Länsväg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Länsväg 261Ekerö, även kallad Ekerövägen.

En länsväg är i Sverige en statlig allmän väg som inte är riksväg eller europaväg. Länsvägar delas in i tre kategorier utifrån sin betydelse: primära, sekundära och tertiära länsvägar. I Sverige fanns 2012 totalt 83 100 km länsväg.[1]

Primära länsvägar har en gemensam nummerserie i hela Sverige och kan, namnet till trots, sträcka sig över länsgränser. Primära länsvägar har nummer 100-499 och numret skyltas utmed vägen.

Sekundära och tertiära länsvägar har egna nummerserier i varje län, från 500 och uppåt. Länsbokstaven skrivs ut före numret om inte länet är givet av sammanhanget. Dessa vägar hör oftast inte till de allra viktigaste i ett område, men många undantag finns och det finns exempel på sekundära länsvägar som har motorvägsstandard. De skyltas med få undantag inte med nummer, och brukar heller inte ha numret utsatt i kartböcker. Räknat efter sträcka utgör de huvuddelen av Sveriges vägnät.

Samtliga allmänna vägar publiceras på kartan Väginformation - Allmänna vägar, bärighetsklasser, framkomlighetsbegränsningar och rekommenderade färdvägar för transporter av farligt gods. Denna utges länsvis av Trafikverket i samarbete med länsstyrelsen. Varje länsstyrelse publicerar en sammanställning över de allmänna vägarna i länet.

Standard[redigera | redigera wikitext]

Det finns ingen enhetlig standard för vägutformningen när det gäller länsvägar. Standarden beror mycket på när vägen byggdes. En del länsvägar är flera hundra år gamla, och bara lite förbättrade, till exempel asfalterade.

Det finns standardkrav för nybyggen och stora ombyggnader. De beror dock på trafikmängd, dock krävs minst belagd väg och 6 m bredd för primära länsvägar och 5 m bredd för sekundära. Det finns dock inga krav på att förbättra befintliga vägar som inte uppfyller nybyggnadskraven. Särskilt när det gäller sekundära och tertiära länsvägar finns väldigt många vägar som inte uppfyller minimireglerna, grusvägar accepteras inte alls för nybyggen, och de som finns förbättras efter hand i en långsam takt.

Numrering[redigera | redigera wikitext]

Ett system med rikshuvudvägar och länshuvudvägar infördes 1945, där länshuvudvägarna hade nummer 30-400. 1962 gjordes en stor förändring. De viktigaste länshuvudvägarna blev riksvägar; de övriga blev primära länsvägar. De primära länsvägarna fick i princip behålla sina tidigare nummer om de var över 160, men fick nya nummer annars. Det har gjorts mindre förändringar vid andra tidpunkter, särskilt 1985.

Systemet som gällde från 1962 hade följande uppbyggnad för primära länsvägar:

  • 100-119, Skåne upp till Helsingborg-Kristianstad.
  • 120-139, Södra Götaland, upp till Falkenberg-Jönköping-Norrköping.
  • 140-149, Gotland.
  • 150-199, Västra Götaland, upp till Vänern.
  • 200-229, Sydöstra Svealand upp till Mälaren.
  • 230-299, Svealand, Värmland och från Mälaren till en linje Mora-Gävle
  • 300-349, Södra Norrland
  • 350-400, Norra Norrland

Inom varje del numrerades vägarna med lägst nummer i väster och i söder. Systemet har frångåtts delvis i samband med degraderingar av riksvägar och sammanslagningar av länsvägar.

Medan de primära länsvägarna liksom riks- och europavägarna är numrerade för trafikanterna – de har karaktären av leder eller stråk i vägnätet – är ett sekundärt eller tertiärt länsvägsnummer mer ett nummer för myndigheterna, vilket får till följd att sådana nummer ytterst sällan delar sträckning. Det innebär bl.a. att om två sekundära länsvägar som leder till en viss ort sammanstrålar ett stycke innan denna brukar inte den återstående sträckan ha båda numren, som ofta är fallet när det gäller riksvägar och primära länsvägar (detta trots att båda kan skyltas mot orten). I en fyrvägskorsning med riksväg i två riktningar och sekundär länsväg i de två övriga brukar länsvägsnumren vara olika på riksvägens respektive sidor.

Rekord[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Listor[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sveriges vägnät”. Trafikverket. 11 februari 2013. http://www.trafikverket.se/Privat/Vagar-och-jarnvagar/Sveriges-vagnat/. Läst 10 oktober 2013.