes cirka 1945. Då hade primära länsvägar nummer 30-400. 1962 gjordes en stor förändring och alla med nummer under 160 fick nya nummer, medan de med nummer över 160 inte ändrades i någon större utsträckning. Många länsvägar uppgraderades dock till riksvägar då. Det har gjorts mindre förändringar vid andra tidpunkter, särskilt 1985.

Systemet som gällde efter 1962 hade följande uppbyggnad:

  • Primära länsvägar gavs nummer ungefär enligt följande:
    • 100-119, Skåne upp till Helsingborg-Kristianstad.
    • 120-139, Södra Götaland, upp till Falkenberg-Jönköping-Norrköping.
    • 140-149, Gotland.
    • 150-199, Västra Götaland, upp till Vänern.
    • 200-229, Sydöstra Svealand upp till Mälaren.
    • 230-299, Svealand, Värmland och från Mälaren till en linje Mora-Gävle
    • 300-349, Södra Norrland
    • 350-400, Norra Norrland

Inom varje del numrerades vägarna med lägst nummer i väster och i söder. Systemet har frångåtts delvis i samband med degraderingar av riksvägar och sammanslagningar av länsvägar.

Se även Lista över historiska svenska vägar.

Kuriosa[redigera]

Se även[redigera]

Externa länkar[redigera]