Lågkyrklighet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Lågkyrkliga inriktningar inom kristendomen är fromhetstraditioner med "frikyrkoliknande" inslag inspirerade av pietistiska rörelser eller väckelserörelser.

Vikten av personlig kristen tro och engagemang i privatliv, församlingsverksamhet och gudstjänst betonas. I Sverige har den tidigare statskyrkans (Svenska kyrkan) organisation och liturgi ofta setts som ett hinder för detta.

Bland historiskt betydelsefulla förgrundsgestalter inom svensk lågkyrklighet kan nämnas C.O. Rosenius och Lina Sandell. Begreppet lågkyrklig har formulerats som motsats till begreppet högkyrklig. Medan högkyrkligheten särskilt betonar sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition betonar lågkyrkligheten de enskilda församlingsmedlemmarnas roll och deras möjlighet och ansvar att forma sitt religionsutövande. Motsvarande inriktningar finns även inom kyrkor i andra länder än Sverige till exempel den anglikanska.

En lågkyrklig rörelse inom Svenska kyrkan är den fristående föreningen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildat 1856. EFS hade 2013 ca 15 000 medlemmar.[1] En annan är Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ EFS: Om EFS, läst 5 januari 2014