Långshyttan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 60°27′11″N 16°2′3″Ö / 60.45306°N 16.03417°Ö / 60.45306; 16.03417
Långshyttan
Tätort
Långshyttan från ovan.jpg
Land  Sverige
Landskap Dalarna
Län Dalarnas län
Kommun Hedemora kommun
Församling Husby församling
Koordinater 60°27′11″N 16°2′3″Ö / 60.45306°N 16.03417°Ö / 60.45306; 16.03417
Area 327,54 hektar (2010)
Folkmängd 1 671 (2010)[1]
Befolkningstäthet 5,1 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
Tätortskod 6632
Långshyttans läge i Dalarnas län
Red pog.svg
Långshyttans läge i Dalarnas län
Masugnen vid Klosterverken, vilken var i drift till 1948.

Långshyttan, tätort i Hedemora kommun i sydöstra Dalarna. Samhället, som ligger 20 km norr om Hedemora hade år 2010 1 671 invånare.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Långshyttan är bruksort och centrum i ett gammalt järnbruksområde. Ortens stålindustri, Klosterverken, var en del av Klosters bruk och byggde sin tidiga framgång på Gustaf de Lavals innovationer. Bruket i Långshyttan var pionjärer inom den moderna typen av masugn, som kom på 1800-talet, och även inom tillverkning av rostfritt stål. Idag delas bruksområdet mellan företagen Outokumpu Stainless (rostfria kallband) och Erasteel Kloster AB (snabbstål). Tillsammans har de två företagen omkring 300 anställda.[2] 13 februari 2014 beslutade dock Outokumpu, Långshyttans största arbetsgivare med 170 anställda, att lägga ner sin verksamhet på orten under 2014.[3]

I Långshyttan finns bland annat grundskola med högstadium, sporthall, ishall, vårdcentral, äldreboende liksom även apotek. Långshyttans kyrka invigdes så sent som 1952. En begravningsplats med gravkapell och klockstapel har dock funnits sedan 1928.

Ortnamnet (1535 Longzhytthan) innehåller sjönamnet Långsjön och hytta, med betydelsen "smälthytta".

Historia[redigera | redigera wikitext]

Långshyttans utveckling från bergsmansby till bruksort med järnverk[redigera | redigera wikitext]

Långshyttan var från början en liten by, vars äldsta kända belägg är från 1427. Troligtvis fanns hytta vid nuvarande Långshytteån redan under 1400-talet. Det äldsta kända skriftliga belägget för namnet "Långshyttan" är från 1535. Under 1500-talet anlades också hammarsmedjor utmed ån, och år 1595 låg där inte mindre än fem smedjor. Under större delen av 1600-talet existerade två stycken hyttor parallellt i Långshyttan. Den ena blev dock utdömd av Bergskollegium på 1670-talet. De bergsmän som ägde andelar i anläggningarna vid Långshyttan lät ersätta den andra hyttan med en ny mulltimmerhytta på 1750-talet. Denna kom att kompletteras med en gasdriven rostugn i början av 1840-talet. Ägarna till Klosters bruk (liksom Långshyttan beläget i Husby socken) hade förvärvat andelar i Långshyttan sedan år 1805. Efter att den siste bergsmannen sålt sina andelar 1859 kom Långshyttan att vara helt i Klosters bruks ägo. De nya bruksägarna lade 1861 ned den gamla bergsmanshyttan, samtidigt som en ny hytta togs i drift vilken länge kom att vara Sveriges största. Ett bessemerverk anlades även samma år. Därmed var den moderna industrin i Långshyttan född.

Samhället kom naturligtvis att utvecklas i takt med industrin. Från att ha bestått av endast ett tiotal bondgårdar kom flera arbetarkaserner att uppföras för de omkring hundra arbetare som anställdes i och med bruksägarnas stora nysatsning. Flera av dessa arbetarkaserner finns fortfarande bevarade.

En modern industriort[redigera | redigera wikitext]

År 1871 köptes Christopher Polhems anrika Stjärnsunds bruk och därmed var all järnhantering i Husby socken var samlad i det nybildade aktiebolaget Klosters AB. Strax därefter ombyggdes hyttan och en ånghammare anlades. Nästa stora utbyggnad kom 1883 då gjuteri, mekanisk verkstad och götvalsverk uppfördes. En kombinerad sjö- och hästjärnvägsled från Långshyttan via Stjärnsund till Borns station efter järnvägen Falun-Gävle ersattes 1891 med en smalspårig järnväg (se Byvalla-Långshyttans Järnväg) till Byvalla utefter norra stambanan. År 1905 infördes martinprocessen vid Långshyttan. Vid det laget hade bruket växt om Stjärnsunds bruk i storlek och 1910 flyttades också förvaltningen för Klosters AB från Stjärnsund till Långshyttan. Klosters bruk var då sedan länge nedlagt. Ett pressverk och ett kallvalsverk tillkom 1919. Året därefter kunde också för första gången i Sverige "rostfritt järn" som tråd, plåt, stänger, varm- och kallvalsade band liksom "snabbstål" som stångstål framställas i Långshyttan. Trots dessa framgångar drabbades Klosters AB av ett par ekonomiskt svåra år vilket resulterade i att det 1927 blev införlivat i Fagerstakoncernen såsom Klosterverken.

Parallellt med industrin hade samhället växt med bland annat många nya affärer och ett stort antal egnahem. Under 1940-talet började även modernare hyreshus att uppföras vilket gav den centrala delen av Långshyttan en stadsliknande karaktär med asfalterade raka gator och trottoarer.

Samhällets tillbakagång under senare delen av 1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Tackjärnsproduktionen vid Långshyttan upphörde 1948 då hyttan blåstes ned för gott. Långshyttan benämndes då ensamt under namnet Klosterverken då Stjärnsunds bruk nedlagts några år tidigare. Byvalla-Långshyttans Järnväg lades ned 1964. Martinstålverket lades ned 1971. Med ca 850 anställda under 1970-talet så kom 80-talets strukturrationaliseringar att påverka samhället starkt. Under 1982 sammanslogs snabbstålsdelen med Uddeholms dito i Söderfors varvid Kloster Speedsteel AB bildades. Efter att Fagersta Bruk (från 1971 under namnet Fagersta AB) upphört som sammanhållen koncern 1984 överfördes kallvalsverket 1985 till då nybildade Avesta AB. Genom ägarskiften har Kloster Speedsteel senare kommit att bli Erasteel Kloster AB och Avesta AB Outokumpu Stainless. Dessa två företag sysselsätter idag ca 400 anställda. Nyligen har finländska Outokumpu Stainless investerar 475 miljoner kronor i ett nytt kallvalsverk vilket planeras tas i drift om två år (2007). Detta kommer att innebära att närmare 30 personer nyanställs.

Idag bor ca 1 700 personer i Långshyttan, detta kan jämföras med att samhället 1960 hade 3 293 invånare.

Sevärdheter[redigera | redigera wikitext]

Bengtsgården, som ägs av Långshyttan Brukshistoriska förening, är en mycket välbevarad bergsmansgård. Där bodde den siste bergsmannen i Långshyttan, Bengts Gustav Janssons. Brukshotellet uppfört 1856 som förvaltarbostad ligger i en park där stora gamla valsverksmaskiner finns uppställda. Modellkammaren, Långshyttans bruksmuseum är en liten byggnad uppförd i slaggsten. Där finns många modeller och bilder som skildrar järnets och bygdens historia.

Bland äldre industrihistoriska minnesmärken finns den bergsmanshytta från 1700-talet som nedlades 1861. Den innehåller numera industrimuseum med äldre valsverk, valssvarvar, brandsprutor, ånglok, dressiner med mera. Inom det gamla bruksområdet finns också en rekonstruerad smedja. I Klosterparken står en bessemerkonverter uppställd. Även den sista hyttan som nedlades 1948 är bevarad till det yttre, invändigt är dock själva hyttpipan är riven. Av det järnverk som byggdes upp kring denna i slutet av 1800- och början 1900-talet finns emellertid inte mycket kvar. Av martinstålverket återstår bara en gavel.


Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Långshyttan 1950–2010[4][5]
År Folkmängd Areal (ha)
1950
  
2 345
1960
  
3 298
1965
  
2 926
1970
  
2 793
1975
  
2 744
1980
  
2 799
1990
  
2 360 325
1995
  
2 146 327
2000
  
1 882 327
2005
  
1 764 327
2010
  
1 671 328

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnonter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Tätorter; arealer, befolkning”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/Product____12991.aspx. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ Jernkontoret. ”JERNKONTORETS DELÄGARE OCH INTRESSENTFÖRETAG, MARS 2013”. http://www.jernkontoret.se/ladda_hem_och_bestall/publikationer/stal_och_stalindustri/foretag_och_prod.anlaggningar/sss_adr.pdf. 
  3. ^ Bo Joffer (2014-02-13). ”Outokumpus krisplan hjälpte inte”. Södra Dalarnes Tidning. 
  4. ^ ”Folkmängd i tätorter 1960–2005”. Serie MI 38 – Småorter och tätorter. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/statistik/MI/MI0810/2005A01x/MI0810_2005A01x_SM_MI38SM0703.pdf. Läst 19 maj 2011. Okänd parameter issn
  5. ^ ”Folkräkningen den 31 december 1950, totala räkningen folkmängd efter ålder och kön i kommuner, församlingar och tätorter, statistiska centralbyrån 1954”. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/SOS/Folkrakningen_1950_3.pdf. Läst 1 februari 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]